Explosionen tog inte livet av kriminalintendent Dalziel men det var inte långt ifrån. Oförmögen att ta många steg utanför sjuksängen åker han till badorten Sandytown för att vila upp sig. Sandytown styrs med järnhand av lady Denham som tänker förvandla staden till en kurort för folk med mycket pengar och vilja att spendera dem. Men alla är inte nöjda med lady Denhams regim, spänningarna jäser under ytan och lagom tills Dalziel börjar piggna till sker ett mord.

Reginald Hill är en författare som jag följt under många år, ofta med stort nöje. Men den senaste Hill som jag läste, Främlingars hus, fick mig att fundera på om han hade sina bästa år bakom sig. Med Döden löser alla problem visar Hill att han har mycket kvar att ge.

Förvisso. Om jag hade varit inställd på en deckare där första liket dykt upp på första sidan och mordoffren sedan snabbt samlats på hög kan hade jag kunnat bli besviken. Hill ägnar åtskilliga sidor åt att bygga upp stämningen genom att beskriva de olika personerna och deras inbördes relationer och konflikter. Den ovanligt långa väntan på mordet hade kunnat bli långtråkig. Men persongalleriet är underhållande, miljöbeskrivningarna levande. Hill slösar med lokalfärgen, vilket ger hög mysfaktor. Och han har humor.

Dessutom är Hills val av berättargrepp lyckat. Han varvar berättelsen mellan första och tredje person. En läkare har i terapeutiskt syfte utrustat Dalziel med en bandspelare. En annan besökare i Sandytown, psykologen Charlotte Heywood, har för vana att skriva milslånga mejl. Den genombufflige Dalziels utgjutelser och Heywoods vassa och skarpsinniga iakttagelser är roliga att läsa och blir en trevlig omväxling till berättandet i tredje person.

Lång men intressant uppstart alltså innan mordet sker. Paradoxalt nog tappar berättelsen farten en smula när mordet väl har skett. Det rutinmässiga polisarbetet blir lite väl rutinartat att läsa om. Det känns delvis som en upprepning av Hills tidigare böcker. Men efter ett tag får han upp hastigheten igen, mycket tack vare Dalziels och Heywoods egna röster.

Det enda som jag inte är riktigt nöjd med är språket. När Hill skriver i tredje person flyter språket bra. Men i första person snubblar han på formuleringarna och dessutom dränker han texten i utropstecken.

Sammantaget tycker jag att det här är Reginald Hill i närapå högform. När jag lägger i från mig boken önskar jag att den inte hade varit slut riktigt än.

Beas recension av föregångaren Dalziels död hittar du här. Här hittar du hennes recension av Dalen som dränktes, en annan av Hills böcker om Dalziel och Pascoe.

Förlag: Månpocket
Utgiven: februari 2010
Sidantal: 589
ISBN 9789170017599

Betyg:

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)