För några veckor sedan skrev Maria här på PocketBlogg om vad vi kallar litterära klassiker. Ibland är det solklart, ibland är det högst subjektivt. En av de helt obestridda klassikerna som finns i världslitteraturen är Iliaden – berättelsen om det trojanska kriget, nedtecknad av Homeros (eller ett antal personer som efter några hundra år började kalla Iliadens upphov så, förklaring finns i inledningen till denna bok!)

Under bokmässan 2010 fick jag denna bok som recensionsexemplar från förlaget Ruin. Som gammal ”halvklassiker” på gymnasiet under förra seklet blev jag ju genast nyfiken på vad en fil. dr. i klassisk grekiska och forskare vid Centrum för genusvetenskap på Uppsala universitet har gjort med detta verk. Vad jag minns av den gamla versionen var det en berättelse på rytmisk och flytande hexameter där upplevelsen av språkdräkten var en viktig del av förståelsen av handlingen. Visserligen kunde många passager uppfattas som utfyllnad men ändå tyckte jag att man hängde med i handlingen.

I den här ”moderna” bearbetningen är inte mycket sig likt. Iordanoglou har verkligen ansträngt sig för att utrota alla språkliga finesser och formulera en rå förortssvenska, späckad med svordomar och slang. ”Psykbrytet. Vilken jävla story. Den om Akilles psykbryt. Som sabbade allt för grekerna.” Rytmen är stötig och berättelsen hackas upp och stoppas gång på gång, enligt mitt sätt att läsa. Tyvärr! För intrigerna är redan så fulla av invecklingar mellan gudar, människor och halvgudar, så man har fullt upp med att komma ihåg vem som är vem,vem som är bror med vem, vem som är trojan och vem som är grek… Det är inte så smidigt som i berättelserna om Asterix, att de som kommer från samma land har samma ändelser i sina namn! Långa avsnitt är skrivna på ”nysvenska” som jag skrev ovan, men rätt som det är kommer stycken med högre klass på stilen, t ex i ”bok 19″ som börjar: ”Etsad i morgonens första solljus. Gick Akilles ner till havet. Ensam. Kallade dom andra till möte. Till och med krigsfångarna kom. Och deras vakter. Kockarna kom och matroserna. Ingen ville missa det här.” De stående epiteten som är kännetecknande för Iliaden lyckas författaren inte heller skaka av sig riktigt, och med dem viss allitteration: den hårdsminkade Hera och den sönderdopade Diomedes bland annat. Det vimlar också av metaforer, om än från modern tid, till exempel används Nobelfesten, tsunami, Twin Towers, Joe Labero-grejer och så vidare.

Under läsningen av berättelsen som helhet slår det mig att det finns vissa likheter mellan trojanska kriget och Operation Desert Storm under Kuwait-kriget 1991. Några kanske minns TV-bilderna som kablades ut så gott som i realtid, där krigsskådeplatsen såg ut som ett dataspel och man aldrig såg bilder på offer eller vilka mål som hade träffats. Gudarna sitter uppe på Olympen och skådar ner på människor och halvgudar som slåss, känslokallt beskrivs hur ”greker och trojaner dog som flugor. Där låg dom bredvid varandra. Uppfläkta på marken. Sida vid sida.”  Rätt som det är får någon av gudarna för sig att rycka in och hjälpa till lite på den ena eller andra sidan, varför krigslyckan böljar fram och tillbaka och det är svårt att avgöra vem som ”vinner”.

Den här boken upplevde jag som ganska svårläst, och jag funderar på vilken målgrupp man skulle rekommendera den till. Antingen skulle det vara språknördar som jag själv, som känner till och har läst hela eller delar av berättelsen tidigare, och kanske finner visst nöje i att se den omstuvad till modern prosa. Eller också till nutidens latinare eller litteraturvetare, som jobbar med ”klassiska texter” och vill jämföra avsnitt eller helheten. Knappast något man skulle skicka med någon på solsemestern som strandlektyr i alla fall!

Betyg:

Orginaltitel: Iliaden – en cover
Förlag: Ruin
Utgiven: 2010
ISBN: 978-91-85191-59-8
Antal sidor: 174 s.

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)