Jag är kluven inför Rose Tremains roman Guld. Den handlar om Joseph och Harriet Blackstone som i mitten av 1800-talet emigrerar från England till Nya Zeeland. Med sig har de Josephs mor Lilian. Livet som nybyggare visar sig hårt och när Joseph hittar guld blir han besatt av att finna mer. Ett ämne i min smak.

Och Guld har fler pluspoäng. Den är välskriven, språket fantastiskt. Personteckningen mestadels bra. Miljöbeskrivningarna underbara. Ofta känns det som jag är där, som om jag traskar i hälarna på Joseph och Harriet.

Tremain lyckas verkligen levandegöra historien. Jag förstår de nyanländas osäkra tillvaro, deras oerfarenhet och okunskap, deras litenhet. Jag förstår guldletarnas svåra och ibland nedbrytande levnadsförhållanden. Jag förstår varför människor utsatte sig för allt detta.

Men. Det finns ett stort problem. Guld är så tragisk, en uppvisning i närmast total hopplöshet. Så mycket av boken fokuserar på människor vars överlevnadsstrategi är självbedrägeri, som ständigt vill vara någon annanstans och som omöjligen kan ta sig dit. Visserligen berättar Tremain också om de som kan se det positiva i tillvaron, som har styrkan att ta sig fram mot alla odds. Men det hjälper inte.

Mer minus: Guld är ockupanternas historia. En maorikvinna spelar i och för sig en viss roll i boken. Men hon förblir skissartad och det känns som författaren skapat henne för att understödja de vitas berättelse. Om maorierna får jag inte veta mycket.

Alltså: Tremain har skrivit en bra bok – en på många sätt ovanligt bra bok – men den har drag som jag inte alls tycker om. Efter mycket funderande ger jag den ändå 4 stjärnor. Och jag vill läsa mer av Tremain.

Guld tycks inte längre finnas i den vanliga handeln. Det är bibliotek, antikvariat samt vänner och bekanta som gäller.

Originaltitel: The colour
Översättare: Marianne Öjerskog
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven år 2005
Sidantal: 382
ISBN 9789100108229