Toffs bok kom till mig från Pocketförlaget och utan att ha en susning om vad det var för bok föll jag för omslaget som har lite struktur och till utseendet påminner om en sliten gammal bok med nött och trasig rygg. Boken är en dystopi, ett Svärje om ca 250 år, något har gått helt åt helvete med landet. Vad som hänt får vi aldrig veta däremot skildras det samhälle som råder.

Boken hittas lite mer än 200 år efter den skrivits och blir ett av de få kvarvarande dokument över den tid som kommer att kallas Den mörka tiden. All kunskap har förbjudits, man får inte läsa och inte skriva och samhället påminner väldigt mycket om ett medeltida feodalsamhälle med överherrar och en befolkning som sliter för brödfödan och riskerar hårda straff om de maskar eller sätter sig upp mot överheten. Att tiden kallas  Den mörka tiden är ingen slump, en sådan rådde redan i Europa ungefär mellan467 till 1000 och var även då en tid med brist på samtida historieskrivning en nedgång i antalet kulturella verk liksom denna tid som Toff beskriver.

Toff är 25 år och lever med sin alkoholiserade mamma  i Hornschtull i Ståkkålm, en stad som är helt förstörd, de flesta husen är i ruiner, inga moderna bekvämligheter finns längre och respekten för medmänniskor verkar vara som bortblåst, våldtäkter sker dagligen och likaså slagsmål, mäsken flödar och verkar ge det enda nöjet som finns vid sidan av foppoll. En dag bestämmer sig Toff för att han skall skriva en bok han lyckas komma över både papper och något att skriva med och trevande börjar orden ta form. Att inneha en bok är förenat med dödsstraff så att skriva en måste vara än värre.

Genom sitt skrivande blir han medlem i Klubben och får tillgång till en riktig bok, det råkar vara Nick Hornbys Om en pojke. Undra varför ett exemplar av denna överlevt i över 200 år. En helt ny värld öppnas för Toff, han får se hur bra livet kan vara, boken beskriver ett drömsamhälle, ett som Klubben vill skall återuppstå och det kan det endast göra om fler får läsa.  Toff ger sig ut på en resa och hela tiden beskriver han allt i sin bok ju mer kunskap han får desto mer utvecklas även hans eget språk. Han bygger en framtid via sidorna i Toffs bok och vi får en äventyrsbok med vissa kärleksinslag men framför allt en hyllning till litteratur och skrivande.

Men är det trovärdig, skulle Sverige ha degenererat så kraftigt på 200 år och skulle vårt språk ha hamnat på den nivå som är i boken? Det är fullt av könsord och stavningen har på vissa saker förvanskats men inte på allt (även om texten i boken sägs vara översatt till klassisk svenska, varför har man då inte översatt allt?). Hur kommer det sig att en mörkertidsexpert 200 år senare refererar till Flugornas Herre och Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus om så gott som all litteratur förstördes hur känner han till dessa? Sådana tankar vandrar i mitt huvud tillsammans med de om Toffs språkbruk, det känns fel på något sätt men jag kan inte peka på exakt vad. Kanske är det beskrivningarna om ett liv i medetida misär som får mig att associera till fel tidsperiod, bakåt istället för framåt och därför inte får ihop det.

Boken refererar ganska ofta till vår egen tid, litteratur funnen från början av 2000-talet och författarens kritik av dagens samhälle skiner igenom i en härlig ironi. En kommentar som Muham Bentson gör till det Toff skriver om de tidskrifter  han kommer över i ett bibliotek.

Han har förstått vilken enorm källa till kunskap den klassiska pressen är, vilket anseende en publikation som Dagens Nyheter hade. Den var i det närmaste okränkbar, i sin stolta iver att försvara de goda värdena. Han har förstått vilka undermåliga publikationer den så kallade kvällspressen var. En av de stora gåtorna i forskningen om det klassiska Sverige är hur de kunde överleva. Med den bildningsnivå gemene man hade under det tidiga 2000-talet, är det knappast troligt att någon kunde tänka sig att betala pengar för ett nummer av Expressen eller Aftonbladet. Än mindre troligt att ett företag skulle betala dyra pengar för att annonsera i dem.

Boken har ett driv jag gillar, jag fortsätter att läsa för att jag vill veta hur det går för Toff, jag skrattar högt åt Star Warsberättelsen som berättas mun till mun nu som en legend. Jag ler åt de förställningar både Toff och Muham har om vår tid, en bild de fått genom klassiker som Hjalmar Söderberg, Kurt Vonnegut, Stephen King, August Strindberg, Henning Mankell, Kajsa Ingemarsson, Paul Auster, Ed Mcbain, Dean Koontz, Jane Austen, Liza Marklund, Joyce Carol Oats, Selma Lagerlöf och Sidney Sheldon för att nämna några. Och vips har jag läst en science fictionbok fastän det inte alls är en genre jag i vanliga fall väljer.

Men trots att jag läser den snabbt är det inte en bok som jag blir förälskad i, det är något med språket som stör mig och tyvärr kommer man inte undan med att säga ”ja men det är ju den obildade Toff, 25 år som skriver”. Hade jag levet på 2400-talet hade jag kanske slukat den för att få insupa det historiska men här blir det inte mer än ett ja-ha och slutet gjorde mig mest bara irriterad.

Betyg:

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 201004
ISBN: 97891863691309
Antal sidor: 208

Köp boken på Adlibris (Sponsrade länkar)

Läs även andra bloggares åsikter om Kalle Dixelius, Toffs Bok