Jag älskar de tunna små pocket som förlaget Modernista förser oss med. En pocket man hinner läsa ut en kväll nerbäddad i sängen med en kopp te, på tåget till någon ny plats eller till och med på en långlunchrast. Den senaste jag plöjde på någon timme eller två var denna.

Ormar och piercing av Hitomi Kanehara  är en liten bok på 78 sidor men innehållet är inte så litet, det ryms en längtan efter döden, sadomasochistiskt sex, mord, alkoholism och detaljerad beskrivning om hur man bäst klyver en tunga.

Och det är där i det sistnämnda denna prisbelönta (Akutagawapriset) bok börjar. Lui som är bokens berättarjag är 19 år träffar Ama en kille med kluven tunga, ser rätt farlig ut i sin punkstil men är en öm och kärlekstörstande kille och hon inser plötsligt att hon också vill ha en kluven tunga. Hon har redan påbörjat uttänjning av öronsnibbarna som ett uppbrott mot den barbie-tjej hon utåt sett ser ut att vara men själv vänder sig ifrån. Det är som om hon försöker befria sig från något genom att förändra sin kropp.

Första steget till en kluven tunga är en tungpiercing och när hon skall göra den träffar hon Amas kompis Shiba en sadist som öppet talar om att han skulle vilja döda och på något sätt tilltalar denna man Lui i den mån att hon börjar förakta den kärlekstörstande pojkvännen och inleder ett förhållande vid sidan om med Shiba som i sin tur ger Liu en tatuering som skall symbolisera henne.

Egentligen händer inte så mycket mer än så förutom att Liu mer eller mindre blir alkoholiserad anorektiker.

Jag skulle vilja tycka om boken, den är öppen och brutalt ärlig, och vid en googling ser jag att den köpts in till några skolbibliotek och tänker, nej detta är inte en bok för ungdomar, vad skall de läsa detta för och inser sen att jag nog bara är gammal sur tant. Inget döljs i boken men inget ges heller, vi får aldrig några personporträtt, ingen historia till personerna. Det är ett nedslag under några korta månader i dessa tre människors liv, några andra personer förekommer knappt och ingen bild ges heller av den stad, Tokyo, de lever i. Så den är både tunn och inte tunn så att säga. Jag saknar substansen, det blir bara destruktioner staplade på varandra utan att man förstår varför. Men samtidigt måste man förstå?

Boken har ett efterord av Ryu Murakami som dels beskriver hur han våndades när han ville nominera boken till Akutagawapriser, hur skulle de andera ledamöterna förstå denna bok. Men han behövde inte bekymra sig, de föll allihop för den stil och teknik bara en nittonåring behärskar för att beskriva den mörka sidan hos dagens ungdom. Både kritiker och vanliga läsare verkar ha gillat den och författarinnan blev miljonär. Undra hur det påverkat efterföljande romaner. Men jag blev inte såld, ok men inte mer, kommer lämna mig ganska oberörd.

En sak som stör mig i boken är en sexscen, den skall nog föreställa att vara ganska brutal men jag blir bara förvirrad, läste om och om igen, det stämmer liksom inte, hon byter magiskt position. En annan sak som stör mig är att omslaget inte stämmer med den Lui som är i boken, sådant retar mig. Jag får fel bild i skallen helt enkelt.

Betyg:

Orginaltitel: 蛇にピアス Hebi ni Piasu
Översättning: Helen Enoksson
Förlag: Modernista
Utgiven: 2012-05
ISBN: 9789174990751
Antal sidor: 82

Köp boken på Adlibris (Sponsrade länkar)