Michael Greenberg – Den dagen min dotter blev galen
En sommarkväll rusar Michael Greenbergs dotter Sally ut i trafiken på Manhattan, helt övertygad om att hon har kosmisk insikt och kan stoppa bilarna. Det maniska anfallet drabbar utan förvarning, plötsligt är Michaels dotter en främling för honom. På några dagar förvandlas deras gemensamma liv till ett kaos av oro, smärtsamma skuldkänslor och sluten psykiatrisk vård.
Är det något jag fascinerats av sedan min tonår är det psykiska sjukdomar. Vår hjärna är ett så fantastiskt organ, och vi vet inte ens hälften av vad den är kapabel till. Samtidigt som våra hjärnor låter oss kommunicera med andra och förstå världen, kan den ställa till med så mycket. Schizofreni, bipolaritet och psykoser är bara något av vad vår hjärna är kapabel till.
Därför kändes det trist att hur intresserad jag än var av grundtemat, lyckades jag inte fångas av Den dagen min dotter blev galen. Visst är det fascinerande att läsa om Sallys psykos, hur den yttrade sig och hur hon tvingades in på sluten psykiatrisk avdelning – men det griper inte tag i mig. Det når mig inte. Det är för grunt skrivet. Jag läser ut boken, förvisso glad att få veta hur det slutade – men den stannar inte hos mig efteråt.
Jag har läst flera böcker om psykisk ohälsa, och det är med viss sorg som jag lägger ifrån mig den, besviken att den inte var bättre. Att man inte fick lära känna Sally djupare, fick större förståelse för varför hon insjuknade och hur det drabbade henne. Med tanke på dess tema och story hade den kunnat vara så mycket bättre.
Betyg: 
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 226 sidor
Utgiven: 2009-10
ISBN: 9172321644
Vilket betyg skulle Du ge Michael Greenberg – Den dagen min dotter blev galen?
Kan det vara det faktum att den är skriven av en nära anhörig som gör den så grund. En anhörig som inte kan gå in i huvudet på den andra och som dessutom inte vill lämna ut hela personen.
Klart det kan vara så – samtidigt avslutar Greenberg i efterordet med att Sally själv säger att hon vill att hennes riktiga namn ska vara med i boken och att hon samtycker till att den skrivs. Att skriva en sån här bok överhuvudtaget ÄR ju att lämna ut sin dotter, även om man såklart kan radera de mest graverande detaljerna. Samtidigt blir det svårt att porträttera en så hemsk sjukdom utan att beskriva exakt hur allvarlig den är – boken tappar lite i sitt syfte. Oavsett vilket var jag inte helt nöjd när jag lade den ifrån mig.
Jag har spanat på den här och precis som du gillar jag den här typen av böcker, men jag håller på att ha läst så många att det ska till något extra för att de ska sticka ut.
Hej, jag hittade precis till din blogg (sökte på bipolär och hamnade mitt i det här inlägget). Jag tycker också att psykiska sjukdomar är väldigt fascinerande, eller ja.. bara olikheter mellan friska människor kan vara nog så intressant!
Jag har själv blivit diagnostiserad som bipolär sedan en tid tillbaka, känns inte lika roligt när man drabbas själv, men det är skönt att få en förklaring på ens beteende. Jag har dock inte läst några böcker, framför allt inte skönlitterära böcker om just bipolaritet. Undrar om du har några tips? Du verkar ju trots allt ha läst en hel del