Max Frei: Främlingen

Max Frei är en nobody med ledsamma framtidsutsikter. Men i drömmen möter han sir Juffin, ärevördigaste föreståndaren för Hemliga spaningsstyrkans mindre rotel i staden Echo. När Juffin ger Max ett jobberbjudande blir det början på ett nytt liv, i en annan värld.

Max Frei som anges som författare till Främlingen är egentligen bokens berättarjag – bakom pseudonymen står Svetlana Martyntjik. Det är den första boken jag läst i Pocketlovers tre-på-tre-utmaning och hade det inte varit för utmaningen hade jag inte läst ut den. Det här är inte min stil.

Bokens idé gillar jag. Att en kille som är en loser i den här världen kan hamna i en annan och göra kometkarriär. Som kriminalutredare dessutom. Av magiska brott, av allt. Jag som älskar deckare.

Men den värld som Max hamnar i är för annorlunda. Totalt vrickad, enligt min mening. Jag tycker att det mesta är fånigt.

Inte allt givetvis. Det finns sånt jag gillar. Som att människor kan kommunicera genom tyst tal. Och att det finns fåglar med absolut minne och som används som arkiv. Men ändå.

Spännande är det inte heller. Deckare i fantasymiljö kan vara fantastiska. Men här funkar det inte. Det beror inte bara på att jag tycker boken är för vrickad. Martyntjik är dålig på att bygga upp stämningen och ännu sämre på att leverera överraskningar och vändningar som känns vettiga.

Då hjälper det inte att boken stilistiskt är bra. Visserligen har författaren en olycklig förkärlek för massa !!! och … Men hon är välformulerad och ofta småkul. Hade hon skrivit en bok som inte varit så utflippad hade jag nog tyckt om den. Nu blir jag bara irriterad.

Främlingen är första boken i serien Echos labyrinter. Uppföljaren heter Resan till Kettari.

Betyg: ★★½☆☆
Översättning: Alan Asaid
Förlag: Coltso
Utgiven: juli 2011
ISBN: 9789186437411
Antal sidor: 544

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.


Kommentarer

Max Frei: Främlingen — 2 kommentarer

  1. Jag undrar om utropstecken kanske är mer accepterade inom rysk litteratur, att det är del av skrivkulturen? Läste i alla fall en rysk fantasy nyligen där författaren jämt och ständigt använde sig av ”!?” i dialoger, tills jag närapå blev tokig 🙂

    • För att inte tala om kilometerlånga meningar. Läser Nick Perumov just nu, han är sjukt mångordig. Spännande, men så babblig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *