När jag läste Simon Becketts två tidigare deckare om den engelske rättsantropologen David Hunter tyckte jag att de erbjöd hyfsad underhållning. Inte stor litteratur men tillräckligt spännande. Dessutom finner jag rättsantropologi intressant, åtminstone när den serveras i fiktiv form. Becketts tredje bok Dödens viskningar bjuder dessutom på ett miljöombyte. Hunter är i Tennesse för att besöka The Body Farm och för att hälsa på kollegor och vänner. Och snabbt dyker det första liket upp. Snart blir det uppenbart att en seriemördare är i farten. Lovande tänker jag när jag öppnar boken. Men nej.

Allt det som Beckett tidigare gjort rätt känns plötsligt fel. Orsaken? Jag tycker att han börjar upprepa sig. I intrigen, där jag känner igen delar av upplägget och kan gissa mig till vad som ska hända. I personteckningen, inklusive den attraktiva kvinnan som Hunter obönhörligt dras till, inklusive de där osympatiska typerna som det är meningen att jag ska avsky. Men värst av allt är att jag börjar irritera mig på David Hunter. Jag förstår att han är en man märkt av sitt förflutna men jag önskar att han pratade lite mindre om det. Jag har fått nog av hans dysterhet och börjar tycka att han är självömkande. Dessutom känns det som om hans karaktär inte utvecklas. Tre böcker senare står han fortfarande och stampar på samma plats.

Kort sagt. Jag tycker inte om boken. Alls. Mer än en gång funderar jag på att välja en annan. Då är det illa.

Men mot slutet vänder det plötsligt. Upplösningen går i sedvanlig turbofart – Beckett har talang för rafflande upplösningar och den här gången öser han på mer än någonsin. Kanske lite väl mycket men efter de tidigare sidornas tristess är jag inte kräsen. Dessutom serverar han ett par ironiska blinkningar som jag absolut inte hade väntat mig och som pekar både på humor – något som annars lyser med sin frånvaro  – och på möjlig förnyelse av Becketts författarskap.

Så nej. Jag tycker inte att Dödens viskningar var höjdpunkten i Becketts hittillsvarande produktion. Men den har några ljuspunkter och jag hoppas att han kommer igen i nästa bok. Har du inte läst Beckett tidigare, börja med den första, Dödens kemi. Den är inte så dum. Böckerna bör dessutom läsas i ordningsföljd.

Här hittar du Cecilias recension av Dödens viskningar. Dessutom har Cecilia, Bea och jag recenserat hans tidigare böcker Dödens kemi och Skrivet i eld. Här hittar du Cecilias författarporträtt av Simon Beckett.

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Betyg:

Originaltitel: Whispers of the Dead
Översättare: Jan Malmsjö
Förlag: Månpocket
Utgiven augusti 2010
Sidantal: 327
ISBN 9789170018022