PocketBlogg.se » KarinA

Att-läsa-lista: Igelkottsklubben

KarinA — Fri, 25 Sep 2009 15:13:43 +0000

En av fördelarna med Bokmässan är de nya influenser man får. Bara genom att skumma igenom seminarielistan hoppar en del boktitlar ut: sådan man redan funderat på att läsa, eller helt nya upptäckter. Igelkottsklubben är en sådan ny upptäckt. Jag tyckte beskrivninegn av den i mässkatalogen lät lockande och petade in den i min Googlekalender. När jag smyger in i salen sitter tre damer på scenen, och församligen nedanför på stolarna är lika dan den, dam efter dam efter dam. Jag funderar skarpt på om jag har blivit tant innan jag ens fyllt 30.

Men ju mer jag lyssnar på Ann-Charlotte Alverfors och berättelsen kring Dolores Johnsson, som är huvudpersonen i boken, desto mer nyfiken blir jag på att läsa den. Det är något med kvinnans livsöde som visar på en styrka som fascinerar mig. Samtidigt som hon verkar ha satt andra före sig själv hela livet, och hållit en distans även till de som levt nära henne. Igelkottsklubben kommer hamna på listan över böcker att läsa och hamna i skolväskan så fort den dyker upp i pocket.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

En liten kortis om dag 1

KarinA — Fri, 25 Sep 2009 09:34:21 +0000

Min första dag på Bokmässan var minst sagt en spännande upplevelse. Jag började dagens seminarium med ”Kulturutredningen – och sen då?” en debatt mellan Lena Adelsohn Liljeroth, Leif Pagrotsky, Kerstin Brunnberg och Anna Takanen. I mångt och mycket ett intressant samtal, men vore det inte underbart om dessa frågor kunde lyftas upp från den tråkiga och stela höger/vänster diskussionen inom politiken med den pajkastning det så lätt leder till.

Efter det tog jag mig en liten tur nere på mässgolvet för att spana in vad som erbjuds och försöka få någon slags överblick på läget. Det insåg jag snabbt var lönlöst och bästa taktiken var bara att följa strömmen och på det sättet upptäcka nya saker. Jag sprang bland annat på Sekwa förlag och fick hälsa på en av mina Twitterkontakter Niclas Holmqvist, mycket trevligt att få en röst till ansiktet och tankarna.

Gled sedan vidare och i Aftonbladet Kulturs monter hittade jag en debatt om vem som bestämmer över litteraturen. Diskussionen centrerades kring marknadsavdelningen vs. förläggarens roll på bokförlagen. En intressant synpunkt som jag hoppas kommer arbetas vidare med var att de mindre förlagen måste börja titta på andra vägar att marknadsföra sina böcker och nå ut till köparna, inte förlita sig på bokhandlarna längre. Alternativ som lyftes upp var samarbeten genom sociala medier och det hintades om bloggar, där jag kan se en enorm potential att nå ut direkt till läsarna och därmed potentiella kunder. Hoppas detta är något som kommer utvecklas och förändra marknaden och den ekonomi som nu är baserad på gamla idéer. Kanske kan bokbranschen lära sig och förnyas, istället för som musikbranschen som fastat i sina gamla spår.

Ett annat seminarium som jag bara måste få lyfta fram är ”Som en sten osynlig sten i mitt hjärta” om Hiv och Aids i Sverige och runt världen. Jag blev fångad direkt när Andreas Lundstedt klev ut på scenen och berättade om sin väg fram till att berätta om sin smitta och hur han har gått stärkt ur upplevelsen och lever med det varje dag. Vidare fick vi höra från flera av de personer som intervjuats för boken med samma namn som seminariet. En kvinna från Napa Valley, en ung tjej från Botswana och hur de lever med smittan och försöker använda sin kunskap och sina upplevelser för att informera och förändra folks syn på hiv och aids. Tårarna bröt fram många gånger under samtalet och en viktigare bok får vi leta länge efter.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Bokmässan – Karin och Karin på plats

KarinA — Thu, 24 Sep 2009 07:42:06 +0000

Nu är vi äntligen på plats på Bok- och Biblioteksmässan. Två tappra själar i form av Karin och Karin har nu tagit plats i Natur och Kulturs monter och börjar spana i utbudet här. I deras monter har vi en fin liten blogghörna med allt en pocketbloggande bokmal kan behöva: kaffe, ström och bekväma pallar. Jag har redan träffat ännu en bloggande pingla i form av Anna Winberg som skriver på I love pocket, mycket trevligt med sällskap i bloggbubblan här på mässan.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Theodor Kallifatides: Vänner och älskare

KarinA — Mon, 21 Sep 2009 18:00:03 +0000

Den här boken handlar om kärleken. Den omtumlande kärleken som kan få en mans skadade hjärta att banka hårt igen och att våga kasta sig in i den halsbrytande lek med känslor som riktigt stor kärlek är. Själv har jag ett något pressat förhållande till den där stora kärleken: jag har sett väldigt få bevis under min uppväxt på att ett förhållande kan hantera och vårda kärlek över en längre tid, vilket gör mig till en cyniker, men jag har någonstans i mig ett hopp, jag är en obotlig romantiker och vill så gärna få den cyniska sidan i mig motbevisad. Den inre striden gjorde att jag var väldigt motsträvig mot boken, jag ville inte tro på den saga som spelades upp. Men jag har fått ge efter. När jag märker att jag dras med in i berättelsen, när jag glömmer av allt som händer runt mig och tittar upp en timme senare med ett lugn inom mig så nu väldigt sällan infinner sig, så förstår jag att Kallifatides har nått fram till mig.

I Vänner och älskare får vi stifta bekantskap med en, åtminstone till att börja med, lätt osympatisk man. Georg Andreasson är chef för ABF Stockholm och genom sitt jobb har han högt uppsatta kontakter inom Sveriges politiska maktväsen och den framförallt literära kultureliten. Han får inbjudningar till vernissage och middagar och lever ett i mångt och mycket bekvämt liv tillsammans med sin fru. Saker förändrats markant när hustrun tynar bort i en sjukhussäng och han måste börja rå om sig själv. Georg börjar inse att de idéer han hade om sig själv och livet kanske inte har stämt alltför väl överens med verkligheten, och han blir tvungen att ompröva sin syn.

Det är just beskrivningen av Georgs ifrågasättande av sig själv som fångar mig, när mannen som börjar känna av ålderns gång blir tvungen att vända och vrida på sina förutbestämda åsikter för att få dem att stämma överens med sitt nya liv. Jag gillar även Kallifatides förmåga att beskriva alldagliga händelser och ting på ett så avskalat vis. De passager i boken som fokuserar på interaktionen mellan människorna och deras egna analyser över vad som sker får mig att glömma av var jag är och komma upp hur boken sidor senare med ett leende på läpparna. Dock finns det vissa formuleringar som stör mig, och efter en diskussion med en vän halvvägs igenom boken blev det än tydligare för mig. Språket kan ibland bli lite för målande och vissa sidor är så fullproppade av liknelser att man storknar. Det är dock en parantes för när Kallifatides beskriver ett vintrigt Stockholm faller jag pladask: Det var mitten av februari. Det hade varit kväll dagen lång. Ett djupt lågtryck med milda vindar hade fått den frusna jorden att ånga. Dimman hängde över Stockholm, gatubelysningen verkade avlägsen, människrona sjönk som skepp i det fuktiga diset. Det lät angenämnt från de droppande takrännorna, trafikens brus mildrades, hjärtats oro stillnade och övergick i vemod.

Jag har njutit under läsningen av Vänner och älskare, men det är något som får mig att tveka till ett skyhögt betyg. Kanske är det bara min inställning till kärleken som gör att jag inte tar steget fullt ut och låter boken komma in under mitt skinn.

Betyg: 3.5 out of 5 stars

Förlag: Bonnier pocket
Utgiven år: 2009
Antal sidor: 369
ISBN: 9789174290110

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

En bok till kaffet kanske?

KarinA — Fri, 28 Aug 2009 10:00:23 +0000

Då jag är nybliven student har jag utvecklat en radar för prisvärda erbjudanden och smarta kombinationer. Det här hittade jag fem minuter från min lägenhet, helt perfekt!

Det är Café Spillkråkan på Bangatan i Majorna, Göteborg som erbjuder en pocketbok om du beställer en stor kaffe. Har du dessutom böcker hemma som inte längre får plats eller som du tycker att andra borde läsa så tar de gärna emot dem. Bara att rota runt i lådorna på vinden eller gå igenom bokhyllan och hasta iväg för en kaffe och kanske ett nytt bokfynd.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

John Ajvide Lindqvist: Människohamn

KarinA — Fri, 07 Aug 2009 10:00:56 +0000

Havet; det mörka, vilda, oförutsägbara, spelar en av huvudrollerna i John Ajvide Lindqvist senaste roman Människohamn. Men är det havet själv, eller något annat mörkare som har sin hemvist nere i djupet? Denna fråga tycker jag förföljer en när man med spänning tar sig sida för sida närmare förklaringen.

Domarö har funnits sedan inlandsisen lämnade skärgården, först bara en litet skär någonstans i Roslagens skärgård, men så småningom skapar landhöjningen den ö där Anders och Cecilia många år senare växer upp. Där de en sommarkväll tar de första trevande stegen mot vad som kommer bli ett äktenskap, en familj med en dotter: Maja.
Maja, som en klar och strålande vintermorgon spårlöst försvinner under en tur ut på isen till Gåvasten fyr. Och spårlöst försvunnen är hon verkligen. Trots att stora delar av öborna engagerar sig i sökandet efter den sexåriga flickan hittar man inget som kan ge en ledtråd till var hon har tagit vägen och hur hon kunde försvinna. Men det finns de som vet mer än de först avslöjar. Det är något som inte står rätt till på Domarö, saker som inte kan förklaras med det vi vet om världen. Och mitt i detta börjar Anders, som numera är en man skadad av saknade efter dottern och med ett trasigt äktenskap i bagaget, få meddelanden. Men från vem och vad försöker denna någon säga?

Människohamn skrämde mig inte alls på samma sätt som Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist debutroman. Efter att ha läst den vågade jag mig knappt ner i vår tvättstuga. Kanske kan det förklaras med att mycket av skräcken i denna, hans fjärde bok, är nära knutet till känslan av att ha förlorat ett barn, något som jag som inte är förälder inte till fullo kan sätta mig in i. Jag fångas ändå av berättelsen, men kanske av andra anledningar. Havet och det liv som öborna kämpar sig igenom är fascinerande, det är lätt att hitta det mystiska och oförklarbara i djupet under vågorna. Ajvide Lindqvist utnyttjar de många ansikten som havet kan visa upp på ett exemplariskt sätt, hans förmåga att beskriva miljöer och människor imponerar, karaktärerna blir levande och som läsare engageras man i deras livsöden. Det finns flera inslag från tidigare böcker som dyker upp även här: musikreferenserna haglar tätt och den kaotiska tid som tonåren innebär får även här spela en lite, men än så viktig biroll. Och jag tycker verkligen att han än en gång har lyckats skriva en bok som fängslar och underhåller, men även pekar oss i riktningen mot det som är bestående i våra liv.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Ordfront
Utgiven: 2009
Antal sidor: 448 st
ISBN: 9789170374388

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Kjell Eriksson: Nattskärran

KarinA — Wed, 05 Aug 2009 18:00:04 +0000

Jag har på senaste tiden läst böcker som jag har någon slags geografisk koppling till. Kanske är det så att när jag står där i bokhandeln och väljer så fastnar jag för en bok om det finns någon slags koppling till mitt liv och min historia, en igenkänningsfaktor. Så när jag plockade upp Kjell Erikssons Nattskärran och såg att den utspelade sig i Uppsala, där jag är född, fastnade jag direkt. Att det sedan var en kriminalroman och jag brukar dyka ner i deckarträsket under sommaren avgjorde köpet. Och det är jag mycket nöjd över.

Nattskärran utspelas i ett Uppsala som är på väg att splittras av fördomar och segregation, den utlösande faktorn är att Drottninggatan vandaliseras en tidig morgon och tidigt i utredningen börjar det spridas flygblad som pekar på att det skulle vara gäng av invandrarungdomar som ligger bakom förödelsen. Mitt i detta kaos hittas en ung man mördad inne i en bokhandel, och det är detta fall som kriminalinspektör Ann Lindell börjar nysta i. Finns det något samband mellan mordet och vandaliseringen? Stämmer informationen på de flygblad som sprids av en okänd grupp oroliga medborgare? Och vilka är det som ligger bakom dessa flygblad? Mordutredningen drivs sakta men säkert framåt mitt bland alla dessa frågor och i ett Uppsala där motsättningarna mellan olika grupper när som helst kan explodera.

Detta är den femte boken om Ann Lindell och Uppsalapolisen som Eriksson har skrivit och jag blir definitivt sugen på att läsa de andra i serien. Dels presenteras här en gedigen kriminalroman där man som läsare får tillräckligt mycket utrymme för egna funderingar och gissningar så att spänningen hålls på en bra nivå, dels så beskriver författaren det samhälle som karaktärerna rörs sig i med öppna ögon och med nyttiga frågeställningar. Även karaktärerna känns genomarbetade och trovärdiga, de privata relationerna får ett stort utrymme i boken och man lever sig verkligen in i de känslor och upplevelser som personerna får genomleva. Allra bäst tycker jag att Eriksson skriver om tonårskillen Ali, som spelar en viktigt roll i berättelsen, och hans morfar, den gamla persiska herden som försöker komma till rätta i sitt nya land Sverige, med alla de minnen han bär med sig. Dessa två karaktärer beskrivs med en värme och en känsla som gör att man vill läsa ut boken med en gång, så man kan vara säker på att allt går som man hoppas.

Betyg: 3.5 out of 5 stars

Förlag: Ordfront
Utgiven: 2004
Antal sidor: 359 st
ISBN: 9170370958

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Ramona Fransson: Dyrbar kärlek

KarinA — Thu, 09 Jul 2009 11:55:46 +0000

Då Miriam och Daniels tonårsdotter sitter barnvakt hos deras grannar sker det som inte får hända, Elina kidnappas i samband med en konststöld och det finns inga direkta spår efter henne. Polisen Greger Thulin och kriminalteknikern Charlotte Engman satsar allt för att lösa omständigheterna kring inbrottet och den unga kvinnans försvinnande och utmed vägen stöter de på flera döda kroppar i Göteborgstrakten och tar sig så långt söderut som Köpenhamn. Kan det vara så att alla dessa brott har ett samband?

Hade Dyrbar kärlek fokuserat på denna sidan av historien tror jag det hade varit en mycket njutbar läsning av en bra deckare. Tyvärr tar det alldeles för lång tid för författaren att komma till den delen av berättelsen, de första 100 sidorna av boken består av platta personbeskrivningar och haltande samhällskritik. När själva kriminalhistorien tar ordentlig fart är det som om språket byts ut, det som tidigare kändes krystat och där dialogen likande en dålig Hollywoodfilm, flyter nu på med rappa repliker och ögonen far fram över bokens sidor – man sugs äntligen in i historien och vill veta vad som ska hända. Dessa delar av boken är ett nöje att läsa, här finns en bra deckare, det är bara så synd att denna del endast utgör en tredjedel av boken. De andra delarna, både början och slutet är alldeles för fattiga på innehåll och dras med för många svagheter, i både språket och karaktärsuppbyggnaden, för att jag ska kunna uppskatta berättelsen, det är nästan plågsamt att läsa vissa kapitel. Detta är Ramona Franssons debutroman från 2005, läs gärna Suzannes och Sjumilaklivs recensioner av hennes senare böcker.

Betyg: 1.5 out of 5 stars

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Linda Olsson: Astrid & Veronika / Let me sing you gentle songs

KarinA — Tue, 19 May 2009 13:38:07 +0000

Jag fick boken av mamma antingen till min födelsedag eller till jul, vilket av de två kan jag inte minnas. Hon hade med största sannolikhet valt ut boken lite p.g.a. mitt mellannamn, Veronika. Om hon bara vetat hur mycket mera av mig som finns i den här boken. Alla de miljöer som Linda Olsson beskriver i Astrid & Veronika/Let me sing you gentle songs har jag någon form av anknytning; författarens hemland Nya Zeeland, vårat egna idylliska Dalarna, till och med det hektiska London som flimrar förbi på några sidor. Men det är mer än så, det är även det sätt hon beskriver naturens växlingar, den kärlek för sitt modersland som flyter ut mellan raderna, som hon själv skriver om det i efterorden: ”My native country has filled my mind with unprecedented intensity. But this book could not have been written anywhere but, here in New Zealand. The distance was essential”.

Astrid & Veronika är berättelsen om två kvinnor som finner en oväntad vänskap i varandra, trots att de utifrån sett inte skulle tänkas ha mycket gemensamt. Veronika är en ung kvinna som skriver på sin andra bok, nyligen hemkommen till Sverige från Nya Zeeland, Astrid är den gamla, ensamma damen som bor i huset bredvid i den lilla idylliska byn i norra Sverige. Vi får följa hur vänskapen sakta växer fram medan de delar med sig av minnen från sina båda liv. De två kvinnorna märker snart att de båda bär på tragiska minnen, som tryckts undan, men nu äntligen har hittat någon som kan lyssna och lyfta sorgen upp till ytan.

Linda Olsson beskriver med kärlek omgivningen med sådan närvaro att man riktigt kan känna doften av sommar och se årstiderna skifta, samtidigt som man även känner hennes kärlek till de två karaktärerna, som visas upp med alla sin fel och brister, med en ärlighet som gör att man grips av deras berättelser och inte kan släppa boken tills sista sidan är läst.

Betyg: 4 out of 5 stars

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Peter Kihlgård: Kicki & Lasse

KarinA — Tue, 12 May 2009 18:24:05 +0000

Jag var väldigt besviken på bokrean i år men Kicki & Lasse var ett av fynden jag lyckades få med mig hem. Hade funderat på att läsa den ganska länge då jag hört bra både om boken och om författaren Peter Kihlgård. Måste erkänna att jag inte var helt säker på om jag ville läsa en kärlekshistoria, som den här boken ändå är, men så snart jag började var det något som fångade mig. Jag kan inte säga om det var språket eller att det var flera obesvarade frågor som dök upp tidigt som gjorde att jag ville fortsätta, något fick mig att läsa med den där hungern som är så underbar när den fångar en.

Vi får möta två människor i Stockholm, som har vad som ändå måste kallas ett stormigt liv. Vi kastas fram och tillbaka i tiden och mellan de två personernas skildring av deras förhållande och livet de delar, vilket ibland kan bli något förvirrande. Detta är dock inget jag besväras av för det intressanta för mig är inte vad som händer i vilken ordning, utan hur de två människorna agerar mot varandra och relaterar till varandra. Det jag gillar är att förhållandet som beskrivs är inte så där perfekt och underbart som vi fått inpräntat i oss genom otaliga filmer och serier, det har snarare en mängd skavanker och deras liv är fyllda av snedsteg och tragikomiska händelser. Helt enkelt som livet faktiskt är!

Betyg: 4 out of 5 stars

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?