Vi är nog många som minns år 2008, när allas vår Horace på slaget 13 kom ut från Svenska Akademien och förkunnade att årets Nobelpris i litteratur hade gått till Jean Marie Gustave le Clésio – det var nästan så man kände hur det spottade av konsonanter genom radioapparaten.

Vi är nog också flera som, när vi bekantade oss lite närmare med denne författare, förvånades över hur ung han såg ut. Men han var faktiskt hela 68 år och hade hunnit med att ge ut ett fyrtiotal böcker sedan debuten 1963. Som så ofta tänkte jag då att jag skulle försöka läsa åtminstone någon bok av årets nobelpristagare – ibland blir det av, ibland inte, och det här året blev det inte. Förrän nu, då Bok- och Biblioteksmässan så lämpligt skulle ha Afrika som tema.

Denna lilla tunna pocketbok ser inte mycket ut för världen med sina 89 sidor. Men man förstår ganska snart varför karln fick sitt Nobelpris. Språket porlar fram som sockerdricka och beskriver i ett svep en barndom, en far, en kontinent, ett krig och ett äktenskap bland mycket annat. För den som inte har författarens bakgrund helt klar för sig, kan jag kort sammanfatta som följer: fadern, läkare, arbetar i Afrika före 2:a världskriget, modern åker hem till Frankrike för att föda barn, krig bryter ut, fadern försöker ta sig hem men misslyckas, modern och de små pojkarna blir kvar i Frankrike i en kvinnovärld med mormodern som ett självklart nav. Först vid 8 års ålder, då det är fred igen och saker har lugnat ner sig, samlas familjen igen i Afrika där man lever under några intensiva år. Det är dessa år som beskrivs i boken, med korta framåt- och sidoblickar på världen, familjen och det egna livet. Det är verkligen en genialt sammansatt bok som ändå är väldigt lätt att ta till sig.

Boken är dessutom illustrerad med faderns egna svartvita fotografier samt kartor etc ur författarens privata samlingar. Det ger ännu mera autenticitet till berättelsen.

Ett kort utdrag ur texten – författaren har just beskrivit sin fars stränga syn på hur pojkarna skulle uppföra sig, och funderat över hur annorlunda det skulle varit om kriget inte kommit emellan hans möte med sin far: Jag kan idag sörja över att ha gått miste om det mötet. Jag försöker föreställa mig vad det innebar för en åttaåring, som var uppvuxen i krigets instängdhet, att resa till världens ände, där en okänd man presenterades som hans far. Att det skedde just här, i Ogoja, i en natur där allt var omåttligt och våldsamt, solen, åskvädren, regnet, växtligheten och insekterna, ett land med på samma gång frihet och tvång. Där människorna skilde sig så radikalt från dem han hade mött förr, inte genom sin hudfärg eller sitt hår utan genom sättet att tala, gå, skratta, äta. Där sjukdom och ålderdom var synliga, där barnens glädje och fria lekar var ännu mer uppenbara. Där barndomen var kort, där den avbröts nästan tvärt då pojkarna började arbeta med fadern och flickorna gifte sig och födde sitt första barn vid tretton års ålder. I följande stycke beskriver han hur han skulle velat ha följt med sin far och lärt sig om fjärilar och blommor liksom han ville ha följt honom i hans arbete – men sedan avbryter han sig tvärt med att ingenting av det var möjligt. Han fick ”gilla läget” med auktoritär och disciplinär uppfostran, som hans far trodde på. Ändå beskriver han sin far på ett nästan ömsint förstående sätt, han var präglad av sin tid och sin uppväxt.

Jag rekommenderar varmt den här lilla boken. Lätt och smidig är den att ta med sig dessutom!

Betyg:

Översättning: Ulla Bruncrona
Förlag: Elisabeth Grate Förlag, Stockholm
Utgiven: 2005
ISBN: 9789197532815
Antal sidor: 89 s.

Köp boken på Adlibris (Sponsrade länkar)