PocketBlogg.se » Biografier

Michael Greenberg – Den dagen min dotter blev galen

Cecilia — Wed, 14 Jul 2010 07:00:10 +0000

En sommarkväll rusar Michael Greenbergs dotter Sally ut i trafiken på Manhattan, helt övertygad om att hon har kosmisk insikt och kan stoppa bilarna. Det maniska anfallet drabbar utan förvarning, plötsligt är Michaels dotter en främling för honom. På några dagar förvandlas deras gemensamma liv till ett kaos av oro, smärtsamma skuldkänslor och sluten psykiatrisk vård.

Är det något jag fascinerats av sedan min tonår är det psykiska sjukdomar. Vår hjärna är ett så fantastiskt organ, och vi vet inte ens hälften av vad den är kapabel till. Samtidigt som våra hjärnor låter oss kommunicera med andra och förstå världen, kan den ställa till med så mycket. Schizofreni, bipolaritet och psykoser är bara något av vad vår hjärna är kapabel till.

Därför kändes det trist att hur intresserad jag än var av grundtemat, lyckades jag inte fångas av Den dagen min dotter blev galen. Visst är det fascinerande att läsa om Sallys psykos, hur den yttrade sig och hur hon tvingades in på sluten psykiatrisk avdelning – men det griper inte tag i mig. Det når mig inte. Det är för grunt skrivet. Jag läser ut boken, förvisso glad att få veta hur det slutade – men den stannar inte hos mig efteråt.

Jag har läst flera böcker om psykisk ohälsa, och det är med viss sorg som jag lägger ifrån mig den, besviken att den inte var bättre. Att man inte fick lära känna Sally djupare, fick större förståelse för varför hon insjuknade och hur det drabbade henne. Med tanke på dess tema och story hade den kunnat vara så mycket bättre.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Månpocket
Antal sidor: 226 sidor
Utgiven: 2009-10
ISBN: 9172321644

Köp boken på Adlibris och Bokus (sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Kjell Eriksson: Kjell

Bea — Tue, 13 Jul 2010 07:00:31 +0000

Kjell är nog en sådan där bok man antingen identifierar sig med huvudpersonen i eller så tänker man nä så där kan det inte ha varit, det måste vara en efterhandskonstruktion. Visst känns tankarna väldigt vuxna även om språket till stor del reflekterar exempelvis en sexåring. Man märker också av att det är skrivet i efterhand på de framtidsreferenser som finns gällande saker som chips och tv-kanaler.Ibland måste jag bläddra tillbaka för att läsa hur gammal är han nu, ofta är jag flera år fel i huvudet.

Men såvida inte hela min egen barndom är en efterhandskonstruktion så känner jag så väl igen mig i Kjells berättelse. Att vara att barn som bara vill vara sig själv utan påtryckningar från andra. Jag var aldrig tjock och jag blev aldrig slagen men att vara pinnsmal och osynlig känns ungefär på samma sätt. Även jag har råkat ut för sadistiska lärare, SYO-konsulenter med noll koll och rökande föräldrar som inte kan förstå hur jobbigt det är, så det var bara check check check…

Men när jag läser boken undrar jag om den är tänkt som en självömkande biografi eller som en satirisk tillbakablick till 70- och 80-talet, då likformigheten var en dygd. För kan Kjell verkligen varit den absolut enda som genomskådade samhället, träffade han aldrig på likasinnade, trodde han aldrig att någon annan kunde längta efter något annat men kanske inte kunde/vågade?

Hur kommer det sig att det är först när Kjell är i övre tonåren och bantar bort sina överflödiga kilon som han verkar kunna förlika sig med sig själv och släppa lite av alla oförrätter han drabbats av som barn. Är det först när man uppfyller samhällets formel för ”normal” som man kan se på sig själv på ”rätt sätt” och lägga saker och ting bakom sig. Har man inte delvis förlorat sig själv då? Eller är det det som är att bli vuxen?

Jag var kluven när jag läste boken, jag retade mig på det lilla barnet med de vuxna tankarna men samtidigt högg det till i hjärtat när jag kände igen mig och det var befriande att läsa att jag inte är den enda som känt mig ”helt fel” fast utan vilja att vara ”helt rätt”. Skolan beskrivs på ett sätt jag så väl känner igen, alla förväntas vara så likadana att man inte ens kan tänka sig att någon är annorlunda, om man inte var klassens bråkstake eller snällaste ljushuvud så klart. Detta tar sig uttryck i en ganska bisarr scen i boken. Alla i klassen har fått klippa var sin ansiktsmask (den vänsterhänta tjejen tar en sax för högerhänta för att slippa känna sig annorlunda) och de skall dansa till afrikansk musik.

Margareta drar på volymen och säger att vi skall känna in hur det är att vara annorlunda. Jag börjar gråta för jag vill verkligen inte. Med min övervikt vet jag redan hur det är att vara annorlunda och om alla har masker på sig skiljer sig ingen utan alla blir istället likadana, fast på annorlunda sätt. Då blir Margareta arg. Barnen i Afrika får gråta för de vet hur riktig förtvivlan känns. De bor i små hyddor utan el och varje vecka blåser deras tak bort eftersom det är så dåligt väder i Afrika. Margareta drar masken över mitt ansikte för att mina tårar skall döljas. ”Kjell du måste också känna på hur det känns att vara annorlunda, det är nyttigt”.

Vissa saker är så skruvade att jag hoppas att Kjell Eriksson hittat på dem men tyvärr vet jag att det mycket väl har kunnat hända. Däremot vet jag att världen sällan är så svart-vit som den ter sig i boken men när man går längst minnenas promenadstråk tenderar det grå att tona bort och man minns bara det roliga, det tråkiga, de händelser som etsat fast sig och format den man sen blir. Barnet har oftast ett väldigt egocentriskt perspektiv och det är först som vuxen gråskalorna inträder och man lär sig som Kjells mamma säger ”Om man träffar en gris påtalar man det inte. Världen fungerar så, fråga inte varför, utan försök att sova”. Det är som liten svårt att inse varför man skall bli stor och varför sanningar inte får vara sanningar.

Men boken kan säkerligen också bara läsas som humor, igenkännande av tidsepoken utan att alls reflektera över Kjell som person. Det är säkert de människorna som var alla de som tysta såg på när Monster-Kim gav sig på Kjell livrädda för att själva drabbas.

Boken avslutas med lite information om Friends som förövrigt får 1 kr/såld bok samt efterord från Kjell Eriksson. Ett efterord som många skulle behöva läsa även om de aldrig orkar ta sig igenom en hel bok först. Ett ord som riktar sig till de som är livrädda för att bryta mot någon norm uppsatta av någon som man inte riktigt vet vem det är.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 201006
ISBN: 9789174291100
Antal sidor: 256

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Kristian Lönner: Jamaica – Sverige tur och retur

Evalution — Wed, 30 Jun 2010 06:00:33 +0000

Från det lilla förlaget Stenberg-Schentz med säte i Skövde kom nyligen den här pregnanta publikationen med mjuka pärmar. Den är ett måste för alla med intresse av ”det svenska musikundret” och borde vara en lärobok på alla typer av utbildningar i modern musik – från musikgymnasier till folkhögskolor och högskolor med någon jazz – pop – afroinriktning. Dessutom känns den extra aktuell vid den här tiden på året, när reggae-musiken hörs i var och varannan buske!

Kristian Lönner, som är journalist, har gjort ett gediget arbete under tre år för att sammanställa den här beskrivningen av reggae-musikens utveckling i Sverige, från den första stora importerade jamaicanska hitlåten, sommarplågan ”My boy lollipop” från 1964, via Bob Marleys medverkan i musiken till en svensk film 1971 (vilket ledde till att svenska musiker som t ex Janne Schaffer för första gången fick handgriplig kontakt med reggae) och hela vägen till den svenska musikexporten idag, då studiomusiker sitter i kalla Norden och spelar in rytm och bakgrund till jamaicanska artisters hitlåtar.

Boken har fått stor uppmärksamhet och blivit omskriven i flera större tidningar och även omnämnts i radions kulturprogram i P1, vilket bara det är ett tecken på att den håller ett visst mått av kvalitet. Den är en riksangelägenhet då författaren inte bara intervjuar stora musikproducenter i huvudstaden, utan också i reportagets form skildrar vilken genomslagskraft den här musikstilen fått även bland amatörer i mindre städers musikliv.

I slutet av boken finns både lyssningstips till varje kapitel och ett detaljerat personregister, vilket gör mig ännu mer övertygad att boken är lämplig som lärobok eller lärarhandledning. Rejält med bilder, om än svartvita, kryddar anrättningen och gör att även vi som bara känner till de mer folkkära musikerna och producenterna i sammanhanget (t ex Peps Persson som har gått från provokativ proggare till Allsång på Skansen i takt med att reggaen vunnit insteg i folkhemmet) lätt kan intressera oss för denna fascinerande historia.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Stenberg-Schentz
Utgiven: 2010
ISBN: 9789197523059
Antal sidor: 214

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Evalution / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: artister, Betyg 4, Biografier, det svenska musikundret, Jamaica, Kristian Lönner, musik, musikexport, nutidshistoria, producenter, reggae, Sverige

Magnus Uggla: Jag hade en gång en blogg

Evalution — Sat, 26 Jun 2010 06:00:48 +0000

I mitt nuvarande jobb på biblioteket passerar en mängd böcker mina händer varje dag. En och annan fastnar av någon anledning, jag lånar hem och läser för att se om boken var som jag trodde, bättre eller sämre. På det sättet valde den här boken att bli läst av mig.

Magnus Uggla hör, liksom Alex Schulman som jag skrev om för en tid sedan, till de människor som de flesta av oss har en förutfattad mening om. Positiv eller negativ, för all del. Han har hållit på med sin musik som scenartist i 40 år och producerat titlar som ”Jag mår illa”, ”Fyra sekunder” och ”Fula gubbar”, men också den mera finstämda ”Ska vi gå hem till mej, eller hem till dej, eller var och en hem till sitt?”

I augusti 2007 började han att blogga, på uppmaning av skivbolaget kommer det fram så småningom. Och ja, jag läste faktiskt enstaka inlägg i bloggen då den enbart fanns som blogg också. Men man får faktiskt en helt annan bild av Magnus Uggla när man läser alla inlägg i följd som det blir i tryckt form. Att det är alla inlägg man får läsa bekräftar det sista inlägget, som plötsligt i februari 2008 deklarerar att ”nu slutar jag blogga”!

Den gapige, svärande och störande artisten som passerat 50 med god marginal framstår i denna blogg/bok med betydligt mer nyanser. Motvilligt börjar jag tycka om honom, han beskriver mycket skickligt situationer och detaljer ur hans vardagsliv utan att någon gång gå över gränden för vad som blir för personligt och privat. Han berättar en hel del om familjen, till exempel, men utan att lämna ut fruns och barnens integritet. Sättet han driver med sina chefer och kollegor etc är också väldigt medvetet, inte en enda gång går han över gränsen mellan satiriskt och elakt. Han är utan tvekan en mycket driven skribent, som i stället för att skriva lyrik eller djupa noveller valt att skriva huvudsakligen ironiska och satiriska sångtexter.

Ibland driver han helt hejdlöst med sig själv, till exempel när han berättar om sin fobi för att glömma dra ur strykjärnssladden – den botar man bäst genom att ta med sig strykjärnet när man går ut. Efter denna bekännelse lägger han då och då ut bilder med sig själv på olika platser, som av en händelse med ett strykjärn i handen. Mellan andra bilder, utan vidare kommentar. Det är då det blir väldigt roligt.

Jag vet inte precis om detta är den roligaste bok jag har läst, vilket baksidestexten utlovar. Men ganska underhållande är den. Och man få en betydligt bredare bild av en artist som har gått från att vara ”gossen Ruda” till att numera kunna ta attributet folkkär. Ni såg väl honom sjunga ”Värsta grymma tjejen” på hyllningskonserten i TV dagen före det stora kronprinsessbröllopet? Skulle ingen trott för 35-40 år sedan…!

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Modernista
Utgiven: 2008
ISBN: 9789186021320
Antal sidor: 448 s.

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Johan T Lindwall: Victoria: Prinsessan privat

Cecilia — Fri, 04 Jun 2010 07:00:00 +0000

På gymgolvet träffar hon den trygge och lugne Daniel Westling från Ockelbo. Under lång tid är han en av få vänner som Victoria vågar anförtro sig åt och snart börjar kärleken spira. Kungen rasar över dotterns val av blivande make och gör allt för att stoppa deras planer, men Victoria vägrar släppa taget om kärleken och Ockelbo blir snart hennes andra hem. Långa perioder pratar far och dotter inte med varandra. Men till slut ger kungen upp – Victoria får sin Daniel och sitt efterlängtade bröllop, 19 juni 2010, i Storkyrkan i Stockholm.

Expressens välkände hovreporter Johan T Lindwall har följt kronprinsessan Victoria ända sedan hennes artonårsdag. I boken Victoria: prinsessan privat ger han sin version av hur Victorias liv utvecklats sedan hennes myndighetsdag. Lindwall uppger sig ha flera initierade källor nära kronprinsessan, även om de inte nämns vid namn.

Boken är precis som titeln utlovar mycket privat skriven, som om Victoria själv var författaren. Nu är så inte fallet, så de delar av boken som handlar om hur Victoria tänkte och kände i vissa situationer måste givetvis antas vara rena spekulationer. Det är just detta som jag hänger upp mig på – boken bygger till stor del på just spekulationer. Exempelvis uppger Lindwall att Kungen och Silvia inte kunde acceptera Daniel Westling till en början på grund av hans enkla bakgrund – vilket såvitt jag vet aldrig bekräftats från hovet. Likaså delar Lindwall med sig av detaljer som det är tveksamt att han kan känna till, som vilken som är kungens favoritwhisky eller vilken sorts mat han brukar laga.

Men inser man att det här är en bok som bygger på en rad verkliga händelser som pyntats ut med spekulativa tankar och känslor som tillskrivs Victoria, så är den ändå underhållande. Jag kan tänka mig att den kommer sälja mycket i sin pocketversion, framförallt till äldre damer. Som läsning en varm sommardag i en hammock duger den, även om jag inte skulle kalla den något mästerverk.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Månpocket
Antal sidor: 205
Utgiven: 201006
ISBN10: 9172322055

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Alex Schulman: Skynda att älska

Evalution — Tue, 25 May 2010 10:00:54 +0000

Det finns människor man har bestämda uppfattningar om. Förutfattade meningar eller till och med fördomar. Om jag nämner Filip & Fredrik, vårt kungahus, Carola, Elisabeth Höglund, Björn Borg, Carolina Gynning eller Jonas Gardell så förstår ni vad jag menar – de väcker omedelbart bilder och reaktioner inom oss, positiva, negativa eller kanske bara ”orka…!”

Till de här personerna som står i ständigt medialjus hör bröderna Schulman, och då kanske främst Alex, som för några år sedan gjorde sig känd som bloggvärldens verklige ”gossen Ruda”, eller svarta får om man så vill. Han gjorde allt för att odla den bilden och bloggade elakt och mycket flitigt både på egen blogg och för olika tidningar, tills han lyckades bli avstängd på grund av alla sina elakheter. Ibland skrev han och hans bror Calle växelvis, och ibland blev det långa samtal där även dåvarande hustrun Katrin Zytomierska då och då deltog. (Hon lyckas f ö fortfarande vara lika elak på egen hand, vilket t ex ledde till att hon tvingades ta time-out från TV-programmet ”Idol:Eftersnack” i TV 400 år 2008)

När Alex under våren 2009 släpper boken Skynda att älska verkar han ha genomgått en total personlighetsförändring. Många recensenter undrar vad som har hänt, och en del menar t o m att det här är ett smart grepp för att väcka uppmärksamhet då elakheterna börjar kännas tråkiga. Och tjäna pengar, förstås.

Den 1/8 2009 fick den ännu inte övertygade mediekonsumenten höra den nye Alex i Sommar i P1, som ytterligare spädde på bilden som kom fram i boken. Handlingen bygger på att Alex efter fem år upptäcker att han behöver bearbeta sorgen efter sin far. Han börjar gå i terapi och nystar sakta men säkert upp trådarna som väver en klarare bild av barndomen och förhållandet till fadern. Boken, liksom sommarprogrammet, visar på en eftertänksam sida som författaren dolt väl för offentligheten tidigare. Alex berättar genom hopp i tid och rum, precis som när vem som helst minns glimtar av en person och händelser under en lång tid. Jag har svårt att tro att den här produktionen skulle vara framställd enbart med vinstintresse för ögonen. Berättelsen är utlämnande och skildrar barnets självklara kärlek till sin far och även undran över saker som man inte förstår, och saker man hört som inte var meningen att man skulle höra. Offentligheten hos familjen Schulman med pappa TV-producenten och mamma författardottern (Sven Stolpe), journalisten och TV-programledaren fanns ju redan där när de tre bröderna föddes, med återkommande intervjuer med den åldrande Allan Schulman på temat ”mina barn håller mig ung”. När Alex föddes var Allan 57 år gammal och hans kamp mot tiden och accelererande ålderskrämpor är ett av de teman som genomsyrar boken.

När jag läser boken är det ca 5 år sedan min egen pappa gick bort. Alex och jag har haft totalt olika uppväxtmiljöer och är på de flesta sätt olika som natt och dag. Ändå är mycket han beskriver igenkännbart, kanske universellt. Under bokens första sidor t ex, när Alex beskriver sitt återvändande till sommarstugan och återseendet av alla detaljer som påminde om pappa, rinner tårarna även på mig, liksom de gjorde ofta under den första sommaren när inte min pappa fanns längre och man hela tiden hittade små ”hälsningar” och avtryck av honom i vår numera egen stuga. Även om mitt sorgearbete inte alls varit så traumatiskt som det Alex beskriver så känner jag igen hur sorgen så småningom ändrar skepnad och blir hanterlig. Den går inte över men det blir en erfarenhet som man delar med de flesta andra människor även om varje liv och död är unik.

Boken slutar i något slags hopp, då Alex faktiskt kan hitta en detalj i sommarstugan och skratta lite åt en av faderns egenheter. Han har efter fem år insett att den triumf han kände över att inte bryta ihop på begravningen egentligen var ett nederlag. Den sanna triumfen ligger i att faktiskt våga göra det.

Idag är Alex själv pappa och har börjat med en helt ny sorts bloggande – läs hans nuvarande blogg på Aftonbladets portal.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Månpocket
Utgiven: 2009
ISBN: 9170017433
Antal sidor: 228 s.

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)] eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Ann Heberlein: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Cecilia — Mon, 26 Apr 2010 19:36:59 +0000

Det var ganska länge sedan jag började läsa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein. Men eftersom boken handlar om ett ämne som ligger mig så varmt om hjärtat har jag inte klarat att läsa hela på en gång. Jag har fått dela upp den, läsa lite då och då.

För Heberleins bok om den egna diagnosen Bipolär 2 berör. Jag kan ärligt säga att jag aldrig läst en bok som beskriver depression och mani på ett mer ärligt och rakt sätt. Varenda ord, varenda sida går rakt in i mig. Heberleins beskrivning av väntrummet på St:Lars i början av boken bränner i sin ärlighet. Hennes tvivel kring om hennes liv är värt att leva gör så ögonen tåras. Och när sidorna lider mot sitt slut lider jag med Ann Heberlein, när hon skriver om hur hon förbereder sig inför att ta det slutgiltiga steget.

Stundtals läser jag boken med en penna i handen. Stryker under, antecknar i marginalen, stryker för vissa citat som känns extra angelägna. Några utdrag har jag citerat i mina dagböcker. Ett av dem är detta:

”Jag tycker inte självmord är en bra lösning. Självmord är aldrig en bra lösning. Men jag tror att det är viktigt att tala om att vi finns. Vi som inte riktigt orkar med våra liv. Vi som bär på den där skammen att inte klara av livet. (…) Vi är ganska många. Vi lever med en dödlig sjukdom. Det är faktiskt så. Det handlar inte om att skärpa sig och ta sig samman. Det här är ett tillstånd som kräver kvalificerad medicinsk vård. Varje år dör ungefär ettusenfemhundra svenskar för egen hand. Det är många. Det är fler än som dör i trafikolyckor. Jag är övertygad om att det går att rädda ett par hundra av de här ettusenfemhundra. Jag tror att några av dem vill bli räddade.”

Jag kan inte nog understryka hur bra och viktig den här boken är. Känner du någon som är eller har varit deprimerad – läs den. Kommer du i kontakt med psykisk ohälsa via ditt arbete, läs den. Det kan mycket väl vara den viktigaste bok du läser i år.

Betyg: 5 out of 5 stars

Författare: Ann Heberlein
Förlag: Månpocket
Utgiven: 200912
Antal sidor: 205
ISBN: 9172321717

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade textlänkar)

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Andreas Carlsson: Live to win

Suzannes — Mon, 08 Mar 2010 07:00:59 +0000

Andreas Carlsson idag känd som en av deltagarna i den välkända Idol-juryn. För svenska folket har han varit en doldis, en person som har gjort en internationell karriär men som inte gjort något särskilt väsen av sig. När man läser hans bok får man en känslan av respekt. Respekt för alla hits som han har skrivit genom åren. Respekt för vilka artister han har jobbat med, men framför allt respekt för Andreas som person. Boken är enkel och jordnära. Andreas berättar om sin uppväxt om hur olika förändringar har format honom i hans liv. Hur han värdesätter personer och hårt arbete. Man får följa hans liv i Sverige och i USA, från tidig ålder till idag.

”Såstaholm låg vid Frestavägen nära Vallentuna, nästan en och en halv mil från Norrviken där vi bodde, men när jag blev erbjuden jobb som allt-i-allo tvekade jag inte en sekund. Min lön var 14 kronor i timmen.

Jag cyklade de tre milen fram och tillbaka med glädje varje dag, om inte mamma skulle till jobbet och jag kunde få skjuts. Jag är övertygad om att arbetsmoralen man skapar tidigt i livet är den arbetsmoral som man behåller livet ut. En gång arbetsmyra, alltid arbetsmyra. De vänner som levde glatt på mammas och pappas pengar genom tonåren fick sedan svårare att klara arbetslivet. Jag har sett det gång på gång. Jag är söker på att du har noterat samma ska i din bekantskapskrets.”

Jag imponeras av Andreas som författare. Boken är bra, jag kunde inte slita mig från den utan streckläste den på en kväll. Jag hade antagligen en hel del fördomar om vad jag trodde boken skulle handla om men jag blev klart överraskad och vill verkligen rekommendera boken för er som är musikintresserade. För bakom varje person finns det en spännande historia och så är det så klart även med Andreas Carlsson. Han är en kämpe, han har jobbat hårt för det som han har idag. Det han vill med denna bok är att inspirera andra till att våga följa sitt hjärta och leva ut sina drömmar. Jag blev iallafall peppad till att leva min.

För er som har Spotify har jag gjort en spellista på alla låtar som finns i Andreas bok: Live to Win

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Nordstedts
Utgiven: 2010
ISBN: 9789113027401
Antal sidor: 275 st

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Liam Norberg: Insidan – brotten, pengarna, tiden

Suzannes — Wed, 13 Jan 2010 22:12:57 +0000

Liam Norberg är för mig en skådespelare som var med i ett par filmer (Stockholmsnatt, Sökarna och Under Ytan) på 90-talet. Han var tuff, cool och en person som jag aldrig riktigt fastnade för men som jag ändå hade koll på. Hans första bok, Liam har jag inte läst än, men efter jag har läst Insidan så ser jag fram mot att även läsa hans första bok.

Jag fortsätter min tysta bön: ”Gode Gud – vad som helst, men inte mina två gömställen.” Hittar de det ena och får blodad tand, då hittar de det andra också.

På mitt andra gömställe i lägenheten låg skatteåterbäringen, delar av mina rånbyten: sammanlagt drygt tre miljoner kronor i kontanter, det mesta i vakuumförpackade sedelbuntar. Obrutna sedlar, olika valörer, olika valutor. Mycket numrerat. Ännu inte växlat och skickat utomlands till nummer- och bolagskonton. Hade inte hunnit än. Ville Chiia i Rio de Janerio i tio dagar först och börja jobba när jag kom hem igen.

Tystnad i bilen. Lyssnar efter ljud från polisradion. Inget nytt än. Upprepar bönen om och om igen: att polisen inte skulle hitta någonting, att jag skulle klara mig. Det skulle betyda rättegång för grovt vapenbrott, misstanke om olika grova rån och förberedelse till grovt rån.

Sväljer saliv igen, flera gånger. Jag kan höra hjärtslagen trumma inne i bröstet. Ingen annan hör. Jag känner mig frånvarande, som i en annan värld, i en liten bubbla, i en stumfilm utan ljud. Jag ser händelseförloppet spelas upp, bilder för min inre syn. Vad händer i min lägenhet? Hittar de skattkistan? Allt jag kämpat för under åren som kriminell.

Detta är en spännande och gripande bok om hur det kan vara att leva ett dubbelliv och vad som händer när man åker fast. Liam Norberg fängslar mig inte bara för sitt språk utan för att man känner sig delaktig i händelseförloppen från blad ett. Om man gillar Snabba Cash av Jens Lapidus, så kommer man garanterat gilla denna bok. Boken om hur det är på Insidan.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 2009
ISBN: 9789185625666
Antal sidor: 384 st

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Marilyn Manson: Den långa vägen ut ur helvetet

Jimmy Asklund — Mon, 09 Nov 2009 15:50:35 +0000

Om man läser den rockstjärnelittetatur som finns tillgänglig idag så får man räkna med att få resa igenom det ena skitstövellandskapet efter det andra. Det är bara att stålsätta sig innan. Enklast, i det avseendet, är kanske Slash självbiografi, han är bitvis både sympatisk och empatisk.

Någon som saknar båda de egenskaperna är Marilyn Manson. Jag är ledsen, men läser man Den långa vägen ut ur helvetet så är det snudd på omöjligt att försöka upprätthålla en professionellt kritisk hållning till vare sig personen Manson eller boken, så som han framställer sig själv i den. Marilyn Manson är en idiot. Han är en knarkande idiot. Han är en idiot utan någon form av sinne för sympati eller empati. Han är en idiot som utnyttjar andra människor för egen vinning, eller njutning. Ja, jag kan fortsätta länge. Väldigt länge. Jag tror jag fått fram vad jag vill ha sagt om den saken.

Nu läser vi något upplyftande istället.

Betyg: 0.5 out of 5 stars

Förlag: Pocketförlaget
ISBN: 9789186067472
Antal sidor: ca 338
Medförfattare: Neil Strauss

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?