Bokens De glömda kvinnornas röst. Doktor Denis Mukwege och kampen för människovärde i krigets Konto fick jag som recensionsexemplar av Libris förlag. Det är en tunn bok, bara 150 sidor och går snabbt att läsa. Gör det. Läs, läs, läs och sprid.
Boken handlar om hur våldtäkt används som vapen i Kongo-Kinshasa. Rebeller och milismän plundrar, mördar och våldtar. Kvinnornas – och flickornas – egna berättelserna är skakande läsning. Den yngsta är 13, den äldsta 60. De lidande de utsatts för är närmast obegripligt. De har misshandlats och våldtagits och de har sett anhöriga torteras och mördas.
Ändå genomsyras boken av hopp. På Panzisjukhuset får kvinnorna får medicinsk vård och hjälp att läka sina sargade själar. Men hjälpen stannar inte där. De får en framtid. I Kongo stigmatiseras en kvinna som våldtagits. Ofta tar maken och övriga släkten tar avstånd från dem. De blir lämnade ensamma, utan hem och försörjning. Men på Panzisjukhuset och dess systerprojekt Dorkas får offren lära sig att läsa och skriva, olika hantverk och hur mikrolån fungerar.
Det är också hopp som förmedlas i avsnittet om grundaren av och chefen för Panzisjukhuset Denis Mukwege. Bra också att det i slutet finns en kort historik över Kongos historia.
Thurman, som är journalist, skriver mycket bra. Jag tycker han blir lite väl känslosam när han beskriver sina besök på Panzisjukhuset, i sakprosa föredrar jag ett nedtonat språk. Men det är det enda jag har att invända mot boken. De glömda kvinnornas röst är välskriven, intressant och viktig.
Boken finns både inbunden och i pocket. I den inbundna upplagan som jag läst finns fina foton från Panzisjukhuset.
Betyg: 
Förlag: Libris förlag
Utgiven: april 2009
ISBN: 9789173870405
Antal sidor: 150