Bunny Munro är en kringresande försäljare av hudprodukter. Han har ett kvinnotycke utan dess like, en riktig häradsbetäckare, som kan charma både pengar och kjol av vilken kvinna som helst. Han vet hur kvinnor ska tas. Åtminstone tycker han det själv. ”Jag är den store förföraren. Natten är min arbetsplats.”

Hans konstanta otrogenhet är vad som slutligen driver Bunnys fru Libby att begå självmord genom hängning i parets gemensamma sovrum, och Bunny blir ensam kvar med sin nioårige son Bunny junior som hyser så mycket kärlek till sin far att det är smärtsamt, eftersom fadern inte vet hur han ska hantera den. Och någonstans här börjar vansinnet…

För det här är en vansinnig berättelse, en mörk, nästan ond historia, om ett utdraget och närmast patetiskt döende. Bunny tar med sig sin son ut på vägarna för att ”lära honom hantverket”, som han så fint kallar det. Bunny junior följer med, (han har inte mycket till val) och får på så vis följa sin fars skitiga nedgång. Nick Cave har verkligen plockat fram det tunga arsenalet i fråga om att ge Bunny alla de osympatiska egenskaper som man som läsare vill ta avstånd i från, men inte kan värja sig emot: sexmissbruk, alkoholmissbruk, droganvändning, könsfixering, snedvriden kvinnosyn osv. Att han dessutom är oförmögen att visa någon form av kärlek till sin son, mer än att han ska göra honom till en lika duktig säljare – en kärleksfull gest – gör inte saken bättre. Men ändå lyckas Cave locka fram en viss empatisk känsla för denna trasiga själ, exempelvis när han mitt under sin frus begravning sticker iväg till toaletten för att onanera.

Bunny Munro må vara patetisk på många plan, men ändå skickligt tecknad av Nick Cave. Det finns fler bottnar än man kanske först anar. Libbys självmord skapar en rubbning i en balans som hela tiden fungerat för Bunny, men inte för henne själv. Vad som verkar vara en mannens oberoende av kvinnan, visar sig snart vara ett djupt beroende. Alla dessa kvinnor skänker honom olika form av trygghet. Kvinnorna som charmas av försäljaren erbjuder den i form av kön, sex, påsättning. Libby erbjuder den i form av en fast, men något svajjig, hemtam trygghet. Hennes självmord rubbar den balansen. Bunny älskar sin fru, trots att han är notoriskt otrogen.

Efter Libbys självmord inbillar sig Bunny att han ser hennes vålnad, och känner hennes närvaro, i de mest opassande situationer, som om hon dels vill få honom att sluta med sitt vådliga beteende, och samtidigt driva honom in i en djupare spiral av degeneration. Det sista bekräftas av att Bunny Junior också samtalar med sin döda mor under de långa stunderna av väntan i bilen, medan hans far arbetar. Hon försäkrar att allt kommer bli bra, och man förstår att hon åsyftar vad som kommer ske efter faderns död.

Flera läsare vittnar om en viss humor i Bunny Munros död. Personligen har jag mycket svårt att se den. Bäckmörker, ja. Det kan jag skriva under på. Jag har kanske svårt för humor som innebär att man plockar fram det mörkaste mörka, driver det till sin spets, och att det då skulle generera en humoristisk ”twist”, men vad vet jag, jag kanske läser fel?

En sak vet jag, eller egentligen flera. En av dem är att Bunny Munros död inte är någon stor litteratur, det tål att påpekas, vissa bilder och liknelser används som vore de vedertagna begrepp, trots att åtminstone inte jag känner igen mig i dem. Lisa, med bloggen Little room of tiny feast pekar på ett exempel, som jag själv reagerade på:

”Förardörren öppnas och en lång, vältränad man fladdrar ut likt en packe franska vykort.”

Det blir ibland lite så, löjligt sökt, på något vis. Det enda som egentligen lyfter historien något är persongalleriet, och det har ju Cave övat på under många år. Men i kortform, låtar, där man inte hinner inse bristerna i det som berättas. Dialogen är också väl enkel emellanåt. Det är mycket ”säger han”, ”han säger”, ”svarar han” osv. En riktigt duktig författare kan dölja en stor del av det i själva dialogen, antingen genom att på andra sätt låta oss förstå vem som säger vad, eller genom att det som sägs är så pass intressant att man glömmer bort det som omgiver det. Nick Cave lyckas inte riktigt med något av de alternativen. Eller vad säger ni om följande stycke:

”Jag gillar inte att du glor på det där sättet på min dotter.” Bunny säger förskräckt: ”Vad tror du om mig?” Han tillägger: ”Herregud! Hur gammal är hon?” Och kvinnan säger: ”Tre.” Bunny säger: ”Det utesluter inte att hon om några år … ja, vad säger man …” Kvinnan höjer ett bestick och säger: ”Ett ord till och jag sätter gaffeln i ögat på dig.” Bunny svarar: ”Halledudane! Det var värst vad du blev sexig helt plötsligt.”

Samtidigt är det en bok som jag faktiskt rekommenderar dig att läsa, mina invändningar, snusket och mörkret, till trots. Men något högt betyg kan det faktiskt inte bli. Jag känner mig lite… besviken.

Betyg: 2.5 out of 5 stars

Förlag: Månpocket
Utgiven: 2010
ISBN: 9789170017483
Antal sidor: 280

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 3 kommentarer | Etiketter: bunny munros död, Månpocket, nick cave

Vi tipsar om en bok var, och det är därför en väldig spridning i tema och innehåll, så du borde hitta någon läsning att se fram emot.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: bloggtips, boktips

När Umeås internationella litteraturfestival, även kallad Littfest, i veckan presenterade årets första gäst så var det just Jonas Karlsson som fick den äran. Det var ett bra val, måste jag säga. Jonas är väl kanske mest känd som skådespelare, både på film och på Dramatenscenen. En strålande skådespelare, om ni frågar mig, men då ska man veta att jag har väldigt dålig koll på svensk film. Det är oftast inget för mig, men med de roller jag sett Jonas Karlsson i, har han åtminstone lyckats beröra mig med prestationer som känns genuint ärliga och genom-, men inte överarbetade. Och jag har ju dessutom berättat om hans medverkan på Dramatens Herta Müllerbesök, där han fick hela publiken att försöka hålla tillbaka tårarna när han läste ur Andningsgunga. Jonas Karlsson är vad man brukar benämna ”en duktig apa”. En duktig teaterapa, vill säga. För ett par år sedan påstod någon att han kunde skriva också. Jag trodde inte riktigt på det då. Först nu, när han släppt bok nummer två, har jag tagit mig för att köpa – och läsa – Det andra målet.

I efterhand förstår jag inte varför jag väntade. Hade jag kanske förutfattade meningar om skådisar som påstods ha multitalang? Förmodligen.

Det andra målet är bra, t.o.m. mycket bra. För att vara skriven av en skådis? Nej, för att den är bra. Faktiskt. Däremot har jag känslan av att jag känner igen stilen lite väl mycket. Jag kommer att tänka på Emanuel Carrères Mustaschen, med den motsägelsefulla känslan av förtätad luftighet. Men Mustaschen är ändå en roman, och som sådan lyckas den mästerligt behålla denna känsla boken igenom, denna kuslighet, denna humor. Detta skratt som man lätt sätter i halsen eftersom det är ett så obekvämt skratt att man hela tiden har känslan av att man inte borde… skratta. Jonas Karlsson, liksom de flesta andra som skriver kortprosa, brottas istället med att hålla igång den känslan på liten yta, att koncentrera den, låta den ta lika mycket plats fast på färre sidor. Istället, flera gånger. Om och om igen.

Möjligtvis är humorn roligare, om man nu kan jämföra så, i Det andra målet. Den småabsurda känslan av att inte veta vad som är vad, vad som är rätt och fel, och vem som är vem i vilken situation osv gör mig smått förvirrad och snurrig. Och nyfiken. För samlingen är väldigt väl sammanhållen. Väldigt. Väl. Sammanhållen.

Den existerar någonstans mitt emellan novellsamling och roman. Den är inte sammanhållen som en roman, men varje del är inte heller fullt så fristående som ett gäng noveller kanske bör vara. Det kanske verkar onödigt krångligt. Det är det inte. Det är egentligen ganska enkelt. Du kommer bara bli förvirrad på vägen, känna dig lurad och bedragen. Jag tänker inte avslöja för mycket av de olika handlingarna, men, när du läser den, för det bör du göra, så lägg märke till detaljer. Läs boken två gånger. Minst. Vissa saker märker du direkt, som när samma berättelse kommer igen, men ur en annan persons perspektiv. Andra saker kanske du inte märker alls, är mer subtila, som när två till synes skilda berättelser vävs samman av en så enkel sak som att någon vinkar till en snubblande statsminister.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2007
ISBN: 9789174290844
Antal sidor: 211

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: bonnier pocket, dramaten, Jonas Karlsson, Littfest

Jag misstog mig. Jag tyckte ju mycket om Hjärtdjur, och i lördags fick jag chansen att höra henne berätta om sitt liv, och sitt verk, på Dramaten i Stockholm. Det är förresten två saker som är väldigt starkt sammanbundna hos Müller – liv och verk. När hon kliver in på scenen ser hon nästan rädd ut, malplacerad. Hon ser ut som någon som precis fått en stor överraskning, strax innan det går upp för henne vad denna överraskning innebär. Försiktigt trevande. Sätter sig. Irene Lindh läser ett stycke ur Kungen bugar och dödar. Jag tittar på Herta, hon lyssnar spänt, som om hon känner efter hur ”hennes språk” låter på svenska.

Herta Müller samtalar med Monica Nagler, och ger oss, med både allvar och humor, en inblick i sin uppväxt och sitt liv. Samtalet spontantolkas från tyska, och även om jag tycker det fungerar bra och utan större störningar så är det tyvärr så att de som kan tyska i publiken får fler, och större, skratt. Vissa saker försvinner på vägen, och det förtar känslan en aning.

Om man inte förstått det tidigare, så är språket en mycket viktig del av Müllers verk, och därmed också hennes liv. Hon berättar att hon gått från bytyska, till högtyska och rumänska. Idag skriver hon på högtyska, men bär alltid med sig rumänskan i skrivandet. Det bidrar till det speciella språkbruket. Olika språk kan ha olika laddning för samma ord, och detta färgar hennes texter. Dessa, hennes båda språk, ger sina egna versioner av verkligheten, och formar det skrivna. Hon återkommer ständigt till språket och pratar bl.a. om tyskspråkiga grannbyar med så olika språk, trots att det är samma, att de hade svårt att förstå varandra. I dessa, ”Rumäniens språkliga gränstrakter”, har Müllers känsla för språket vuxit fram.

Samtalet glider in på frisörens roll, det kan verka trivialt, men Herta förklarar att frisören hade en central roll i de tysktalandes byar. Det var folkets knutpunkt, en samlingsplats. Som liten, förklarar hon, var hon övertygad om att frisören var mer än så, att frisören hade våra öden i sina händer. Vi har alla en varsin säck som frisören fyller med hår för varje klippning. När säcken är full tar våra liv slut. Herta förklarar att hon ville bli frisör, men att hon aldrig hade fått möjlighet att klippa männen, och det var männens frisör som var föremål för hennes drömmar.

Monica Nagler förklarar att det är skönt att hon inte valde den karriären framför författarskapet, eftersom de då inte fått chansen att sitta där på Dramatens scen och samtala. Müller tänker efter en kort stund, och svarar. ”Men tänk! Kanske hade jag blivit så duktig som frisör, att jag hade fått chansen att klippa en Nobelpristagare, och sedan slå henne följe hit. Då hade jag suttit i publiken och lyssnat. Det hade varit så trevligt.” Detta är bara ett exempel på Müllers förträfflighet, överhuvudtaget balanserar hon mellan dessa glimtar av ljus och innerlig humor, eftertänksamhet och känslan av lättflyktighet. Hon tar inte mycket plats, för mig framstår det lite som om översättaren tar mer plats på scenen, än huvudpersonen själv. Det är faktiskt befriande, och gör henne mer mänsklig. Det är ju också detta jag pekar på i min recension av Hjärtdjur, som en av de viktigaste aspekterna i berättelsens uppbyggnad: ”Detaljerna runt en händelse, till synes obetydliga sådana, får oss att tillskriva själva händelsen större vikt.” Jag vill alltså påstå att vi i Müller har en författare som är konsekvent i både liv och verk.

Vidare berättar hon om hur hon köptes fri av Tyskland, och här finns många bottnar. Både lycka och sorg. Hon hamnade på en lista över förföljda och mordhotade författare, som satts ihop av tyska PEN. Hon lyckades alltså komma till Tyskland med tysk hjälp, men det fanns så klart baksidor… T.ex. så gick ju pengarna direkt till diktaturens statskassa. Hennes frihet kunde alltså sägas ha ett högt pris för de som inte fick möjligheten att bli fria.

Väl i Tyskland kände hon sig bortkommen. Hon kunde tyska, men hon kunde inte läsa av tyskarna. Hon förklarar att sarkasm inte gick hem, hon visste inte om hon skulle känna sig stött eller skratta. Skillnaderna var många, och så även nyheterna. Hur fungerade en biljettautomat? Kunde det stämma att man inte var avlyssnad i telefonen? Hon var förvånad över att polisen hade en helt annan roll än i Rumänien.

Efter många skratt i allvaret börjar tiden rinna ut, och man inser att man inte kommer hinna tala om allt. Tyvärr. Man hoppar till senaste romanen, Andningsgunga. Jonas Karlsson läser, och utav de tre skådespelarna (Jonas Karlsson, Irene Lindh och Stina Ekblad) som under tiden läst ur Müllers olika verk är det han som först får publiken att applådera och försöka hålla tillbaka tårarna, när han läser om hur orden ”Jag vet att du kommer tillbaka” används som ett sätt att överleva tiden i ett arbetsläger.

Detta var ett riktigt trevligt initiativ av Dramaten. Det var mitt första besök där, men jag hoppas det dyker upp fler tillfällen då jag har möjlighet att åka dit. Jag är glad att jag bytte arbetspass med kollegor för att kunna åka till Stockholm, detta kommer jag bära med mig länge.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 5 kommentarer | Etiketter: dramaten, Herta Müller, nobelpriset, nobelpriset i litteratur

Och vinnaren är…

LINDA HILLGREN

Grattis Linda, mycket nöje, och God Jul önskar vi här på PocketBlogg och Piratförlaget.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: julklapp, piratförlaget, tävling

Herta Müller har ett språk som inte liknar någon annans, ett slags poetisk prosa som är lika konkret som den är luddig och ogripbar. Varje mening är så tät att man som läsare har svårt att ta in allt på en gång. Prosan är detaljrik in absurdum, och det är därför en ren omöjlighet att läsa hjärtdjur med något slags högre tempo. Temats tyngd bidrar förstås också till detta, men jag hävdar att det är framförallt språkets förtjänst. Att språket är en författares främsta verktyg är förstås ingen lögn, men det kräver också ett handlag som alla inte besitter, att fylla språket med mening. I hjärtdjur är språket förvisso inte utan betydelse, men det är i det outsagda som den mesta betydelsen ligger. När Herta fokuserar på det till synes perifera i ett skeende är det inte det perifera som sticker ut. Detaljerna runt en händelse, till synes obetydliga sådana, får oss att tillskriva själva händelsen större vikt.

Samtidigt är detta ett sätt att ta tillbaka maktens språk, den språkliga kyla som är maktens fylls gradvis av den värme som befolkar de personer som dagligen utsätts för den. Samtidigt är språkbruket ett sätt att visa att händelsen är upplevd, på riktigt. Genom att tydliggöra dessa detaljer minimerar man risken att bli sedd på med skeptiska, ifrågasättande, ögon. Det icke upplevda bemödar man sig inte med att memorera på ett sådant vis. Grymheten i exempelvis ett förhör tydliggörs effektivt genom att med språket inte tydliggöra den. Grymheten existerar utanför språket och förtydligas därigenom.

Hjärtdjur berör den styrande maktens kontroll och skuldbeläggande. Under Herta Müllers besök på Dramaten idag (mer om det senare) säger hon att t.o.m. pessimism var förbjudet under regimens styre, och publiken sätter skrattet i halsen. Jag också, så klart, för även om hon sa det med glimten i ögat så ligger det ju något i det, i en diktatur ska du vara glad över att vara förtryckt.

Ramen för allt detta bygger Müller upp med hjälp av en grupp vänner, som bara genom att bara vara just en grupp av lättare motstånd också begår ett brott mot makten. Sådan gruppbildning är inte tillåten. Till skillnad mot Bea tycker jag alls inte berättelsen är tunn, tvärtom. Det svåra ligger nog i att se berättelsen som något som går utanför, vid sidan av, språket. Berättelsen ligger inte i språket i sig. Utanför den nedtecknade berättelsen rör sig en annan linjär berättelse som är av större vikt för behållningen av boken.

Jag håller dock med Bea om att det inte går snabbt att läsa Hjärtdjur, bilderna är många, och ibland svårtydda, obehagliga och ovana. Man riskerar också att förlora viktiga detaljer på vägen, som sedan återkommer utan vidare förklaring och man måste då kanske bläddra tillbaka för att förstå och minnas det man läst.

Jag vill, och tänker, läsa mer av Müller. Hjärtdjur berör mig, och skådespelaren Jonas Karlsson fick idag hela dramatenpubliken att försöka hålla tillbaka tårarna när han läste ur den senaste romanen Andningsgunga. Jag hoppas den snart kommer i pocket.

Betyg: 4.5 out of 5 stars

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 200910
ISBN: 9789174290929
Antal sidor: 212

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 8 kommentarer | Etiketter: Betyg 4.5, Herta Müller, hjärtdjur

Därför tänkte jag att ni kunde hjälpa mig, och därigenom också Johan. Enligt honom själv har han ingen ”ingen kunskap om varken genre eller böcker över huvudtaget”, men han ger mig ett par exempel på böcker han tyckt varit riktigt bra, bl.a. Fredrik Stages Mikrofonkåt, Fredrik Lindströms Vad gör alla superokända människor hela dagarna, Ulf Lundells Jack, och Den döende yuppien, vilken jag personligen aldrig hört talas om, men Google säger att författaren heter Stefan Ekberg.

Han vill gärna läsa ”böcker om musik/musiker och/eller som utspelar sig i sverige.”

Nog borde vi, med gemensamma krafter kunna hitta några böcker som passar honom? Jag har ju skrivit ett par recensioner av böcker om musiker, t.ex. Nikki Sixx The heroin diaries, men kan också varmt rekommendera Johnny Cash självbiografi.

Vilka böcker tycker du han borde läsa? Ge oss dina bästa tips, som du tror skulle passa.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 3 kommentarer | Etiketter: boktips

De böcker som ingår i paketet är :

• 1222 över havet av Anne Holt (pocket)
• Ers Majestäts olycklige Kurt av Ebervall & Samuelson (pocket) Boken om Kurt Haijby som hade ett hemligt och förbjudet förhållande med Gustav V. Cecilia ger den 4/5 i betyg
• Bedragen av Katerina Janouch (pocket) ”Det är inte helt lätt att avgöra vem som är bedragen – och vem som bedrar.”
• En plats i solen av Liza Marklund (pocket) ”En svensk familj hittas mördad i sitt hem på Costa del Sol i södra Spanien – alla utom den 16-åriga dottern, som är spårlöst försvunnen.” Cecilia ger den 3/5 i betyg
• Grundläggande genetik av Mikael Fant (pocket) ”Moderns död tvingar [Jakob] att bege sig ut i världen igen, för att få en förklaring, och kanske för att omvärdera de gamla sanningar och minnen som plågat honom. Vem är han egentligen? Varför dog hans mor? Vem var hans far? Och hur viktigt är det genetiska arvet?”
• Dubbla slag av Malin Persson Giolito (pocket) ”Malin Persson Giolito debuterar med en smart, underhållande och välskriven roman om Hanna som utsätts för en hård verklighet på den välrenommerade advokatbyrån samtidigt som hon dessutom ska vara en engagerad mamma som har koll på familjens tillvaro.”
• Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson (inbunden) ”En makalöst rolig bok som fyller i skrattrynkorna.” -Monica Bengtsson, Smålänningen

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 17 kommentarer | Etiketter: Anne Holt, bokpaket, ebervall & samuelson, jonas jonasson, julklappar, Liza Marklund, malin persson giolito, mikael fant, piratförlaget, tävling

Jag fick helt enkelt behålla denna läsning för mig själv. Det gjorde mig inget, när jag är på det humöret, att jag går helt upp i en läsning så tenderar jag bara att reta upp min fru.

Montecore är en slags metaberättelse. Jonas Hassen Khemiri har släppt sin debutbok Ett öga rött, när han får ett brev från tunisike Kadir, en gammal vän till Khemiris pappa som har stora idéer för Jonas nästa roman. Boken om pappan, fotografen, Abbas, pappan som lämnar familjen.

Krocken mellan Kadir och Jonas bild av pappan bygger stora delar av boken, och samtidigt ligger berättelsen om Sverige och svenskhet, och självklart migration, integration och inte minst utanförskap i bakgrunden. Det är en härlig mix av allvar och humor, och inte minst språklig finess, men vad annat kunde man vänta sig av Khemiri? Texterna i Kadirs brev är samtidigt komiska som fulla av allvar. Varje ord känns övervägt, och ändå blir det så fel. Det svenska språket blandas med arabisk och fransk syntax. Men man förstår att Kadir gjort sig största mödan att hela tiden söka, som Béa skriver, ”det finaste ordet.”

Just migration och integration ligger mig varmt om hjärtat, och beröringspunkterna mellan mig och Khemiri är fler än man kanske tror. Jag har en far som är född i turkiet, vars familj flydde undan den turkiska regimen. Min far var säkerligen ingen strandraggare, men han träffade en svensk kvinna, och tillsammans fick de mig. Jag har inte alltid haft det så lätt i att skapa mig en identitet i detta, men samtidigt har det ju gjort mig till den jag är, med eller utan mitt samtycke. Det är inget jag skulle vilja ha ogjort, och det är absolut inget jag skäms över. Men i och med detta så har en förståelse för denna sorts berättelser uppstått hos mig, som kanske går lite djupare än den skulle gjort annars. Det blir en högst personlig läsning, som tar hårt. En romanfigurs utanförskap blir också mitt eget, eller min pappas, eller kanske framförallt min farmors. Att migrera kan innebära att man går från en välbekant otrygghet till en obekant otrygghet, att man går från en säker död till en mer utdragen och ensam sådan. Min farmor är fortfarande i livet, men jag tycker mig ana hennes smärta över att ha tvingats till att skapa sig en ny identitet.

Khemiri vet hur man bygger en berättelse, och trots att temat på ett sätt inte skiljer sig särskilt mycket från debuten så lyckas han skapa en helt annan känsla i Montecore. Khemiri lyckas här med något som jag enbart kan dra mig till minnes att Torgny Lindgren lyckats med så mästerligt, nämligen att bygga berättelse med närvaro och intensitet, samtidigt som de väver in sin egen person i denna mix och lämnar mig undrande.

Var börjar Jonas Hassen Khemiri, och var tar Jonas Hassen Khemiri över?

Betyg: 4.5 out of 5 stars

Förlag: Månpocket
Utgiven: 2007
ISBN: 9789170014321
Antal sidor: 359
Utmärkelser: Sveriges Radios Romanpris 2007

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 2 kommentarer | Etiketter: Betyg 4.5, integration, jonas hassen khemiri, migration, språk, svenskhet

Jag hade sex rätt av sju möjliga. Hur många får du?

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 3 kommentarer | Etiketter: