Mamma, pappa, barn är del två i Carin Gerhardsens Hammarbyserien, där Pepparkakshuset utgör första delen.

Denna gång ställs Hammarbypolisen inför två mord som sker tätt inpå varandra. Polisen Petra Westman hittar under en joggingtur ett spädbarn i en buske, nätt och jämnt i livet, och i närheten påträffas en oidentifierbar kvinna död. En sextonårig flicka hittas strypt på en Finlandsfärja. Undertiden vaknar treåriga Hanna hemma en morgon, ensam. Pappan är utomlands och hon tror att mamma och lillebror flyttat från henne. Lilla Hanna är alldeles ensam kvar och inlåst i lägenheten. Och tiden går. Dyrbar tid, som det visar det sig.

Efter att ha läst denna andra del kan jag bara konstatera att den är starkare än den första. Fortsatt tycker jag att Carin Gerhardsens stora styrka ligger i miljöskildringarna, men både till innehåll och struktur tyckte jag denna var ett snäpp bättre än föregående. Den är lättare att ta till sig av flera skäl och annorlunda på så vis, men ändå igenkännande i exempelvis kapitelindelning, typsnitt och rubriceringstyp (utöver de återkommande karaktärerna då förstås). Det finns detaljer i språket som irriterar mig, som jag hakar upp mig på, men Mamma, pappa, barn är en så klar uppryckning att det känns ok ändå. Till viss del förutsägbar, men oavsett detta är jag glatt överraskad. Exempelvis intresserar sidospåren mig mycket. Både Westbergs och Sjöbergs egna, mer personliga, storys framskrider och intensifieras i boken, varav den förstnämndas i slutet ger oss en riktig cliffhanger. Väldigt spännande att följa som läsare.

Jag är ju ingen deckarfantast på något vis och således inte expert på denna typ av böcker, men med det sagt vågar jag nog ändå påstå att det inte är särskilt vanligt att, som Gerhardsen, skriva om vanliga människor och deras familjeöden på det sätt hon gör. Det blir kanske som tydligast vid berättelsernas slut – hon frångår de sockersöta lyckliga slut man så ofta annars möts av. I denna bok är slutet hoppingivande och det känns avsevärt mer realistiskt så, än om det skulle gå på bästa möjliga vis för de, mer eller mindre, trasiga personer som figurerar i boken. Som läsare får man lämna dem bakom sig med hopp om att de kanske går en ljusare framtid till mötes. Det känns trovärdigt.

Hoppfullt känns det också att få träffa på vardagshjälten Barbro – för vad skulle vi gjort utan sådana som henne i vårt samhälle? Att dessa hjältar i vardagen faktiskt existerar, i en annars så hård och brutal värld, inger just hopp. Och det är något vi alla kan behöva bli påminda om ibland.

Slutligen tycker jag att det, återigen, är trevligt med igenkänning i den geografiska miljön. Stadsdelar och andra märken i staden är namngivna och efter att ha bott i Stockholm ett tag nu så är det platser även jag känner igen, vilket gör sitt till läsupplevelsen.

Jag blev, som redan nämnts, positivt överraskad av Mamma, pappa, barn och således måste jag nu läsa även den tredje delen för att se om den håller samma kvalitet. Fast främst vill jag nog veta hur det går för mina vänner som jag kommit att lära känna under resans gång.

Läs också vad Bea tyckte om Mamma, pappa, barn.

Betyg:

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 200912
ISBN: 9789186067106
Antal sidor: 344 (exklusive extramaterial)

Köp boken på Adlibris eller på Bokus