När jag var barn läste jag Tove Janssons böcker om Mumindalen.  Jag älskade dem. Berättelserna om de naiva små trollen och deras säregna vänner liknade inget annat. Och när jag tänker på böckerna i dag tycker jag att de både var nyskapande och håller än. Klassiker.

Men en klassiker behöver inte vara älskad av alla. Ta J. R. R. Tolkien. Jag tycker att han är urtrist. Som barn tuggade jag mig igenom halva Bilbo (The Hobbit, 1937) innan jag gav upp. Med första delen av Sagan om ringen (The Lord of the Rings, 1954-55) kom jag inte ens så långt. I och för sig läste jag den gamla översättningen. Den lär vara usel.

Men i mitt fall är nog inte översättningen problemet. På 1990-talet blev jag ivägsläpad till filmerna. Alla tre. Jag var inte road. Konstaterade surt att jag avskyr små hobbitar och deras alvkompisar. Dessutom retade jag mig på att filmerna framställer krig som en hjältesaga kliniskt befriad från blod.

Nej. Tolkien är inget för mig. Men många älskar böckerna. Ringen-triologin har haft stort inflytande på fantasygenren och på människors uppfattning av vad fantasy är. Och fantasy är populärt. Tolkiens böcker är klassiker, tveklöst.

Det är ofta svårt att förutse vad som kommer att bli klassiker. Som J.K Rowlings böcker om Harry Potter. Jag har inte läst dem, bara sett filmerna. Jag vet att Rowling har kritiserats för dåligt språk och stereotypa karaktärer. Men jag vet också att böckerna har blivit en jättesuccé. Och den fantasi som Rowlings ger uttryck för, den värld hon bygger upp och som återges i filmen – den är i särklass. Jo, jag tror att Harry Potter-böckerna har klassikerpotential, i sin genre. Om de verkligen blir det får framtiden utvisa.

Det är ganska dåligt med ovanstående böcker i svensk pocket. Tolkien och Rowling finns däremot i engelsk pocket.