Jag har framför allt kollat in utbudet av historisk facklitteratur samt deckare. Normalt läser jag helst pocket men när det gäller facklitteratur föredrar jag inbundna böcker. Fotografier och andra illustrationer gör sig inte riktigt i pocket.

Men jag är lite besviken på utbudet vad gäller den historiska facklitteraturen. Inte för att jag hade problem med att hitta böcker jag vill ha. Svensk historia samt andra världskriget och Tredje riket dominerar och det är ämnen som intresserar mig. Kul också att hitta en del historia om Sovjetunionen. Men jag hade hoppats på fler udda titlar och mer engelskspråkig facklitteratur. De där böckerna som sällan dyker upp i den lokala bokhandeln (och min lokala bokhandel är väldigt lokal), böckerna som jag möjligtvis, möjligtvis får tag på om jag åker ner till stan. Men inte.

Vad gäller deckarna är det de stora namnen som dominerar, framför allt de stora svenska och därefter de stora engelskspråkiga. Jag hade hoppats på några tyska och franska deckarförfattare men det enda jag såg i den vägen var en bok av Claude Izner och den hade jag redan läst. Men jag hittade flera mindre kända (anglosaxiska) författare, åtminstone mindre kända för mig. Och den som gärna läser deckare på engelska kan också få tag på en del.

Men jag är smått besviken på deckarutbudet också. I princip alla deckare som jag var intresserad av har getts ut, eller kommer ges ut, i pocket. Då köper jag hellre i pocket, för de är lättare att klämma in i en överfull bokhylla. Jag önskar att det fanns mer av de där deckarförfattarna som jag verkligen gillar och som aldrig kommer i pocket.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2012. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: Bokrea, engelskspråkig

När en bok ska filmatiseras gäller det alltså att korta ner. Att välja vad som ska vara kvar och vad som kan dumpas.

Och vissa böcker är behändigare än andra. Tänk Mordbyn (ty. Tannöd, 2006) av Andrea Maria Schenckel. Den utspelas i Tyskland i mitten av 1900-talet och handlar om morden på invånarna på en avlägset belägen gård. Jag var inte så förtjust i boken, tyckte författaren hade pretentioner hennes formuleringskonst inte levde upp till. Men hur författaren till boken formulerar sig spelar ju inte så stor roll i filmen.

För som filmatiseringsobjekt har Mordbyn sina fördelar. Den är tunn och det beror inte bara på att författaren skriver så korthugget. Skeendet är väl avgränsat i rummet och relativt väl avgränsad också i tiden. Fokus ligger från dagen då morden begås fram till dagen då morden upptäcks. Därtill kommer korta återblickar på familjens historia. Inte så mycket som behöver uteslutas alltså.

Mordbyn är som gjord för att filmatiseras, tänkte jag. Jag googlade och jodå. År 2009 kom filmen Tannöd (eng. The Murder Farm). Jag ska nog hyra den på dvd.

Mordbyns motsats skulle väl vara boken jag har framför mig just nu: Svärdet och spiran (eng. The Pillars of the Earth, 1989) av walesiske författaren Ken Follett. 1077 sidor med itte-bitte-liten text. Och eftersom jag sett tv-serien vet jag att boken inte är så där väldigt avgränsad varken i tiden eller rummet. Och den handlar om en lång rad människor som alla är viktiga för berättelsen.

Undra på att Svärdet och spiran inte blev en film utan en tv-serie.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2012. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: 1900-tal, England, film, filmatisering, Historia, kriminalhistoria, medeltiden, tv-serie, tyskland

Författarna Guillermo Del Toro och Chuck Hogan håller inte med. De har en del väldigt icke-ortodoxa idéer om vampyrer. Men det visste ju inte jag när jag började läsa. Då hade jag nog nobbat boken.

Men det gjorde jag alltså inte. Och jag fångas redan på första sidan. Efter en inledande avstickare i Östeuropa för länge sen placeras berättelsen i nutidens New York. Ett flygplan från Berlin landar på JFK-flygplatsen. Men dörrarna öppnas inte och ingen svarar på anrop. När man till slut tar sig in i planet hittas alla ombord döda, alla utom fyra personer. De döda transporteras till bårhus, de levande till sjukhus och snart står det klart att det är något fuffens med dem allihop. Vampyrer har kommit till Manhattan.

Och så fortsätter det. Släktet är en fartfylld historia. Mestadels följer händelserna slag i slag och transportsträckorna är få. Intrigen är rätt förutsägbar men duger för den här sortens underhållning. Ibland tycker jag att personerna i boken agerar fullständigt uppåt väggarna och trovärdigheten åker i botten. Men för det mesta är boken spännande och ibland lite otäck.

Språket är för det mesta tillräckligt bra.Vid några tillfällen blir det närmast fantastiskt och jag undrar vem av författarna som är ansvarig för det. Han borde göra sig av med den andre.

Personteckningen är stereotyp men inte så stereotyp att det blir plågsamt. Miljöskildringarna är bra. Det enda som direkt stör mig – bortsett från vampyrerna som inte är vampyrer – är författarnas detaljerade tekniksnack. Jag vill inte veta bränslekapaciteten för en Boeing 777. Men efter ett tag slutar författarna rabbla fakta och texten blir mycket trevligare att läsa.

Sammanfattningsvis är Släktet enkel och lättuggad underhållning och som sådan inte dum alls. Jag kommer att läsa fortsättningen. För fortsättning blir det. Släktet är första boken i en triologi. Den andra delen, Förgörelsen, kom ut i storpocket i höstas. Jag väntar på den vanliga pocketupplagan.

Betyg: 3 out of 5 stars

Orginaltitel: The Strain
Översättning: Anders Bellis
Förlag: Bra Böcker
Utgiven: juni 2011
ISBN: 9789170029141
Antal sidor: 466

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2012. | Inläggets permalänk | 3 kommentarer | Etiketter: Betyg 3, serie, USA, vampyrer

Visserligen finns det böcker och böcker. Stieg Larssons böcker är megapopulära. Filmatiseringarna intresserar många, många har åsikter om resultatet. Vidare är delar av persongalleriet ruskigt svåra att överföra till vita duken, framför allt Lisbeth Salander. Det är så mycket som ska bli rätt i hennes utseende, hennes sätt att tala och röra sig, att bete sig.

Men ändå. Salander är mänsklig och hon utgår från dagens Stockholm. Böcker som utspelas i vår värld och vår tid har sina fördelar.

Jämför med J.R.R. Tolkiens böcker. En värld som utöver människor befolkas av hobbittar och dvärgar, alver och orcher med mera. Bara att få till alla varelser måste ha varit en utmaning. Och sen kommer omgivningarna. Naturen kan ju tyckas enkel. Men vi snackar om en värld där träden både talar och går omkring.  Och så är det resten, som hobbittarnas by, alvernas städer, Saurons hemvist.

Allt det där plus att ett misslyckande skulle innebära horder av besvikna och upprörda fans. Ibland förstår jag inte att filmmakarna vågade.

Och det finns sånt som är svårare än Tolkien. Som Terry Pratchetts böcker om skivvärlden.  Åtminstone om vi snackar spelfilm.

Där ska de få till de vanliga fantasyfigurerna, som häxor, troll, alver och så vidare. Och de vanliga skräckfigurerna – varulvar, vampyrer, zombies, Igors – eftersom Pratchett tycker om att blanda genrer. Och så ska de ska klara av figurer som Döden (och Råttornas Död). Döden pratar inte som andra människor. DÖDEN PRATAR SÅ HÄR, något som ekar i människors inre utan att egentligen höras.

Lägg till det omgivningarna – städerna, byarna, naturen, i en värld där det mesta har skruvats till så mycket det bara går och sedan lite till. Bara för skojs skull. Och så tingen i övrigt. Och vad gäller tingen i övrigt har allt också skruvats till så mycket det bara går och sen lite till.

Kan det verkligen bli bra film, tänker jag. Kanske, kanske inte.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2012. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: England, fantasy, filmatisering, kriminalroman, serie, Sverige

Holdsworth åker alltså till Cambridge där han konfronteras med hemliga sällskap, mystiska dödsfall och en galen adelsman. Samt en lång rad människor som är riktigt intressanta. Det hade kunnat bli en bra spänningsroman, en bra roman överhuvudtaget.

Till en början är boken också spännande. Men ganska snart saktar berättelsen av och ett bra tag stannar den nästan helt. Taylor ägnar massa tid åt att beskriva universitetsliv, klasskillnader, ekonomiska problem, bedrägerier. Han klämmer in en spirande men rätt ointressant kärlekshistoria. Mysteriet dyker upp här och där. Men själva intrigen tycks författaren ha glömt. Den smetas ut, blir otydlig. Först mot slutet börjar berättelsen åter tätna och spänningen kommer tillbaka. Men innan dess har jag ganska ofta haft lite tråkigt.

Inte mycket till spänningsroman alltså och inte mycket till spänning för en vanlig historisk roman heller. Människorna och deras osäkra tillvaro borde egentligen ha räckt för att hålla mitt intresse uppe. Men återigen – jag hade velat ha en mer sammanhållen intrig, en handling som ständigt fördes framåt, som fick mig att undra över hur det skulle sluta.

Och så är det språket. Stilistiskt är inte Nattvandraren så upphetsande. Inte så att Taylor skriver dåligt. Verkligen inte. Han hanterar orden väl.  Men språket är för tamt för att klara sig i en bok som är så otydlig och ofokuserad. Det lilla extra saknas. Dessutom retar jag mig på dialogen. Människorna talar som de hörde hemma på 1900-talet och det sänker stämningen rejält.

Betyg: 3.5 out of 5 stars

Orginaltitel: The Anatomy of Ghosts
Översättning: Jan Malmsjö
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2011
ISBN: 9789170018954
Antal sidor: 444

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2011. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: 1700-tal, Betyg 3.5, England, Historia, Spänning

Jag var inte helt nöjd med systrarnas första bok, Mordet i Eifeltornet. När jag börjar läsa Mysteriet på Père-Lachaise är det med viss skepsis. Men jag blir snabbt förtjust. Texten som jag i den första boken tyckte var hackig och rörig flyter nu lätt och fint. Ofta ryser jag av välbehag av systrarnas formuleringar. Miljöskildringarna har också blivit bättre. Både staden Paris och människorna som befolkar den beskrivs mer detaljerat, mer levande. Företeelser som skiljer 1800-talets Paris från vår tid lyfts fram i ljuset och förvandlas till en spegel av vår tid. Det känns  som om jag vore där och jag förvånas över hur människor på den tiden tänkte och agerade. Sedan tänker jag ett varv till och slås av att det egentligen inte har förändrats så mycket.

Också själva deckarhistorien är välkomponerad. Liken serveras i lagom takt och offren är inte helt väntade. Jag gillar systrarnas osentimentala inställning till vilka de tar livet av och hur. Men de frossar inte i våld för våldets egen skull.  Och för den läsare som vill fundera på vem eller vilka som är skyldiga ger systrarna dessutom en del pusselbitar att fundera över.

Först mot slutet, när det är dags för avslöjandena, tycker jag berättelsen börjar svaja. Svaren på frågorna vem och varför känns lite konstruerade, lite långsökta.

Men vägen dit är bra. På det hela taget är jag mycket nöjd med Mysteriet på Père-Lachaise. Den är välskriven, lagom otäck, erbjuder tankeverksamhet och har hög mysfaktor. En bra julklapp både till deckarfantasten och den som bara vill läsa en trivsam roman i historisk miljö.

Böckerna om Victor Legris är nog tänkta att läsas i tidsordning. Men de är fristående och det går utmärkt gå direkt på bok nummer två. Det enda Mysteriet på Père-Lachaise avslöjar av mysteriet i Mordet i Eifeltornet är att den utesluter ett par människor som potentiella mördare. Och det gör inte så mycket. Det finns så många andra misstänkta att välja mellan.

Betyg: 4.5 out of 5 stars

Orginaltitel: La disparue du Père-Lachaise
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2011
ISBN: 9789175030067
Antal sidor: 278

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2011. | Inläggets permalänk | 2 kommentarer | Etiketter: 1800-tal, Betyg 4.5, frankrike, Historia, mord, serie

Det hade kunnat bli lysande. Ett tag tycker jag att det är lysande. Intressant, spännande, nästan infernaliskt otäckt. Men sedan tar irritationen över. Berättelsen i sig är bra nog. Men Schenkel räcker inte till.

Jag tycker inte om Schenkels sätt att skriva. Språket känns krystat, tillgjort. När Schenkel låter byborna själva berätta fungerar det. Hon är bra på att återge  talspråk och anpassar skickligt språket efter vem som för ordet. Men när hon övergår till mer traditionellt berättande i tredje person singular retar jag mig på formuleringarna. Det känns som om Schenkel försöker visa hur annorlunda och seriös hon är genom att ge språket en extra tvist och hon klarar inte av det.

Ett annat problem är personteckningen. Bilden av offren känns platt. Återigen: när Schenkel låter byborna ta ordet fungerar det. Tonfallet är återhållsamt, mycket får läsas mellan raderna. Men när hon beskriver mordoffren på ett mer traditionellt sätt, i tredje person singular, blir personteckningen så uttalad och så abrupt att den faller platt till marken. Schenkel borde ha tagit mer tid på sig.

Det tredje problemet är de ändringar Schenkel har gjort jämfört med verklighetens mordgåta. Handlingen har flyttats från 1920-talet till år 1955. På det sättet kan Schenkel dra in Tredje riket i handlingen. Det är ett misstag. Återigen får jag känslan av tillgjordhet. Som om författaren trott att historien i sig inte räcker till och att hon måste lägga till en dos blodig tysk historia för att få läsarna intresserade. Dessutom känns det som om hon pekar med hela handen, som hon vill understryka ondskan genom att blanda in nazismen. Det är helt onödigt.

En författare som inte riktigt räcker till alltså. Men ändå. Framför allt genom sitt upplägg är Mordbyn en mycket speciell bok. Jag förstår att den gjorde sensation när den kom ut i Tyskland 2006 och jag rekommenderar den. En bra julklapp till den som vill läsa en annorlunda spänningsroman eller som är nyfiken på moderna tyska författare.

Betyg: 3.5 out of 5 stars

Orginaltitel: Tannöd
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Ersatz
Utgiven: april 2009
ISBN: 9789188858849
Antal sidor: 156

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2011. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: Betyg 3.5, kriminalhistoria, tyskland, tyskspråkig

En del mycket intressanta böcker finns det också. Natur & Kultur har gett ut en del  om andra världskriget och Tredje riket. Saul Friedländers bok Förföljelsens år 1933-1939 har jag redan läst. Den är en saklig men men av utrymmesskäl ganska kortfattad redogörelse av förföljelserna av judar under Tredje rikets första sex år. Jag har ett gott öga till del två, Förintelsens år 1939-1945. Den kommer jag att köpa vid tillfälle.

Natur & Kultur har också gett ut flera böcker om rasism och främlingsfientlighet och några av titlarna har hamnat på min inköpslista. I går skulle jag egentligen ha gått på ett seminarium om rasism och främlingsfientlighet i Sverige och Tyskland.En av deltagarna var en av Natur & Kulturs författare, Lisa Bjurwald. Men jag min klantskalle försov mig. Det har vissa nackdelar att bo på andra sidan stan, i en stad med usla kommunikationer -spårvagnar är så enerverande ångsamma.

Jag får läsa Bjurwalds bok Europas skam – rasister på frammarsch i stället. Undrar om den kommer i pocket.

Bokmässan pågår för fullt runt omkring mig. Jag ska ta en sväng på golvet och sedan gå iväg till ett seminarium om finländska deckare. Och sist kommer ett monterprogram om vampyrer.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2011. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: andra världskriget, bokförlag, Historia, nutidshistoria, rasism, tredje riket

Precis som i böckerna om Steffi och Nelli är temat för Om inte nu så när exil och främlingskap, ansvar och skuld. Thor förklarar att hon ville skriva en vuxenbok med dessa teman eftersom det möjliggör delvis andra perspektiv.

Hon berättar att Om inte nu så när utspelas i 1930-talets Europa. Huvudpersonen är Arnold, en tysk-judisk journalist och socialdemokrat som kommer till Sverige på flykt undan nazisterna. Här träffar han Ingrid som arbetar på Utlänningsbyrån och som han blir tillsammans med. Läsaren får också lära känna chefen för Utlänningsbyrån, Stig Holmberg. Holmberg är en halvt fiktiv person. Förlagan är verklighetens chef för Utlänningsbyrån, Kurt Bergström. Honom stötte Thor på när hon letade i arkiven under researchen. Men hon påpekar att verklighetsunderlaget bara gäller Holmberg som yrkesman. Berättelsen om hans privatliv är helt fiktiv.

Vidare säger Thor att kärlekshistorien mellan Arnold och Ingrid är ett tema i boken. Ett annat är främlingskapet. Thor har använt sig av sina egna erfarenheter, uppväxten i Göteborg på 50- och 60-talet. Då var hon den annorlunda, flickan med mörkt hår och mörka ögon.

Ett tredje tema i boken är flyktingproblematiken. Thor säger att svenskar vet ganska lite om Sverige flyktingpolitik före och under andra världskriget. En orsak är forskningen, som länge var eftersatt.  När hon skrev böckerna om Steffi och Nelli fick hon själv gå till arkiven. De senaste 10 åren har det visserligen forskats en hel del. Men forskningsresultaten har stannat i den akademiska världen, i akademiska böcker. Resultatet har blivit att de flesta inte vet hur få som faktiskt släpptes in i Sverige eller att det här fanns interneringsläger för flyktingar.

Annika Thor säger att hon inte kan bestämma hur människor ska läsa boken. Men hon tror att de flesta kommer se dess dubbla bottnar, att den både är en berättelse om 1930-talet och en parallell till dagens situation. Det gäller inte bara hur det är att komma som flykting till Sverige. Hon säger att hennes beskrivning av personalen på flyktingbyrå nog inte skiljer sig så mycket från dagens personal på migrationsverket.

Det är verkligen intressant att höra Thor berätta om boken och jag blir verkligen sugen på att läsa den. Tyvärr avslöjar moderatorn alldeles för mycket av boken handling. De sakerna hade jag velat upptäcka själv när jag läser boken.

Uppdatering: Om inte nu så när har getts ut av Wahlström & Widstrand. I december ger Bonnier Pocket ut den på pocket.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2011. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: andra världskriget, författare, Historia, seminarier, Sverige

På bokmässan 2009 gick jag på ett seminarium med Olsson. Som barn hade jag läst hennes romaner om Ulrike, en flicka som växte upp i Tredje rikets Tyskland. Jag slukade böckerna om Ulrike. Samma sak med Olssons första fyra romaner om romarriket. Jag älskade dem.

Men sedan tappade jag bort Vibeke Olsson. Hon gav ut flera böcker men jag läste dem inte. Men så kom bokmässan 2009 och det där seminariet. Olsson pratade om sin roman Sågverksungen, som handlade om flickan Bricken. När jag gick därifrån tänkte jag: den boken måste jag läsa så fort den kommer i pocket.

Men nehej. Sågverksungen gavs ut i pocket våren 2010. Jag har inte läst den än. Jag har inte ens köpt den. Varit för upptagen med alla deckare, kantänka.

Men så kom årets bokmässa. Jag såg i programmet att Olsson skulle presentera sin tredje roman om Bricken. Tredje? tänkte jag. I förmiddags slank jag in på bokförlaget Libris monter. Och jodå. Där fanns de. De två första böckerna om Bricken. Sågverksungen och Bricken på Svartvik.  I pocket, dessutom.

Jag ska shoppa. Och läsa. Men först ska jag gå till Libris monter och lyssna på Vibeke Olsson.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2011. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: barn, bokförlag, Historia, pocketböcker