Anna Laestadius Larsson: Barnbruden

barnbrudenSå här i efterhand känns det pinsamt att medge: jag hade rätt låga förväntningar på Anna Laestadius Larssons roman Barnbruden. Jag tänkte att en bok som handlar om olyckliga 1700-talsprinsessor nog är ytlig och fjompig. Men här finns varken ytlighet eller fjomp.

Romanen börjar år 1774. Hedvig Elisabeth Charlotta kommer till Sverige för att gifta sig med Gustav III:s bror. Hon är femton år och det enda världen förväntar sig av henne är att hon ska föda en son. På resan till sitt nya hemland lär hon känna en adelsfröken vid namn Sophie von Fersen och i Stockholm en stum piga, en liten flicka kallad Pottungen. Det är de tre huvudpersonerna i Barnbruden.

Ofta handlar historiska romaner om de där kvinnorna som trots det allmänna förtrycket lyckas göra sig fria. Så är inte fallet här. I Barnbruden finns inte mycket frihet för kvinnorna (med undantag för den skräckinjagande änkedrottningen, som gör lite som hon vill). Men det är ändå ingen deppig bok. Den är alldeles för spännande och medryckande och levande för att jag ska deppa ihop.

Visst har Barnbruden skönhetsfläckar. Språket svajar emellanåt och slutet känns utflippat. Men bortsett från det är det en helt underbar roman, den perfekta kombon av fakta och fiktion. Jag är hänförd.

Boken finns på Adlibris och Bokus.
Betyg: ★★★★½

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: juni 2014
ISBN: 9789175790275
Antal sidor: 409


Kommentarer

Anna Laestadius Larsson: Barnbruden — 14 kommentarer

    • Om du läser den – tala gärna om vad du tycker. Jag har inte hittat så många omdömen om den, men de jag hittat har inte alla varit så positiva som mitt.

  1. Jag gillade också och längtar nu efter att fortsättningen ska komma på pocket, och jag blev riktigt glad när jag såg att det gör den redan i mars 🙂

  2. Läser den här boken nu, men har lite svårt för att sugas in i historien… dock får jag nya förhoppningar när jag läser din recension, så jag stretar på ett tag till och hoppas på en vändning!

    • Jag drogs in i berättelsen direkt. Men jag är intresserad av historia, särskilt kvinnornas historia, så jag är en tacksam publik.

  3. Läsvärd bok men borde ha baserats enbart på fakta. Man kunde också ha satt korta rubriker på de 70 kapitlen. Får man överhuvudtaget blanda fakta med fiction? Det tycker inte jag. Jag tror inte de avlidna skulle vija bli felaktigt beskrivna. Det kan skapa en felaktig bild av dem som människor och de har ingen möjlighet att lägga saker tillrätta. Genom boken får man en ny tanke om vem som skulle kunna vara uppdragsgivare för mordet på Gustav III.

    • Jag har inga problem med historiska romaner. Även historisk facklitteratur innehåller tolkningar, spekulationer och mer eller mindre kvalificerade gissningar. Också forskare färgas av sina sympatier och antipatier. Och forskningen gräver i sedan länge döda människors innersta och tar fram saker som dessa döda kanske tycker ska förtigas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *