Den här boken beskrivs i baksidestexten som ”en snälldeckare helt befriad från blodiga mord, läskiga obduktioner och hårdhudade, supande poliskommissarier”. Det är en ganska heltäckande beskrivning. Mera energi ägnas här åt att beskriva Mona Nilsson, utredare, och hennes omgivning, klädstil och vanor än detaljer om brottslig verksamhet.

Den här boken fick jag av författaren själv på 2010 års Bokmässa i Göteborg för att recensera. Efter den förra boken av denna författare var jag lite tveksam till att ta itu med den här, men jag måste säga att mina förväntningar kom på skam. Den här boken, som alltså är författarens andra skriven för en vuxenpublik, har ett helt annat driv i berättandet, är mer övertygande både i personporträtt och miljöbeskrivningar och har en mera trovärdig dialog än den förra. Det är tydligt att det ligger närmare tillhands att berätta en historia ur den egna samtiden än att försöka skapa en referensram som man själv ska bygga upp.

I den här boken är det även betydligt färre korrekturfel, som hela tiden ville stoppa upp min läsning av den förra boken. Dock förekommer det ännu ett antal onödiga små språkfel som kunde ha undvikits i den färdiga boken. Och omslagsbilden är, om än något mindre långsökt än förra bokens omslag, fortfarande inte riktigt 100 till bokens innehåll. Först efter 3/4 läsning av boken förstår man hur den hänger ihop med berättelsen.

Så till innehållet. Det är ett intressant grepp att utgå från den stereotypiska deckaren och göra en twist genom att placera en medelålders svensk kvinna, som inte vill kalla sig detektiv utan snarare ”utredare” i huvudrollen. Hon behåller ändå vissa drag av den manliga schablonfiguren, såsom ensamboende i lägenhet i storstad, totalt ”o-huslig” men pedant, kattägare, har flera ”intima bekanta” på gång samtidigt, spottar inte i glaset, klädintresserad, hemma på stadens restauranger… Däremot vägrar Mona Nilsson att göra sig större och smartare än hon är, utan håller sig hellre i bakgrunden och tillåter sig att lära känna och känna med de närstående som har råkat ut för brottet och dess följder. Hon använder mera sunt förnuft och logiskt tänkande än action och häftiga effekter för att komma på lösningar.

Det är en nackdel att Mona får fler fall på en gång och av helt olika slag att ägna sig åt på en gång. Det förvillar läsaren en del. Även den relativt ingående beskrivningen av vistelsen hos föräldrarna och familjesituationen är lite för utbroderad. Det känns som en ”plantering” som inte leder någon vart. Och den sista meningen på baksidestexten, ”upplösningen är lika oväntad som ett stjärnfall en molnig oktobernatt”, håller jag inte riktigt med om.. SÅ oväntad är den inte! Fast det allra sista känns lite väl brådstörtat beskrivet.

Betyg:

Orginaltitel: Mona och konstnären som försvann
Förlag: Megamanus
Utgiven:2010
ISBN: 9789197836760
Antal sidor: 279

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)