På Natur & Kulturs Pocktail fick jag massor med böcker Daniel Woodrells En helvetes vinter var en av dem och den första jag tog ur bokhögen för att läsa när Jag är femton år och jag vill inte dö var utläst.

I boken får vi följa 16-åringa Ree Dolly som bor i ett ruckel i Ozarkbergen i USA tillsammans med sin psykiskt sjuka mamma och sina två småbröder. Pappan som kokar crank (Metamfetamin) har åkt fast och är för tillfället fri mot borgen i väntan på rättegång men han har inte kommit hem. En dag får Ree veta att pappan lämnat huset och marken som borgen och att hon han inte inställer sig till rättegången kommer familjen bli vräkta. Ree vet att huset är det enda de har, de kommer få det mycket svårt att klara sig utan det och bestämmer sig för att söka reda på pappan, Jessup död eller levande. Inte en helt lätt uppgift. Orzakbergen befolkas av klaner, olika familjer som sägs härstamma från kringvandrande folk som slog sig ner i bergen och att bryta mot deras traditioner är inte helt lätt. Som kvinna förväntas Ree sitta still och tiga, inte flänga runt och leta efter pappan som uppenbarligen inte vill bli funnen. Hon far runt i ett vintervitt landskap och frågar ut släkten men överallt möts hon av kalla handen.

De flesta familjer verkar leva på lagens baksida, det är mycket drogtillverkning och andra skumraskaffärer och hela boken osar ”white trash” och familjerna verkar inte alls hänga ihop med samhället utanför, de kommer inte ens i kontakt med det. Här handlar det om att lära sig överleva redan vid tidig ålder, vara lojal med släkten, skjuta och slåss ingår i barnuppfostran. Jag känner med Ree för trots att hon verkar så uppgiven och anpassad till sin sociala status med sina trasiga kläder, ingen mat att laga och bundenheten till släkten så vill hon något annat för sina bröder. Hon tvingar dem till skolan, ser till att de inte blandas in i dåligheter, hon vill att de skall kunna bryta sig loss och hon önskar att de inte hade fått namn som sätter deras öde. Själv drömmer hon om att ta värvning och komma bort den vägen.

Boken beskriver misär och elände och bitvis är den riktigt jobbig att läsa och det blir kontraster när Ree tänker i vackra och ibland skojiga metaforer och naturen beskrivs i detalj. Man kan höra skaren knaka under Rees fötter när hon går över fälten och känna kylan när kjolfållen är genomblöt. Mitt i allt elände har Ree ändå tid att älska, det finns sceneri boken som berör, som när hon tvättar sin mors hår och när hon skall lära pojkarna att jaga ekorre. Jag tycker Daniel Woodrell lyckas balansera det jobbiga med det vackra det blir inte för socialrealistiskt och inte heller allt för spektakulärt och språket som används är bitvis poetiskt,jag är tacksam att Eva Johansson som översatt boken har hittat de rätta svenska orden även om jag ibland fick ta fram en ordlista.

Det här var en sådan där bok som grep tag i mig fastän jag inte trodde det och jag hade svårt att lägga boken ifrån mig innan den var slut. Jag kommer hålla utkik efter fler böcker av Daniel Woodrell, jag vill veta mer om detta isolerade samhälle, ett USA man sällan möter i litteraturen eller filmer annat än som udda personer i utkanten av en berättelse.

Betyg:

Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 200909
ISBN: 9789127419216
Antal sidor: 231

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Woodlrell, En helvetes vinter