Det finns böcker jag har stora förväntningar på. Jag läser baksidestexten och bläddrar i boken och övertygas om att det här måste vara en hit.

Flickan under jorden är en sån bok. Jag hade inte läst Griffiths tidigare men tilltalades av boken så fort jag såg den. Och till en början infriades mina förväntningar.  Boken utspelas i en liten avkrok i Norfolk – en mycket stämningsfull plats, komplett med sankmarker och allt. Och det är i sankmarkerna en hund hittar ett människoben. Kriminalkommissarie Harry Nelson tror att benen tillhör flickan Lucy som försvann 10 år tidigare.  Han ber arkeologen Ruth Galloway att analysera benen, samma arkeolog som tidigare deltog i en undersökning av bronsåldersfynd i sankmarkerna.

Försvunna flickor och upphittade ben, arkeologi, bronsålder och ödsliga trakter. Det andas brittiskt deckarmys parat med en präktig dos mystik. Men tyvärr når inte Elly Griffiths ända fram. Flickan under jorden är inte direkt dålig. Men lite tråkig och oengagerande. Själva mysteriet ägnas på tok för lite tid. De intressanta avslöjandena och vändningarna serveras alldeles för sparsamt. Samma sak med otäckheterna och spänningsmomenten. Ungefär hälften in i boken börjar jag irriterat undra när handlingen ska ta fart. Riktigt spännande blir det först under upplösningen och gåtans lösning är onekligen oväntad. Och som helhet är intrigen inte så dum, men den skulle ha serverats med mer fart.

Inte heller personteckningen är särskilt rolig. Huvudpersonen Ruth Galloway är intressant – en överviktig, ensamstående akademiker som bor med två katter mitt ute i ingenstans. Jag gillar henne, och inte bara för att hon är kattägare. Men persongalleriet i övrigt är väl stereotypt, något jag mött många gånger tidigare. Och det är inga underhållande stereotyper, av den där ironiskt överdrivna typen som det dräller av i tv-serien Morden i Midsomer. Griffiths stereotyper verkar inte vara menade som ironi. Resultatet blir att de är lite tråkiga, rentav dammiga.

Högre betyg ger jag åt Griffiths miljöskildringar. Jag blir mycket förtjust i beskrivningen av det ödsliga landskap som är bokens fokus. Den är en verklig stämningshöjare och största behållningen med Flickan under jorden.

Språket är lite stelt och trist. Men jag gillar att Griffiths är relativt fåordig. Hon breder inte ut sig på fem sidor om något som kan sägas på en. Det uppskattar jag.

Jag hoppas att Griffiths i uppföljaren Janusstenen, som precis kommit i pocket, fokuserar mer på mysteriet. Jag ska läsa den och kolla.

Betyg:

Orginaltitel: The Crossing Places
Förlag: Månpocket
Utgiven: januari 2011
ISBN: 9789170018466
Antal sidor: 249

Köp boken på Adlibris (Sponsrade länkar)