Agneta Sjödin har själv gått leden och jag tror mycket av det som händer på själva resan är självupplevt, det känns så och att det finns mycket av Agneta i Maria tror jag också men att detaljer ändrats och saker lagts till/dragits ifrån för att bygga en annan karaktär. På det hela taget känns boken äkta, det är säkerligen tankar och idéer som kan bubbla upp till ytan under en sådan lång vandring, nästan 80 mil på 19 dagar. Jag känner mycket väl igen hur man man börja ifrågasätta sitt liv, sin omvärld och hur man är/har varit när man går i sin ensamhet och är ganska utlämnad till att vända sig inåt för att syselsätta sig, benen går på av bara sig själv. Jag gillar hur Maria går snabbt, hur hon avverkar mil på mil och njuter av själva gåendet, för precis sådan är jag också. Känns skönt att veta att det går.

Maria är en person som är sökande som sökt efter sig själv och bekräftelse på den hon är, hon söker i förälskelsen och passionen men blir inte lycklig snarare späs olyckan på. Så vad skall hon göra för att bli lycklig, jakten på bekräftelsen övergår delvis till en jakt på lycka. Men för att finna lyckan måste hon släppa taget om gamla händelser och förlåta sig själv. Hur gör man det enklast? Hon får rådet av en ”mästare” att gå pilgrimsleden, den skall hjälpa henne att tyda tecknen.

Det här med tecknen börjar bli lite flumflum som i Paulo Coelho och de tycker jag man hade kunnat klara sig utan här. Ibland blir det djupa för ytligt och språkfattigt men samtidigt kanske man inte kan borra sig ner allt för djupt i de innersta tankarna? Däremot blir jag lite less på upprepningarna, det finns saker som återkommer om och om igen utan att tillföra boken något. Bokens starka sida för mig blir själva vandringsberättelsen, den som tar Maria de 80 milen, miljöskildringarna, människorna hon möter och det konkreta kring packning, fotvård och frustration när kroppen bråkar. Jag längtar verkligen tills jag själv får prova på den strapatsen.

Jag tror också att alla som läst boken undrar vem som är denna kända kloka visa man som kallas Mästaren. Men Agneta vägrar i intervjuer att avslöja vem det är men säger att hon inspirerats av Paulo Coelho och Deepak Chopra 2 män hon har träffat och intervjuat bla för TV4. Men är någon av dem kvinnotjusaren i boken?

[rating 3.5]

Förlag: Bazar
Utgiven: 200801
ISBN: 9789170281693
Antal sidor: 222

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: Agneta Sjödin, andligt, resa, vandring

Sommar i London. En man hittas mördad. Ett ovanligt brutalt mord och med ett märkligt kännetecken: mannens tunga är utskuren och i munnen har han en silversked. När ännu en man hittas mördad med en silversked i munnen inser Red Metcalfe vid Scotland Yard att en seriemördare är i farten. Men mördaren lämnar inga som helst spår efter sig, hans motiv är oklart och Red och hans team famlar i mörkret. Ska de lyckas finna mördaren innan denne hittar ett tredje offer?

Det här var en bok som jag inte tänkt läsa. Deckarmarknaden är överhopad med böcker om seriemördare. Författarna slår knut på sig själv för att överträffa kollegorna i hemska sätt att ta livet av människor, i komplicerade motiv för mördaren. Men när jag hittade boken på ett antikvariat tänkte jag att en dussindeckare kan vara värd 10 kronor.

Och visst. I ett avseende infriades mina förväntningar. Messias är på sätt och vis en dussindeckare. En ganska tröttsam berättelse om en mycket tröttsam seriemördare. Någonstans mellan mord 3 och 4 började jag ledsna på bestialiteterna. Desto mer av mördarens motiv som rullas upp desto mindre realistisk verkade han. När mördaren själv så småningom började föra sin egen talan dök trovärdigheten i botten. Hade det bara varit för mordgåtan hade jag inte läst ut boken.

Men. Messias är mer än så.  Den är också berättelsen om polisen Red Metcalf. Berättelsen om hur mordutredningen påverkar honom och mal ner honom. Dessutom ges i korta kapitel återblickar på ett par avgörande händelser i Metcalfes förflutna och som väcker en del intressanta tankar om familjeband, lojalitet och skuld.

Vidare är språket bra. Berättelsen berättas i historiskt presens vilket skapar känslan av närvaro, verklighet och av tempo. Och tempo behövs. Det här är en ganska tjock bok och tack vare den ointressanta mordgåtan finns det åtskilliga sega passager. Starlings sätt att skriva räddade mig från att känna mig bli allt för uttråkad.

Men sammantaget tycker jag inte att  det här en bra bok. Jag känner ingen längtan efter att läsa något mer av Boris Starling. Inte heller tror jag att jag kommer se den brittiska tv-serie som boken gett upphov till. Att den har blivit en tv-serie förvånar mig inte. De där spektakulära morden är som gjorda för att fästas på bild. Men den är nog inget för mig.

Boken finns inte att köpa på svenska på Adlibris eller Bokus. Inga andra böcker av författaren heller. Däremot finns det en del böcker på engelska.

Förlag: Månpocket
Utgiven: 2002
Sidantal: 456
ISBN 9789176438626

Betyg: 2.5 out of 5 stars

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 5 kommentarer | Etiketter: 1900-tal, Betyg 2.5, boris starling, England, livsöde, seriemördare

Austin, Texas 1988. En polis kör ut för ett stup. En politiskt aktiv ung man blir påkörd av en buss. En prostituerad hittas mördad på ett motellrum. Två olycksfall, ett mord. Tre dödsfall som inte tycks ha något samband. Särskilt som någon skickar ut likdelar av den döda prostituerade kvinnan till högt uppsatta personer i Austin.

Det blir kriminalpolis Dan Reeles uppgift att att finna kvinnans identitet och att hitta den som mördade henne. Samtidigt inser han att det finns flera frågetecken även rörande de bägge männens död. Blev de mördade? Och hänger de tre fallen samman?

Sommartid är deckartid. Jag vet inte vad det är med den svenska sommaren som får mig att frossa i ond bråd död. Men jag är inte ensam. Vi är många som plockar med oss en deckare till landet eller stranden. På tv visas brittiska deckare sommaren ut.

När jag började leta i bokhyllorna efter en trevlig sommardeckare kände  jag alltså att jag var i gott sällskap. Och jag beslöt mig för att starta hårt ut. Simon Michaels Dirty Sally är så långt från Miss Marple och Morden i Midsomer som man kan komma. Amerikanskt hårdkokt. 1980-talet. Platsen är  Austin, Texas. Mestadels ett Austin som inte är avsett för turisterna. Åtminstone inte för hyfsat normala, hyfsat trevliga turister. Smutsiga bakgator. Bordeller. Genomkorrupta poliser. Ännu mer korrupta företagare och andra höjdare. Och så vidare.

Med den miljön är det inte att förvåna sig över att boken börjar våldsamt och att det sedan bara blir värre. Någon idé att räkna liken är det inte. Det här är nog en av de mer våldsamma böcker jag läst. Och så mycket våld hade varit trist i händerna på en medelmåttig deckarförfattare.

Men jag tycker att Simon skriver bra. Ovanligt bra för att vara en deckarförfattare. Språket flyter lätt och ledigt, med ordvändningar som ibland får mig att rysa av välbehag. Särskilt skicklig är han på att beskriva våld. Med små medel lyckas han förmedla budskapet: det här är otäckt.  Då ryser jag inte längre av välbehag. I stället börjar jag fundera på hur hemsk världen är. Det är snyggt gjort.

Överhuvudtaget tycker jag att boken är stilistiskt riktigt bra. Berättelsen växlar mellan första och tredje person vilket skapar en oväntad dynamik. Nutid varvas med Dan Reeles tankar om sitt förflutna, sin barndom. Det gör honom mer intressant som person och skapar en del frågor om varför han ser sig själv på ett visst sätt.

Det här är förmodligen en av de mörkaste deckare jag läst. Normalt brukar en deckare ha ljuspunkter, ett budskap om hopp. En känsla av att allt ordnar upp sig i slutet. De ljuspunkterna får man vänta på här. Cynismens mästare James Ellroy, som skrev böcker som L.A. Confidential och En Amerikansk myt, har en muntrare syn på mänskligheten.

Men det dystra buskapet till trots vill jag läsa mer. Dirty Sally har utgått från sortimentet på Adlibris och Bokus. Men Simons andra bok Sweet Virginia finns fortfarande att köpa. Den ska jag ha.

Förlag: Månpocket
Utgivningsår: 2005
Sidantal: 293
ISBN 978 9170013270

Betyg: 4.5 out of 5 stars

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: Betyg 4.5, hårdkokt, michael simon, USA

Bakhtiari är skicklig på att hitta personer att beskriva, att få livet i Sverige att framträda ur en invandrares perspektiv (men jag undrar hela tiden hur olika invandrare ställer sig till boken, pratar hon för dem alla?).

Huvudpersonerna i den här boken är familjen Irandoust, 2 vuxna och 2 barn som kommit till Sverige från Irak. Mamma Panthea som var känd kärnfysiker vid Tehrans universitet men som på grund av en helt oförstående och mest troligtvis mycket fördomsfull arbetsförmedlare hamnar i vikariepoolen för förskolan. Pappa Amir som var poet och bokförläggare i hemlandet hittar inte riktigt sin plats i Sveriges arbetsliv, han nekas lån för att starta bokhandel och hamnar tillslut i invandrarfällorna pizzabagare och taxichaufför. Sonen Shervin som jag tycker får väldigt lite utrymme i boken och som är svårt att få grepp om mer än att han är lite småfilosofisk. Tonårsdottern Bahar som framstår som den mest centrala figuren. Hon försöker leva ett svenskt liv och visar väldigt lite intresse för pappans prat om Iran och dess stolta tradition. Bahar skaffar en svensk pojkvän, Markus som därmed vävs in i historien.

Andra personer vi får träffa är Amirs bandomsvän som också hamnat i Sverige, pizzakunderna som inte bara får sig en pizza utan en hel föreläsning om Iran. Markus föräldrar och då särskilt mamman Pernilla som inte vill annat än att få lite av den exotism som sonens flickvän utgör. Markus farfar Bertil, typisk ”skånedemokrat”, invandrarfientlig tittar fram då och då för att ge en motvikt till allt, han ringer P1, skriver insändare om att de borde ut ur landet men samtidigt kan han inte låta bli att tycka om Bahar fram tills hon envisas med att börja bära slöja i sitt sökande efter identitet. Sen har vi Moses, Jamaicanen, rastafarin som bara väntar på att åka hem fortfarande efter 30 år och därmed tycker att lära sig svenska är helt onödigt. Ja här och var vävs personer in för att ge en samlad bild av hur det är att vara och möta invandrare. Hur möter de samhället, hur hanteras de av olika institutioner och vad händer när människor möts?

Bakhtiari väver samman alla sidor men jag tycker det inte sker så glappfritt som jag skulle vilja ha det. Några personer skulle lätt kunna lämnats utanför, de tillför inget utan det blir mest tjatigt och vissa personer kommer in i handlingen helt apropå utan att jag förstår hur. Bläddrar tillbaka titt som tätt för att försöka förstå men hittar sällan kopplingen.

Det finns gott om roliga och igenkännande anekdoter i boken som när Panthea bestämmer sig för att ta reda på vad svenskhet är. Med en forskares metoder och noggrannhet lånar hon böcker, skivor och pluggar in glosor. Hon förhör barnen på hur ord skall användas och det finns en lång utläggning om hur man tackar. Att tacka får dessutom bli en röd tråd genom boken liksom de iranska pistagenötterna.

Jag gillar boken men som sagt det kändes lite som en upprepning efter att ha läst Kan du säga schibolett? först. Historierna skiljer sig åt men familjesammanhållningen, kärleken, bemötandet, tankarna är i mångt och mycket väldigt lika men ändå olika.

En del kan nog tycka det är svårt att läsa fonetiskt för både den brutna svenskan och skånskan skrivs som det låter likaså Jamaica-engelskan. Jag tyckte det var skitjobbigt innan jag kom in i det men efter att ha lyssnat på några av kapitlen som ljudbok blev det helt naturligt, jag hörde då rösterna i skallen. Så den här boken kanske gör sig bättre som ljudbok i och med att språkliga ljudbilder har en stor betydelse.

Gillar du Ett öga rött och Montecore av Jonas Hassen Khemiri så kan det tänkas att du gillar denna också. Personligen tycker jag Khemiris böcker är vassare.

Slutligen måste jag säga att boken är roligare än vad omslaget ger sken av.

Betyg: 3 out of 5 stars

Förlag: Ordfront
Utgiven: 200602
ISBN: 9789170371998
Antal sidor: 298

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: Betyg 3, familjeliv, invandring, konflikter, Marjaneh Bakhtiari, rasism

Harry Hole är en rätt skärpt polis trots sina personliga problem, men han är obekväm. När han lyckas göra ett ödesdigert misstag som borde ge honom sparken inträffar något osannolikt och Harry Hole byter avdelning. Han blir satt på att utreda nynazister i Oslo men kommer inte direkt någonstans i den utredningen eftersom hans före detta kollega blir mördad. Varför, vad var det hon hade kommit på spåren? Har det något att göra med det mycket speciella gevär som Harry bett henne om hjälp med ett gevär som ingen annan inom polisen verkar fästa någon betydelse till fastän det så uppenbart kommit till Norge av någon anledning.

Ganska snart börjar Harry förstå att saker och ting hänger ihop och alla trådar pekar bakåt i tiden, till andra världskriget och de norrmän som slogs på Hitlers sida. I boken får vi historiska tillbakablickar vi får följa en grupp unga norrmän som utbildas till SS-soldater och som skickas ut till fronten. Livet i skyttegraven är inte direkt glamoröst och det är beskrivet på ett sätt som inte alls glorifierar utan allt är med, hungern, lössen, hopplösheten. Personerna blir verkliga, man får en god inblick i vilka de var men kanske inte alltid vad som drev dem till fronten, vet de ens själva det,  däremot förstår man de val de gjorde efter att de kommit hem igen.

Harry förstår att något stort snart kommer att hända och att liken som börjar dyka upp pekar på det men vad. Harry har som vanligt ont om tid för att avslöja vem mördaren är och dennes motiv.

Boken har ett bra driv framåt och de historiska händelserna vävs in på ett bra sätt. Jag blandade bara ihop namnen på personerna ibland, är väl ovan vid norska namn helt enkelt. Men jag kan tycka att det ibland blir lite väl mycket trådar som går in i varandra, allt hänger ihop på ett lite väl enkelt sätt. Så liten är inte världen att allt hänger ihop så där snyggt. Däremot lyckas Jo Nesbø mycket väl med överraskningsmomenten, jag hade inte räknat ut allt (kanske just för att jag förväntade mig lite mindre korsade trådar).

Betyg: 3.5 out of 5 stars

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 200710
ISBN: 9789185625475
Antal sidor: 581

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Läs även vad Cecilia tycker om boken.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: Betyg 3.5, Harry Hole, Jo Nesbø, Norge, serie

Kriminalpoliserna Leo Magozzi och Gino Rolseth är uttråkade. Ända sedan de löste sitt senaste stora mord, har det varit tunnsått med mordgåtor i tvillingstäderna Minneapolis och S:t Paul. Men när den åldrade och mycket omtyckte Morey Gilbert hittas död i plantskolan han driver tillsammans med sin fru upphör brottstorkan inte med ett lätt regn, utan med en flodvåg. Mordet följs av ytterligare två, också på äldre medborgare, utförda med samma vapen. Kopplingen mellan morden låter vänta på sig, men en sak står klar: offren har alla överlevt förintelsen. Men vem skulle döda överlevare från förintelsen?

Det tog mig lång tid att läsa ut PJ Tracys ”Levande bete”. Jag gillade deras första bok (det är en synonym för mor-dotter som skriver böcker ihop), ”Monkeewrench”, men uppföljaren var lite svårare att ta sig igenom. Magozzi och Rolseth får ett svårt fall på sitt bord, eftersom de åldrande judarna som hittas döda bor i samma bostadsområde och därmed har mycket gemensamt. Frågan är vilket sammanhang som kommer leda till mördaren? Sanningen är mer chockerande än vad Magozzi och Rolseth någonsin kunnat tro.

Som jag sa tog det tid för mig att ta mig igenom Levande bete. Även om själva mordgåtan är intressant, med 3 judar som överlevt förintelsen som offer, lyckas inte Magozzi och Rolseth fånga mitt intresse helt. Boken känns som en ljummen dussindeckare, trots sitt intressanta ämne. Jag vet inte om jag skulle kalla den läsvärd, men har man inget bättre för sig kanske Levande bete möjligtvis kan tjäna som förströelse.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Bra böcker AB
Antal sidor: 352 st
Utgiven: 200708
ISBN: 9170024677

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar).

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Cecilia / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: Betyg 2, deckare, levande bete, PJ Tracy

En tunna med stora mängder dödligt radioaktivt cesium har hamnat i orätta händer genom mordet på en vetenskapsman som haft tillgång till det livsfarliga ämnet. Den mördade har avrättats med två skott i bakhuvudet. Det spektakulära mordet tar Harry Bosch tillbaka in från kylan på avdelningen för ”Cold cases”. Nu är han på banan igen.
Det som till en början ser ut som ett rutinärende blir snart en angelägenhet för alla invånare i staden som riskerar att förgiftas av det försvunna radioaktiva ämnet. Aldrig tidigare har Harry Bosch och hans mannar ställts inför en sådan uppgift: det ultimata terrorhotet.

Jag ska ärligt erkänna att jag hade tröttnat lite på Connellys antihjälte Harry Bosch. Efter att ha läst bok på bok där Bosch super ner sig, sabbar alla relationer han har till dem som står honom nära men ändå lyckas lösa komplicerade mordfall blev jag helt enkelt lite less. Men Hotet – som jag hittade bland andra pocketar på en parkbänk på Rhodos – tilltalade mig från första sidan. Kanske för att Bosch återigen tvingas samarbeta med FBI-agenten Rachel Walling, kanske för att boken inte handlar om ett dussinmord utan något mycket värre; radioaktivt material i händerna på fel personer.

Kanske är det min inre katastrofmänniska som gör att jag tänder till lite extra när jag läser en bok som denna. Kanske behöver vi nalkas det fruktansvärda, hemska genom att läsa om dem i böcker. Jag vet att åtminstone jag fungerar så, desto blodigare och hemskare en deckare är desto mer intresserad blir jag. Nu är förvisso inte Hotet särskilt blodig, men den där krypande känslan av att Bosch och hans kollegor har bråttom att hitta cesiumet gör att jag hålls fast. En bra deckare, som faktiskt gör mig sugen på att läsa om några gamla böcker om Harry Bosch igen.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Norstedts
Antal sidor: 221 st
Utgiven: 2010-03
ISBN: 9113026925

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar).

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Cecilia / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 2 kommentarer | Etiketter: Betyg 4, böcker, deckare, harry bosch, michael connelly, radioaktivitet, Recensioner

Boken utspelar sig en bit in i landet från Västkusten, tiden är 1970-tal och vi får följa Gunnar, son till svampkungen som inte träffat in mamma som bord vid havet på mycket länge. Gunnar är i 20-årsåldern och växer upp i skuggan av sin karismatiska pappa. Mannen som alla kvinnor faller för där ute bland löv, träd och svampar. Pappan Holger håller kurser i svampplockning och rar sig även med att plocka en och annan kvinna bakom en dunge. Bland annat den undersköna Madeleine som Gunnar fallit för. Men hon ser inte Gunnar. Men en dag kommer hans chans pappan skall åka bort nu skall han få Madeleine att se honom och bara honom. Det går dock inte riktigt som Gunnar planerat.

Boken handlar mycket om att hitta igen den egna identiteten. Gunnar har alltid stått där i skuggan av pappan och aldrig upptäckt vem han själv är och utan att veta vem man är kommer det bli svårt att upptäcka vem någon annan är. Kanske handlar identitet mycket om var man är och med vilka. Vad händer med Gunnar när han lämnar pappans element, skogen, och åker till mammans, havet?

Jag är själv väldigt mycket en skogsmänniska, jag känner mig trygg och hemma i skogen medan havet känns lite skrämmande även om ett bad i varmt saltvatten är underbart. Jag kan känna igen känslor som nämns i boken och jag kan se skogmiljöerna där framför mig. Jag får längtan ut till en smal skogsstig kantad av träd och en sol som glittrar mellan träden. Varje del i boken inleds med en svamp som får stå för temat i den delen, det ger en speciell inramning och trots att jag är allergisk mot svamp kan de fascinera mig. Att det finns så många olika sorter med så vitt skilda former och användningsområden. Holgers anekdoter kring svamp är mycket underhållande. Men det är egentligen det enda jag finner underhållande med boken också. För trots att den innehåller kärlek, konflikter, död så är det en otroligt färglös och händelsefattig bok.

Omslaget på boken är urtrist, hur sjutton fick jag med den här boken hem? Tur att den var så kort och med så stor text att det gick fort att läsa ut.

Betyg: 1 out of 5 stars

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2008-01
ISBN: 9789100118662
Antal sidor: 235
Provläs hos smakprov.se

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 3 kommentarer | Etiketter: Betyg 1, kärlek, Marie Hermansson, mord, svamp

En ung flicka i Hässelby blir brutalt ihjälskjuten av en tysk ingenjör hon aldrig träffat. En fyrtiosjuårig mor i Australien och en av topparna i Stockholms finansvärld förvandlas plötsligt till kallblodiga mördare. Varför mördar en ledande politiker i Italien ägaren till ett pappersföretag i Malmö? Världens poliskårer står maktlösa när en våg av ouppklarade mord sveper över en lång rad länder. Den svenske polisen Jacob Colt arbetar med några av fallen, och tar kontakt med utländska kollegor för att komma gärningsmännen på spåren – spår, som leder mot internet.

Mord.net var en rätt omtalad debutroman av den debuterande deckarduon Buthler & Öhrlund. Själv läste jag boken ett par år efter att den kom ut, men tyckte mycket om den. Kanske för att inte polismännen i berättelsen står i fokus, utan det är brotten som handlingen kretsar kring. Brott, som genom sina välplanerade omständigheter blir mycket, mycket svårlösta.

I boken får vi inte bara följa Jacob Colt, utan även hans internationella kollegor. I och med att fokus hela tiden flyttas mellan olika poliser, och olika gärningsmän, fastnar man aldrig utan läsandet flyter på. Sakta men säkert nystas gåtan med de vitt skilda morden upp, och som vanligt finns det mer i bilden än vad som kan ses för blotta ögat.

Det som gör att jag fastnar lite extra för Mord.net är just internetkopplingen. Att allt fler brott har kopplingar till internet känner nog alla till, men genom böcker som just denna får man en ökad inblick i vad som faktiskt är möjligt att göra via nätet. Visserligen har ämnet redan avhandlats i några deckare – exempelvis Mankells Brandvägg – men jag ser fram emot fler kriminalromaner som handlar om brott relaterade till nätet. Buthler & Öhrlunds uppföljare till Mord.net – En nästan vanlig man – finns tillgänglig på pocket nu, och även om den inte verkar ha samma tema som Mord.net är det en bok jag definitivt kommer läsa.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Damm förlag
Antal sidor: 439 st
Utgiven: 2007
ISBN: 789173513531

Läs även vad Beatrice tyckte om Mord.net.

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar).

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Cecilia / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 4 kommentarer | Etiketter: Betyg 4, böcker, buthler & öhrlund, deckare, mord.net, Recensioner

Mitt under 86-årige Gustav Kwiums begravning uppstår oro i kyrkan. En senil gammal dam vacklar fram mot kistan och slår sin krycka så hårt mot kistlocket att blommorna flyger iväg. ”Nej”, avbryter hon prästen. ”Han har inte kallats hem till Gud. Han blev bortröstad av Örådet. Som i Robinson i teve.”
Journalisten Karin Sommer befinner sig på den lilla ön Skejø i utkanten av Sjællandspostens distrikt. Hon är där för att skriva några artiklar om livet på ön och hör snart rykten om en serie märkliga dödsfall på ålderdomshemmet. Först bryr hon sig inte om dem, för vem skulle vara intresserad av att ta livet av döende människor? Men ryktet vill inte lägga sig och Karins efterforskningar sätter henne i kontakt med bland andra några unga satanister, en kvinnlig präst, en lokal politiker som förespråkar aktiv dödshjälp – och inte minst en läkare med kvinnotycke. Är det någon som tar livet av öns åldringar, och isåfall vem?

Ömorden handlar förvisso om ett mord, men för mig är det tveksamt om den ska räknas till en deckare. Istället är det en trevlig bok om livet på en liten ö i Danmark, med allt vad det innebär. I boken får vi följa Karin Sommers försök att lära känna den lilla öns innevånare, där det både finns klasskillnader och original. Själva mordgåtan, som alltså handlar om huruvida någon långsamt tar död på ålderdomshemmets invånare, har förvisso förutsättningarna för att bli riktigt spännande, men når aldrig riktigt dit. Istället upplever jag boken som en roman om ö-liv med spännande inslag.

Söker man en spännande deckare med snabba vändningar och tät intrig ska man nog köpa en annan bok, men vill man ha en bok för lata dagar i hammocken som innehåller både kärlek, mysterier och udda människoporträtt berättade i makligt tempo är Grete-Lise Holms Ömorden en trevlig bekantskap.

Betyg: 3 out of 5 stars

Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 351 st
Utgiven: 2005-02
ISBN10: 9164201384

Köp boken på Adlibis eller Bokus (sponsrade länkar).

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Cecilia / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: Betyg 3, böcker, deckare, grete-lise holm, PocketBlogg, Recensioner