PocketBlogg.se » Jimmy Asklund

Booked – förlagens direktlänk till din vänskapskrets

Jimmy Asklund — Fri, 02 Dec 2011 07:42:31 +0000

För några veckor sedan snubblade jag över Booked som är en ny tjänst som nyttjar det klassiska mun-till-mun-konceptet med nya kanaler som Twitter, bloggar och Facebook. Jag har testat och tycker att det är en riktigt trevlig tjänst.

Som medlem på Booked får man ett mail när det finns en ny bok att få tag på. Är du intresserad av ett exemplar så loggar du in på ditt konto och bokar den. Är du snabb nog, Booked har ett begränsat antal om 50 böcker per gång, får du boken hemskickad helt utan kostnad. ”Betalar” gör du genom att skriva om boken på ex. din blogg, Twitter eller Facebook.

Den här omgångens bok är Mirakel av Renate Nedregård från förlaget Gilla böcker, en roman om 17-åriga Rakel som blir antagen till Idol och därifrån tar sig vidare till stjärnstatus, och baksidorna med det liv som som många skulle göra vad som helst för att få leva.

I min yrkesroll som digital kommunikatör har jag svårt att tygla min glädje över en så enkel marknadsföringslösning som denna. Den lilla investeringen från förlaget vägs väldigt snart upp av det ovärderliga i att jag rekommenderar läsning till alla mina vänner.

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Nobelpriset i litteratur 2011 går till Tomas Tranströmer

Jimmy Asklund — Thu, 06 Oct 2011 11:05:31 +0000

Äntligen får jag chansen att på riktigt utbrista ÄNTLIGEN!

Nobelpriset i litteratur 2011 tilldelas Tomas Tranströmer. Jag borde med andra ord ha satsat pengar på det. Oh well, jag är helnöjd. Det här är ett fantastiskt val. Helt enkelt fantastiskt. Vad känner ni själva?

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Kl. 13.00 tillkännages årets Nobelpristagare i litteratur

Jimmy Asklund — Thu, 06 Oct 2011 10:00:30 +0000

Om en timme smäller det! Klockan 13.00 tillkännager Svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund vem som får årets Nobelpris i litteratur. Jag är fylld av spänd förväntan, men jag kommer inte spekulera i vem som får priset i år.

Tranströmer är fortfarande en stark kandidat i förhandsgissningarna, och jag hymlar inte med att det vore ett fantastiskt val, men jag satsar inga pengar på det.

Hur laddar du den sista timmen, och har du några personliga favoriter som du hoppas tilldelas årets Nobelpris i litteratur?

Läs gärna också mitt och Cecilias två år gamla, men fortfarande aktuella, inlägg om vår olika syn på priset.

Uppdatering: Jessica på Bokhora kommer videosända live på plats.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Idag tillkännages årets Nobelprisvinnare

Jimmy Asklund — Thu, 07 Oct 2010 06:26:03 +0000

Idag kl. 13.00 smäller det. Peter Englund, Svenska akademiens ständige sekreterare kommer tillkännage årets Nobelprisvinnare i litteratur. Jag har lovat mig själv att inte spekulera i vem som eventuellt kommer vinna i år, men jag hoppas (som vanligt) på en poet.

Några heta tips är ändå ex. Joyce Carol Oates, Alice Munro, Tomas Tranströmer, Ko Un och Haruki Murakami.

Ett fantastiskt val vore kenyanen Ngugi wa Thiong’o, som enligt SvD engagerat sig i Dawit Isaak-frågan, och ett Nobelpris skulle vara ett ypperligt sätt att skruva upp den kampen ytterligare. ”Att fängsla en författare är ett försök att fängsla ordet självt”. Men det är kanske bara ett önsketänkande.

Läs gärna förra årets inlägg där jag och Cecilia luftar våra skilda inställningar till priset.

Vad har ni för heta tips och förväntningar, och är priset ens relevant för din läsning?

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 4 kommentarer | Etiketter: Alice Munro, Dawit Isaak, haruki murakami, Joyce Carol Oates, Ko Un, nobelpriset i litteratur, peter Englund, Svenska akademien, Tomas Tranströmer

UR sänder delar ur bokmässans seminarieprogam

Jimmy Asklund — Wed, 29 Sep 2010 22:22:52 +0000

För dig som inte kunde närvara på bokmässan, saknade seminariekort, eller helt enkelt bara vill uppleva vissa delar igen – under torsdag till söndag kommer flera av seminarierna sändas på Kunskapskanalen. Det blir fyra heldagar med seminarier i ett brett spektra, precis som på plats i Göteborg.

Jag sätter min TV-box på inspelning. Vissa seminarier tål att ses igen, och några hade jag velat se på plats men missade.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Seminarium: Erlend Loe och Bob Hansson – Humor och allvar i Sverige och Norge

Jimmy Asklund — Sat, 25 Sep 2010 22:37:30 +0000

Åsa Beckman samtalar med Bob Hansson och Erlend Loe om humor och allvar i Sverige och Norge. Det är ett samtal som lockar till många skratt. Det som slår mig är hur olika de båda författarna är till sättet. Bob med sin smittsamma sprittande glädje, och Erlend med ett mer återhållsamt kroppsspråk och rörelsemönster. Samtidigt passar de så bra ihop bredvid varandra, och kompletterar varandra. Jag hade två anledningar att närvara. Dels gillar jag Bob, och hans person, och dels har jag ju som bekant lite svårt för humoristisk litteratur, vilket jag beskrivit när jag recenserade Jonas Jonassons Hundraåring. Men Bobs förra roman Gunnar saknar den där uppenbart sökta humorn som jag har svårt för. Det är en roman som är fylld av en underliggande oro för vad som kommer gå snett. Det humoristiska ligger bortom det roliga, istället är det det smådråpliga i vardagen som skapar en slags rubbning, en lätt obalans mot det som upplevs utgöra ett normalt fungerande socialt liv.

Loes senaste, Stilla dagar i Mixing Part, och Hanssons Vips så blev det liv, innehåller båda samma slags dråpliga form av vardagshumor och allvar, och på frågan om vilket av de båda stilarna som är svårast att skriva är de båda rörande överens om att inget är mer svårt än det andra, båda faller sig naturligt. Loe har sitt eget knep för att få till blandningen mellan de båda, inleder han med att skriva om mörker tenderar allt att bli mörkt, men om han istället börjar med humorn så verkar allvaret också vilja bli uppfyllt av den. ”Det är inte så att man sätter sig ner och bestämmer sig för att vara antingen allvarlig eller humoristisk”, säger Bob Hansson.

Loe tror inte man kan uppskatta hans romaner om man saknar humor, och han bryr sig inte särskilt mycket om det heller, han skriver för de som är intresserade, och skiter i resten.

Bob läser ur Vips så blir det liv, och jag slås av hur han, även i romanform, läser med samma rytm som kommit att känneteckna hans poesiuppläsningar.

Åsa Beckman går in på de kriser som kännetecknar romanfigurerna, och undrar om krisen är ett smart författardrag. Det skapar en spänning, en helt igenom lycklig historia är inte särskilt intressant. Bob Hansson jämför med en Stålman utan en värld i kris. ”Då kunde han ju stå i sin telefonkiosk och byta sina kläder.”

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Seminarium: Sara Stridsberg – Barn utan barndom

Jimmy Asklund — Fri, 24 Sep 2010 21:21:37 +0000

Sara Stridsberg samtalar om sitt författarskap med Peter Fröberg Idling, kulturredaktör på tidningen Vi. Det blir ett samtal om att beskriva mörker och skamfylld smärta, och hur man plockar fram de sidorna hos sig själv utan att gå under. Ett samtal om att se skrivandet som en utopi oavsett vilket ämne som behandlas. Stridsberg jämför med känslan hon själv får när hon läser Elfriede Jelinek, hur hon förvrider läsarens blick, skapar en lucka, ett hålrum i det egna medvetandet, och att det i sig upplevs som utopiskt.

Stridsberg har funnit en balans mellan mörker och ljus. Hennes tre romaner, Happy Sally, Drömfakulteten och nu senast Darling river, är fyllda av mörker, och försätter läsaren i en djup känsla av påtvingat obehag, men för Stridsberg själv upplevs böckernas platser, sceneriena, som ljusa. Det är ”en trösterik nåd att få vistas där”, trots allt det hemska som sker parallellt i tid.

Trots att böckerna utspelar sig på platser som existerar även utanför bokpärmarna så har hon inte varit där innan hon skrivit böckerna. Skildringarna bygger istället på hennes egna föreställningar om dem, och som sådana är de lika äkta som vore de henne bekanta, samtidigt som de förmodligen upplevs som förljugna av någon som känner till dem. Hon skulle dock aldrig kunna skriva om platser och upplevelser hon själv besökt eller varit med om. ”Allt måste vara främmande för att jag ska kunna skriva om det.”

Idling frågar varför hon vid tidigare tillfälle uppgett att hon inte ser sig själv som en skrivande person. Hon förklarar att skrivandet varit skamfyllt, med en stark rädsla för att förlora det, och hon uppger också att hon när hon skrivit färdigt Drömfakulteten varit nära att ge upp skrivandet helt och hållet. Darling river skiljer sig dock så pass mycket i språk och struktur att lusten att skriva återkom. Darling river började för övrigt som en roman om en flicka som förförde män som var, inte gamla, men äldre än hon själv. Det var alltså från början inte tänkt som en omskrivning av Vladimir Nabokovs klassiska Lolita, den hade Stridsberg inte ens läst, men det var svårt att bortse från den bild som Lolita kommit att bli – en romanfigur som klivit ut ur romanen, och står för sig själv. Jag har själv svårt att dra mig till minnes någon uppdiktad figur som kommit att bli en bild så full av sprängstoff att den ger så gott som alla en direkt och någorlunda samlad bild, och samtidigt lyckats bli helt friställd från romanen i sig.

Seminariets titel var Barn utan barndom, men man går inte in på det särskilt konkret. Det är ändå underförstått att det är det samlande temat i de tre romanerna, trots att de har olika infallsvinklar. Barnet är alltid i någon annans våld, och styrs av vuxna personer i sin omgivning. Barnet representerar en ren form av mänsklighet, en oförstörd människa, som snart kommer bli en människa med en strävan efter ett eget språk, ett eget liv, och en plats att hålla för sin. Kontrasten i Darling river består i att huvudpersonen Lo inte vill någonting överhuvudtaget, hon står utan någon form av strävan. Hon sitter fast mitt emellan den förlorade barndomen, och det grymma i att aldrig kunna bli vuxen.

I december kommer Darling river på pocket. Det kommer en recension av den då.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Bokmässan närmar sig med stomsteg

Jimmy Asklund — Wed, 22 Sep 2010 11:21:28 +0000

Det har väl knappast undgått någon av våra läsare att Bokmässan, Bok & Bibliotek går av stapeln i Göteborg under helgen, med start på torsdag.

Flera av oss kommer vara på plats och rapportera, både från golvet och från diverse seminarier. Vi ber redan nu om ursäkt för att många inlägg under mässan kanske inte kommer att beröra just pocketboken, men vi hoppas ni har överseende med det.

Vår rapportering kommer ske i lite olika former, självklart kommer vi i första hand fylla bloggen med många inlägg om våra intryck och möten, samt genomgångar av seminarier. Alla inlägg från årets mässa finner ni i arkivet.

Dessutom kommer vi också twittra ögonblickstankar, uppdatera vår Facebooksida och ladda upp bilder på Flickr.

Om du befinner dig på mässan och vill prata med oss så känns vi igen på våra tröjor med texten PocketBlogg.se på bröstet. Störst chans att träffa oss har man i NoK:s monter, där det finns en blogghörna med kaffe, sittplatser och eluttag, eller i det bloggcafé som anordnas av Karin Berg på En bokcirkel för alla.

Vi hoppas att vi ses i helgen.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Jonas Karlsson: Den perfekte vännen

Jimmy Asklund — Sat, 19 Jun 2010 10:04:17 +0000

Den perfekte vännen är Jonas Karlssons andra novellsamling. Jag gav den första, Det andra målet, en fyra i betyg, och lämnade därmed fältet öppet för ett högre betyg för hans nästkommande bok. Jag hoppades att Jonas Karlsson skulle lyckas ta med sig det som gjorde Det andra målet så fantastisk in i Den perfekte vännen, och med det som grund bygga ännu mer fantastiska noveller.

För Jonas Karlssons noveller är fantastiska, stundtals briljanta. Även i samling nummer två.

Titelnovellen som också inleder boken är fulländad i sin uppbyggnad, med två gamla vänner som träffas på nytt, och medan de delar med sig av sina liv inser man som läsare, likväl som de själva, att något inte står rätt till. Detta har också visat sig vara Jonas Karlssons signum som novellist. Man vet redan från början att allt inte kommer stå rätt till. Ändå hoppas man att det ska vara annorlunda denna gång, och man hoppas så pass mycket att man faktiskt blir förvånad när allt ändå visar sig vara så uppåt väggarna fel som man trodde att man hade förväntat sig från början, innan man hade börjat läsa och hoppats. Låter det rörigt?

Det är det. Förbered dig.

Novellerna och huvudpersonernas känsloliv ligger väldigt nära våra egna känslor under läsningen. Storheten i det som berättas ligger i att väldigt lite antyds från början. I samma stund som vi som läsare inser vad som händer går det också upp för huvudpersonerna. Det är ett stilistiskt drag som man bara måste beundra Jonas Karlsson för. Gång på gång lägger han texten som en otroligt tunn hinna mellan läsaren och huvudpersonens känsloliv.

Trots mina lovord kommer inte Den perfekte vännen att få ett högre betyg än Det andra målet. Vad som saknas? Novellerna är bättre och mer intressanta än i debutsamlingen, Jonas Karlsson har lyckats igen, men… jag saknar den röda tråd som genomsyrade hela debuten. Var är den? Synd.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Bonnier pocket
Utgiven: 2010
ISBN: 9789174290813
Antal sidor: 270

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Jonas Jonasson – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Jimmy Asklund — Mon, 19 Apr 2010 13:40:55 +0000

Den här boken fick jag av Mattias på Piratförlaget efter att jag på Twitter uttalat mig om att jag har svårt för humor i litteraturen. Jag är, hoppas jag, inte någon dysterkvist som enbart läser ”seriösa” och till döddagar tråkiga författare, men Arto Paasilinna har verkligen förstört min syn på komisk läsning. Baksidestexter med ord som ”inte en tråkig stund”, ”jag skrattade högt flera gånger” osv. är ofta en garant för att boken är tråkigare än en säck potatis. Jag har aldrig skrattat till sådan litteratur, och en stor del av problemet ligger i att jag förväntas skratta, att boken är skriven med utgångspunkt i att den ska vara rolig snarare än i att författaren har en bra berättelse i grunden, som sedan visar sig vara komisk. Ska litteraturen vara uttalat rolig bör den samtidigt ha något att berätta. Som ex. Joakim Pirinens ”Den svenska apan” där det svenska samhället står i fokus i ett gäng korta historier, men där det absurda i det som berättas lyfter fram vår föreställning av verkligheten och får oss att se den i ett nytt ljus, och tvingar oss att reflektera över den.

Det har talats om att berättelsen i Hundraåringen för tankarna till Forrest Gump. Det är förmodligen årets underdrift. Hundraåringen Allan Karlsson ÄR Forrest Gump i ny (nåja) skepnad. Berättelsen om Hundraåringen har allt som Forrest Gump har, men saknar något väsentligt, nämligen en intressant historia. Allan Karlsson, bokens huvudperson, är under sin livstid med och påverkar historien i de mest otroliga situationer (precis som Forrest), och verkar (precis som Forrest) inte vara medveten om det. Jag skulle inte säga att det är en stulen historia, men Jonasson har definitivt korsat gränsen för vad som kan kallas influens. Jag drar mig t.o.m. till minnes samtal på en parkbänk, men det kända uttrycket ”Life’s like a box of chocolates…” har Jonasson lämnat därhän. Det får ju inte bli FÖR uppenbart.

Det ska erkännas att jag skrattar. Åtminstone under den första delen. Det är dråpligt, och fullt av jobbiga situationer som får mig att skruva på kroppen i ängslan över vilken vändning historien ska ta härnäst. Sedan är det slut på skratt, inte för att romanen byter skepnad, utan snarare just pga att den inte gör det. Man vänjer sig fort, och till sist känns humorn precis lika sökt löjlig som i vilken Pasilinna-bok som helst.

Nej, jag är inte särskilt imponerad över denna ljugarbänkshistoria. Du kommer säkerligen inte bli besviken om du gillar den här typen av berättelse, men personligen fick jag bevisat en gång för alla att jag inte är skapt att läsa denna typ av litteratur. Jag hoppas Jonasson tonar ner humorn till nästa roman, för där befinner han sig på fel planhalva. Jag är övertygad om att han kan skriva en berättelse som kan stå för sig själv, och vara humoristisk på det där fina och subtila sätt som åtminstone jag föredrar.

Läs även Cecilias och Beas recensioner.

Betyg: 1.5 out of 5 stars

Förlag: Pocketförlaget (Piratförlaget)
Utgiven: 201004
ISBN: 9789186369279
Antal sidor: 400

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?