Det var med viss bävan jag började läsa Jean-Christophe Grangés bok Vargarnas rike. Jag har tidigare recenserat En mässa för de döda, som började så bra men som visade sig vara för mycket av allt. Framför allt var handlingen så skruvad, så överdriven att vilket avsnitt som helst av Arkiv X framstod som trovärdigt. Och det utan att Grangé blandade in utomjordiska konspirationer. Vilket ju var bra, eftersom han hade tillräckliga problem med att få de jordiska konspirationerna att fungera.

Men det visade sig att Vargarnas rike är annorlunda. I berättelsens centrum står Anna Heymes, en ung kvinna som plötsligt drabbas av hallucinationer, vanföreställningar och otäcka drömmar. Hon börjar tro att hennes man är någon annan. Allt mer rädd och desperat börjar hon  i hemlighet söka efter sanningen. Samtidigt utreder polisen Paul Nerteaux en rad sällsynt brutala kvinnomord bland Paris turkiska befolkning. Till sin hjälp tar han en pensionerad polis, en riktigt rutten typ vid namn Jean-Louis Schiffer.

Och visst märks det att det är Grangé bakom tagentbordet. Tonen är hårdkokt och våldet ständigt närvarande. Schiffer, som ska föreställa en av dem som står på de ”godas” sida, använder metoder som ger både Nerteaux och mig skrämselhicka. Döden slår till snabbt och hårt och ofta utan förvarning. Överraskningarna, de oväntade vändningarna kommer slag i slag. Intrigen är snyggt förankrad i Frankrikes och Turkiet nutidshistoria – Grangé tycks ha gjort en hel del research.

Men det som gör att Vargarnas rike känns så rätt är frånvaron av de hejdlösa överdrifter som fick En mässa för de döda att haverera. Intrigen i Vargarnas rike är i och för sig fantasifull men känns ändå rimlig. Våldet är som sagt ständigt närvarande men det handlar inte om något frossande i extraotäcka sätt att ta livet av folk på. Det här är inte en bok där författaren tycks tro att enda sättet att upprätthålla läsarens intresse är att överträffa alla andra deckarförfattare i utstuderat och sadistiskt våld. Inte heller håller Grangé några evighetslånga föreläsningar. I stället vävs fakta snyggt in i berättelsen.  Grangé har helt enkelt åstadkommit en oväntat stram berättelse som dessutom är mycket spännande – jag sitter som på nålar boken igenom.

Dessutom är den tankeväckande.  Det är ingen vacker verklighet Grangé beskriver. Poliser som är genomkorrupta. Turkiska immigranter som utnyttjas hänsynslöst. Människor som reduceras till vetenskapliga och ideologiska experiment. Det finns en hel del att fundera över. Och Grangé själv kommer inte med några pekpinnar. Han beskriver bara, utan att tala om för läsaren vad som är rätt och fel. Jag föredrar författare som ger sina läsare förtroendet att själv dra slutsatserna.  Och just för att Grangé inte hela tiden skriker åt mig: du förstår väl att det här är en fruktansvärd orättvisa börjar jag reflektera över vad det egentligen är jag läser och berättelsens brutalitet slår mot mig med så mycket större kraft.

Alltså.Vargarnas rike är riktigt, riktigt bra. Det ska bli intresant att se vad jag tycker om boken han skrev efteråt, Den svarta linjen. När jag hittar den.

Betyg:

Orginaltitel: L’Empire des Loups
Översättare: Cecilia Huldt
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2005
ISBN: 9789100106225
Antal sidor: 437

Boken har utgått ur sortimentet på Adlibris och Bokus. Det är vänner och bekanta, antikvariat och bibliotek som gäller.