Kan du säga schibbolet? är ingen vanlig skönlitterär bok, det är snarare ett inlägg i samhällsdebatten om integration. Integration kan bli så svart eller vitt i debatten ibland, man glömmer bort individerna, de som av en eller annan anledning hamnat i Sverige men har antingen själva sina rötter någon annanstans eller så har föräldrarna det. Den här boken tar individens perspektiv.

Året är 2006, Mångkulturåret. Vi får följa familjen Abassi. Pappa Mehrdad som måste ge vissa partiers medlemmar ståpäls när de läser om denna invandrare från Iran som är mer svensk än svenskarna själva, pratar perfekt svenska, inte har en persisk matta där hemma, nä faktiskt inte en endaste synlig sak från Irak utan rena rama IKEA-hemmet och dessutom arbete som lärare på universitetet. Men de måste bli besvikna när de kommer till beskrivningen av Mehrdads fru, långtidssjukskriven, dålig svenska trots SFI och sitter mest isolerad hemma och Mehrdads mamma skall vi inte prata om, hennes ordföråd på svenska är extremt begränsat och hon har inga ambitioner alls att lära sig. Barnen är ganska olika Baran som är hiphoppare och har ett eget crew och bryr sig inte ett smack om vad pappa babblar om, Parisa som är ganska så insatt, drömmer om att bli fotograf och för att ta sig dit vill hon åka till Iran och fotografera en gammal religiös ceremoni.

Föräldrarna träter om huruvida det är rätt att dottern vill åka till det land de själva flytt ifrån, ett land som stenar kvionnor till döds, ett land där kvinnor måste täcka sig för att vistas på gatorna. Pappan tror att barnen kan få lite mer förståelse genom att fara dit medan mamman mest är rädd samtidigt som hon vill att barnen skall få träffas sin mormor och så får det bli, skall Parisa få åka till Tehran skall Baran med. Baran är inte direkt överförtjust i att behöva åka dit. De skall bo hos sin moster och kusin och förväntar sig nog att få komma till ett riktigt fattigt hem där kvinnorna går insvepta från topp till tå. Men så är det inte riktigt ”My God, det är inte Afganistan” som deras kusin konstant säger till dem.

Bokens persongalleri sträcker sig utanför familjen, deras vägar korsas av en rad andra människor. Familjens bosniska städerska som man bara måste älska, busschaförren Åke som har sin före detta svärmor Iran boende hos sig eftersom han inte kan hitta ett hem som är bra nog åt henne. Den vänskapliga kärleken mellan detta omaka par som inte kan tala med varandra får mig ofta tårögd. Iran har en väninna och det är Mehrdads mamma, en kvinna som också kommit till Sverige men som lämnat kvar sitt hjärta i Iran på det ställe där hennes andra som blev dödad. Hon har ett mindre tempel i hemmet över den förlorade sonen, hon ser inte Mehrdad. Mehrdads ses däremot av sin student Shahryar som dyrkar Mehrdad, studenten Rana ser honom också men inte på ett idoliferande sätt snarare tvärt om. Sen har vi stackars Sara som då och då debatterar med Mehrdad, partierna där Sara är med måste läsas snabbt för annars skäms man ihjäl, hade det varit film hade skämskudden åkt fram.

Mellan alla dessa människor föregår sig hela tiden ett smågnabbande eller ett högt teoretiskt resonemang kring integration, vad är bäst för invandraren själv. Men ingen av dem kan säga sig prata för alla, ingen av dem sitter inne med den enda sanna bilden. Inte ens föräldrarnas bild av Tehran visade sig stämma så vem skall man tro på, hur ser världen ut?

Boken är humoristisk i tonen och underliggande tema handlar mycket om familjeband, mamma, pappa, barn, syskon, längtan. Jag känner igen allt från grälen som startar redan vid frukostbordet till de oroliga telefonsamtalen när barnen är borta samt barnens lögner för att skona mamma från en sanning hon inte vill höra samtidigt som man ibland är brutalt ärlig och genast ångrar vad man sagt.

Boken är lite för lång, vissa scener hade man lätt kunnat kapa bort utan att boken förlorat på det men för det mesta är det ett humoristiskt språk som får mig att småle vilket gör att ”extramaterialet” inte känns betungande.

Förklaringen till titeln kommer mot slutet och den är ganska sammanfattande för boken när man väl får det förklarat för sig. Språket har en betydande roll i boken och det undertrycks av titeln. Och jag bara älskar när Parisa rättar Baran ”Honom, det heter honom”.

Betyg:

Förlag: Ordfront
Utgiven: 200909
ISBN: 9789170374371
Antal sidor: 424

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)