Ett man hittas upphängd i ett träd, genomborrat av ett spjut. I trädet hänger också åtta djur. Den lilla orten Kronköping har drabbats av en mördare med smak för asatron. Och mördaren kan ha slagit till tidigare – nio år tidigare begicks ett liknande dåd i Uppsala. Kriminalassistent Maria Wern och hennes kollegor har en svår uppgift framför sig.
Stum sitter guden som kom ut år 2000 är Anna Janssons debutroman. Jag började läsa utan större förväntningar men blev glatt överraskad.
Framför allt tycker jag om människorna. De flesta är mer eller mindre knäppa. Maria Werns ansvarslösa make och hemska svärmor är ett nöje att lära känna. Visst, den elaka svärmodern är en kliché. Men Jansson beskriver ju henne så bra. Överhuvudtaget är Jansson fin på människor, med ett undantag. Hennes inifrånbeskrivning av mördaren känns inte så trovärdig. Men seriemördare är svårt.
Boken är också hyfsat spännande. Några doser smygande spänning, några brutala chocker och en och annan oväntad vändning. Och jag gillar de historiska kopplingarna, även om det blir lite föreläsning emellanåt.
Däremot är jag inte helt förtjust i språket. Det kliar i mig när jag läser alla onödiga småord som Jansson prytt texten med. Jag tänker längtansfullt på hur det skulle vara att sitta med en penna och stryka över allt som inte behövs. Men jag älskar hennes ironi och humor, så det jämnar ut sig.
Jansson är produktiv. 13 böcker om Maria Wern har det blivit, 12 av dem finns i pocket. Flera av böckerna har dessutom blivit tv-serie med Eva Röse i huvudrollen. Jag har mycket att se fram emot.
Betyg: 




Förlag: Månpocket
Utgiven: april 2012 (nyutgåva)
ISBN: 9789175030692
Antal sidor: 216
Jag har (nästan) precis också börjat läsa serien om Maria Wern och har kommit till del fyra. Språket har blivit mycket bättre i de senare böckerna, tycker jag. I första boken kommer jag ihåg att jag hade allra svårast för alla utropstecken
Ja, utropstecknen vill jag också stryka. Kul att böckerna blir bättre. För det är mycket jag gillar med den första.
Pingback: Anna Jansson: Alla de stillsamma döda | PocketBlogg