PocketBlogg.se » Cecilia

Arnaldur Indridason: Frostnätter

Cecilia — Thu, 04 Nov 2010 08:00:44 +0000

En kulen höstkväll hittas en kvinna hängande i en snara i sin sommarstuga vid en ensligt belägen sjö. Det verkar inte vara något mystiskt med hennes död, men när Erlendur får ett kassettband med en inspelning av en seans kvinnan deltog i strax före sin död, känner han att han måste gräva i hennes historia och ta reda på varför hennes liv fick ett så plötsligt och tragiskt slut. Samtidigt blir han engagerad i gamla olösta mysterier med försvunna människor och får tampas med spöken från sitt eget förgångna.

I Arnaldur Indridasons sjätte bok om Erlendur Sveinsson har polisdetektiven lite att göra på Reykjaviks polisstation. När han får mer information om en kvinna som nyligen tagit livet av sig kan han inte låta bli att undersöka omständigheterna lite närmare. Samtidigt ägnar han tid åt flera gamla fall, där människor försvunnit spårlöst på Island. Och med tanke på Erlendurs egen bakgrundshistoria, är det riktigt intressant att följa honom i undersökningarna som långsamt, långsamt förs framåt.

Indridason är en av Islands mest kända författare, och han har hyllats av såväl Isländska som utländska medier. Även om de mordgåtor hans huvudperson tar sig an inte är av det allra mest komplicerade slaget, bidrar Indridasons språk och miljöbeskrivningar av det Isländska landskapet att böckerna får en särskild ton som tilltalar mig mycket. När boken dessutom har vissa paralleller med en (spoiler!) av mina gamla favoritfilmer från 90talet blir jag bara ännu mer förtjust. Frostnätter är helt klart ännu en läsvärd deckare från Arnaldur Indridasons penna.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Norstedts
Antal sidor: 311
Utgiven: 201010
ISBN10: 9113027352

Köp boken på Adlibris eller Bokus! (sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Veronica von Schenck: Kretsen

Cecilia — Wed, 15 Sep 2010 07:00:59 +0000

Sedan Althea Molin deltog i utredningen av änglamördaren har uppdragen varit i det närmaste obefintliga. Relationen till Rickard gör henne tveksam till att ta de uppdrag hon blir erbjuden i New York. Men så hittas en IT-tekniker mördad, med ett tarotkort i munnen, på Lindsteinska banken där Altheas väninna Emelie är säkerhetsansvarig. I samma veva upptäcks ett omfattande dataintrång, miljontals kronor har stulits från banken under lång tid. Polisen misstänker att en seriemördare härjar och vänder sig till Althea, som ger sig i kast med fallet tillsammans med Emelie. Men vem – eller vad – är det Althea och Emelie söker?

Kretsen är von Schencks andra bok om profileraren Althea Molin; debuten Änglalik utkom 2008. Precis som i debuten får vi möta Althea, hemflyttad från New York, i hennes arbete som profilerare tillsammans med den svenska polisen. Ett arbete som inte är helt utan konflikter och problem. Althea är en mänsklig hjältinna, förvisso välutbildad som få – men med OCD/tvångssyndrom som gör hennes liv lite krångligare än det behöver vara. Något jag gillar i den här boken är hur Altheas vän Emelie är en stor del av det fall Althea jobbar med; det gör storyn extra intressant. Som självutnämnd datornörd gillar jag också de informationstekniska aspekterna av storyn.

Men precis som i Änglalik håller det inte ända fram. Von Schenck skriver ojämnt, ibland är miljöbeskrivningarna rikliga för att i nästa stund verkar ha redigerats bort helt. Texten har ett helt okej flyt, men den känns tyvärr väldigt tunn. Gång på gång slås jag av det alltför enkla språket och hur dialogen känns avhuggen och otillfredsställande. Det är synd, eftersom von Schenck är duktig på att komma på en intressant mordgåta och intrig.

Betyg: 2.5 out of 5 stars

Förlag: Ordfront
Författarens webbplats: Altheas Profil
Utgiven: 2009-06
Antal sidor: 264
ISBN: 917037421X
Läs vad andra tycker om ”Kretsen”

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Dan Brown: Den förlorade symbolen

Cecilia — Fri, 10 Sep 2010 07:00:00 +0000

Harvardprofessorn i religiös symbolik, Robert Langdon, kallas i sista stund in för att hålla en kvällsföreläsning i Capitolium, Washington. Men bara minuter efter hans ankomst hittas ett märkvärdigt föremål i byggnadens rotunda. Det är dessutom kryptiskt kodat med fem olika symboler. Langdon förstår att budskapet är en uråldrig åkallan, menad att locka dess mottagare in i en sedan länge förlorad värld av hemlig visdom. När Langdon inser att hans mentor, Peter Solomon – filantrop och framstående frimurare – brutalt kidnappats, förstår han att det enda sättet att rädda sin väns liv är att hörsamma den mystiska uppmaningen och följa den vart den än leder honom.

Jag har gillat Dan Browns tidigare böcker även om de är banala – det är något med hans kombination av spänning, religion och mystiska och mytiska symboler som tilltalar mig. Det var därför med stor förtjusning som jag högg tag i Den förlorade symbolen, Browns senaste bok om professor Robert Langdon. Även om jag vill att även Den förlorade symbolen ska vara lika spännande som exempelvis Änglar och Demoner, så är den inte det. Långt ifrån.

Boken börjar bra, med en intressant gåta som Langdon tvingas lösa under press – men under vägen tappar jag intresset. De olika spåren om vad som hänt Solomon blir för många, symbolerna och de hemliga sällskapen blir för yviga och näst intill omöjliga att hålla rätt på. Ibland frågar jag mig själv vad boken egentligen handlar om – där Da Vinci-koden och Änglar och demoner hade tydliga religiösa huvudspår känns Den förlorade symbolen bara rörig. Det är frimurare, amerikansk arkitektur, CIA, kristendom och en drös andra religioner och sällskap om vartannat. När slutet kommer har jag tappat intresset, och även om slutkapitlen innehåller intressanta vändningar lägger jag ifrån mig boken med ett “jaha” i hjärtat.

Betyg: 1.5 out of 5 stars

Förlag: Bonnier Pocket
Antal sidor: 617
Utgiven: 201009
ISBN: 9174291211

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Simon Beckett – Dödens viskningar

Cecilia — Mon, 16 Aug 2010 07:00:41 +0000

Rättsantropologen David Hunter är en spillra av sitt forna jag. Han försöker återhämta sig efter att tidigare ha blivit indragen i ett mordfall han hjälpte till att lösa, och attackerad av mördaren. Genom att ge sig över till The Body Farm i USA och studera sitt specialområde – människans förruttnelse – hoppas han kunna lägga händelserna bakom sig, men istället blir han indragen i ett av de värsta seriemord han sett. Det första offrets kropp har blivit bunden, torterad och upplöst till oigenkännlighet. Den andra kroppen påträffas lika illa tilltygad. Seriemördaren arbetar metodiskt, antalet dödsoffer stiger. När en brutal kidnappning sedan sker i utredningens omedelbara närhet står det klart för David Hunter att ingen längre går säker.

Jag fastnade för Becketts deckare om David Hunter när jag läste hans första bok, Dödens kemi. Det jag fastnade för var, förutom att hans böcker är välskrivna och spännande, att han är så otroligt insatt i detaljerna kring döden. Vi får följa Hunters arbete på nära håll, och läsaren besparas inga av de stundtals obehagliga detaljerna kring det arbete rättsantropologer bedriver. Minsta insekt, minsta kemisk reaktion beskrivs, och det är inte utan att man tror sig ana den söta liklukten där sitter och man läser. Man kommer onekligen att tänka på CSI under läsningen.

Dödens viskningar är inget undantag. Vi får följa Becketts arbete på The Body Farm i Tennessee, USA, och hur han dras in i ett fall många gånger värre än hans tidigare. Hunter är inte ensam, utan har hjälp av sin gamle vän och mentor Tom Lieberman. Visst kan man förvånas över en brittisk deckarförfattare som förlägger mord på andra sidan atlanten, men samtidigt känns det mer trovärdigt att en sadistisk seriemördare härjar i USA än i Storbritannien.

Becketts deckare om David Hunter är definitivt läsvärda – inte bara för att de skiftar fokus från den så klichéartade polismannen till den något fräschare forensiske rättsantropologen, utan också för att han visar att han både behärskar miljöbeskrivningar som flyttar läsaren genom tid och rum. Det, kombinerat med Dödens viskningars snabba, oväntade vändningar och karaktärer som åtminstone tilltalar mig, gör att jag återvänt – och kommer återvända – till hans böcker om och om igen.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Minotaur förlag
Antal sidor: 327 st
Utgiven: 2010-08
ISBN: 9170018022

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar).

Läs fler recensioner av Simon Becketts böcker här!

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Michael Greenberg – Den dagen min dotter blev galen

Cecilia — Wed, 14 Jul 2010 07:00:10 +0000

En sommarkväll rusar Michael Greenbergs dotter Sally ut i trafiken på Manhattan, helt övertygad om att hon har kosmisk insikt och kan stoppa bilarna. Det maniska anfallet drabbar utan förvarning, plötsligt är Michaels dotter en främling för honom. På några dagar förvandlas deras gemensamma liv till ett kaos av oro, smärtsamma skuldkänslor och sluten psykiatrisk vård.

Är det något jag fascinerats av sedan min tonår är det psykiska sjukdomar. Vår hjärna är ett så fantastiskt organ, och vi vet inte ens hälften av vad den är kapabel till. Samtidigt som våra hjärnor låter oss kommunicera med andra och förstå världen, kan den ställa till med så mycket. Schizofreni, bipolaritet och psykoser är bara något av vad vår hjärna är kapabel till.

Därför kändes det trist att hur intresserad jag än var av grundtemat, lyckades jag inte fångas av Den dagen min dotter blev galen. Visst är det fascinerande att läsa om Sallys psykos, hur den yttrade sig och hur hon tvingades in på sluten psykiatrisk avdelning – men det griper inte tag i mig. Det når mig inte. Det är för grunt skrivet. Jag läser ut boken, förvisso glad att få veta hur det slutade – men den stannar inte hos mig efteråt.

Jag har läst flera böcker om psykisk ohälsa, och det är med viss sorg som jag lägger ifrån mig den, besviken att den inte var bättre. Att man inte fick lära känna Sally djupare, fick större förståelse för varför hon insjuknade och hur det drabbade henne. Med tanke på dess tema och story hade den kunnat vara så mycket bättre.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Månpocket
Antal sidor: 226 sidor
Utgiven: 2009-10
ISBN: 9172321644

Köp boken på Adlibris och Bokus (sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

PJ Tracy: Levande bete

Cecilia — Sun, 11 Jul 2010 07:00:13 +0000

Kriminalpoliserna Leo Magozzi och Gino Rolseth är uttråkade. Ända sedan de löste sitt senaste stora mord, har det varit tunnsått med mordgåtor i tvillingstäderna Minneapolis och S:t Paul. Men när den åldrade och mycket omtyckte Morey Gilbert hittas död i plantskolan han driver tillsammans med sin fru upphör brottstorkan inte med ett lätt regn, utan med en flodvåg. Mordet följs av ytterligare två, också på äldre medborgare, utförda med samma vapen. Kopplingen mellan morden låter vänta på sig, men en sak står klar: offren har alla överlevt förintelsen. Men vem skulle döda överlevare från förintelsen?

Det tog mig lång tid att läsa ut PJ Tracys ”Levande bete”. Jag gillade deras första bok (det är en synonym för mor-dotter som skriver böcker ihop), ”Monkeewrench”, men uppföljaren var lite svårare att ta sig igenom. Magozzi och Rolseth får ett svårt fall på sitt bord, eftersom de åldrande judarna som hittas döda bor i samma bostadsområde och därmed har mycket gemensamt. Frågan är vilket sammanhang som kommer leda till mördaren? Sanningen är mer chockerande än vad Magozzi och Rolseth någonsin kunnat tro.

Som jag sa tog det tid för mig att ta mig igenom Levande bete. Även om själva mordgåtan är intressant, med 3 judar som överlevt förintelsen som offer, lyckas inte Magozzi och Rolseth fånga mitt intresse helt. Boken känns som en ljummen dussindeckare, trots sitt intressanta ämne. Jag vet inte om jag skulle kalla den läsvärd, men har man inget bättre för sig kanske Levande bete möjligtvis kan tjäna som förströelse.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Bra böcker AB
Antal sidor: 352 st
Utgiven: 200708
ISBN: 9170024677

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar).

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Michael Connelly – Hotet

Cecilia — Fri, 09 Jul 2010 07:00:44 +0000

En tunna med stora mängder dödligt radioaktivt cesium har hamnat i orätta händer genom mordet på en vetenskapsman som haft tillgång till det livsfarliga ämnet. Den mördade har avrättats med två skott i bakhuvudet. Det spektakulära mordet tar Harry Bosch tillbaka in från kylan på avdelningen för ”Cold cases”. Nu är han på banan igen.
Det som till en början ser ut som ett rutinärende blir snart en angelägenhet för alla invånare i staden som riskerar att förgiftas av det försvunna radioaktiva ämnet. Aldrig tidigare har Harry Bosch och hans mannar ställts inför en sådan uppgift: det ultimata terrorhotet.

Jag ska ärligt erkänna att jag hade tröttnat lite på Connellys antihjälte Harry Bosch. Efter att ha läst bok på bok där Bosch super ner sig, sabbar alla relationer han har till dem som står honom nära men ändå lyckas lösa komplicerade mordfall blev jag helt enkelt lite less. Men Hotet – som jag hittade bland andra pocketar på en parkbänk på Rhodos – tilltalade mig från första sidan. Kanske för att Bosch återigen tvingas samarbeta med FBI-agenten Rachel Walling, kanske för att boken inte handlar om ett dussinmord utan något mycket värre; radioaktivt material i händerna på fel personer.

Kanske är det min inre katastrofmänniska som gör att jag tänder till lite extra när jag läser en bok som denna. Kanske behöver vi nalkas det fruktansvärda, hemska genom att läsa om dem i böcker. Jag vet att åtminstone jag fungerar så, desto blodigare och hemskare en deckare är desto mer intresserad blir jag. Nu är förvisso inte Hotet särskilt blodig, men den där krypande känslan av att Bosch och hans kollegor har bråttom att hitta cesiumet gör att jag hålls fast. En bra deckare, som faktiskt gör mig sugen på att läsa om några gamla böcker om Harry Bosch igen.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Norstedts
Antal sidor: 221 st
Utgiven: 2010-03
ISBN: 9113026925

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar).

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Buthler & Öhrlund: Mord.net

Cecilia — Sun, 04 Jul 2010 20:12:45 +0000

En ung flicka i Hässelby blir brutalt ihjälskjuten av en tysk ingenjör hon aldrig träffat. En fyrtiosjuårig mor i Australien och en av topparna i Stockholms finansvärld förvandlas plötsligt till kallblodiga mördare. Varför mördar en ledande politiker i Italien ägaren till ett pappersföretag i Malmö? Världens poliskårer står maktlösa när en våg av ouppklarade mord sveper över en lång rad länder. Den svenske polisen Jacob Colt arbetar med några av fallen, och tar kontakt med utländska kollegor för att komma gärningsmännen på spåren – spår, som leder mot internet.

Mord.net var en rätt omtalad debutroman av den debuterande deckarduon Buthler & Öhrlund. Själv läste jag boken ett par år efter att den kom ut, men tyckte mycket om den. Kanske för att inte polismännen i berättelsen står i fokus, utan det är brotten som handlingen kretsar kring. Brott, som genom sina välplanerade omständigheter blir mycket, mycket svårlösta.

I boken får vi inte bara följa Jacob Colt, utan även hans internationella kollegor. I och med att fokus hela tiden flyttas mellan olika poliser, och olika gärningsmän, fastnar man aldrig utan läsandet flyter på. Sakta men säkert nystas gåtan med de vitt skilda morden upp, och som vanligt finns det mer i bilden än vad som kan ses för blotta ögat.

Det som gör att jag fastnar lite extra för Mord.net är just internetkopplingen. Att allt fler brott har kopplingar till internet känner nog alla till, men genom böcker som just denna får man en ökad inblick i vad som faktiskt är möjligt att göra via nätet. Visserligen har ämnet redan avhandlats i några deckare – exempelvis Mankells Brandvägg – men jag ser fram emot fler kriminalromaner som handlar om brott relaterade till nätet. Buthler & Öhrlunds uppföljare till Mord.net – En nästan vanlig man – finns tillgänglig på pocket nu, och även om den inte verkar ha samma tema som Mord.net är det en bok jag definitivt kommer läsa.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Damm förlag
Antal sidor: 439 st
Utgiven: 2007
ISBN: 789173513531

Läs även vad Beatrice tyckte om Mord.net.

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar).

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Grete-Lise Holm: Ömorden

Cecilia — Thu, 01 Jul 2010 07:00:38 +0000

Mitt under 86-årige Gustav Kwiums begravning uppstår oro i kyrkan. En senil gammal dam vacklar fram mot kistan och slår sin krycka så hårt mot kistlocket att blommorna flyger iväg. ”Nej”, avbryter hon prästen. ”Han har inte kallats hem till Gud. Han blev bortröstad av Örådet. Som i Robinson i teve.”
Journalisten Karin Sommer befinner sig på den lilla ön Skejø i utkanten av Sjællandspostens distrikt. Hon är där för att skriva några artiklar om livet på ön och hör snart rykten om en serie märkliga dödsfall på ålderdomshemmet. Först bryr hon sig inte om dem, för vem skulle vara intresserad av att ta livet av döende människor? Men ryktet vill inte lägga sig och Karins efterforskningar sätter henne i kontakt med bland andra några unga satanister, en kvinnlig präst, en lokal politiker som förespråkar aktiv dödshjälp – och inte minst en läkare med kvinnotycke. Är det någon som tar livet av öns åldringar, och isåfall vem?

Ömorden handlar förvisso om ett mord, men för mig är det tveksamt om den ska räknas till en deckare. Istället är det en trevlig bok om livet på en liten ö i Danmark, med allt vad det innebär. I boken får vi följa Karin Sommers försök att lära känna den lilla öns innevånare, där det både finns klasskillnader och original. Själva mordgåtan, som alltså handlar om huruvida någon långsamt tar död på ålderdomshemmets invånare, har förvisso förutsättningarna för att bli riktigt spännande, men når aldrig riktigt dit. Istället upplever jag boken som en roman om ö-liv med spännande inslag.

Söker man en spännande deckare med snabba vändningar och tät intrig ska man nog köpa en annan bok, men vill man ha en bok för lata dagar i hammocken som innehåller både kärlek, mysterier och udda människoporträtt berättade i makligt tempo är Grete-Lise Holms Ömorden en trevlig bekantskap.

Betyg: 3 out of 5 stars

Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 351 st
Utgiven: 2005-02
ISBN10: 9164201384

Köp boken på Adlibis eller Bokus (sponsrade länkar).

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Jo Nesbø: Rödhake

Cecilia — Mon, 28 Jun 2010 21:23:53 +0000

I Oslos nynazistiska kretsar styrs verksamheten med järnhand av någon med kodnamnet Prinsen. Utredningen handlar på Harry Holes bord, som dock får annat att göra när hans kollega brutalt mördas. Under utredningarnas gång upptäcks en oväntad koppling till ett mörkt kapitel i landets historia, den grupp av norska frontmän som kämpade på Hitlers sida under andra världskriget. Allt tyder på att en av dem är tillbaka, som återuppstånden från de döda, för att hämnas. Denne vålnad skördar offer efter offer i ett helt lamslaget Oslo – och klockan börjar rinna ut för Harry Hole, som försöker hitta mördaren.

Jag blev positivt överraskad av Nesbøs Rödhake. Visserligen har jag läst andra böcker i serien om Harry Hole som jag gillat, men i ärlighetens namn var jag inte alltför förtjust i Kackerlackorna som är föregångare till Rödhake. När jag dessutom insåg att boken till viss del innehåller tillbakablickar i historien var jag nära att lägga ifrån mig den, eftersom sådana passager oftast får mig att tappa intresset.

Men på något sätt lyckas Nesbø hålla kvar mitt intresse från första sidan till sista. Kanske är det för att historien har flera parallella spår som vart och ett är intressanta nog för en egen bok. Att exempelvis få läsa om norrmän som kämpade för Hitler under andra världskriget är intressant, framförallt när det sätts i relation till hur personerna ifråga valt att gå vidare efter det. Dessutom skadar det inte att boken i och med upplösningen lyckas förvåna åtminstone mig både en och två gånger. Rödhake gör mig kort och gott nyfiken att läsa fler böcker av Nesbø.

Betyg: 3.5 out of 5 stars

Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 481 st
Utgiven: 200710
ISBN10: 9185625477

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar).

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?