Den perfekte vännen

För Jonas Karlssons noveller är fantastiska, stundtals briljanta. Även i samling nummer två.

Titelnovellen som också inleder boken är fulländad i sin uppbyggnad, med två gamla vänner som träffas på nytt, och medan de delar med sig av sina liv inser man som läsare, likväl som de själva, att något inte står rätt till. Detta har också visat sig vara Jonas Karlssons signum som novellist. Man vet redan från början att allt inte kommer stå rätt till. Ändå hoppas man att det ska vara annorlunda denna gång, och man hoppas så pass mycket att man faktiskt blir förvånad när allt ändå visar sig vara så uppåt väggarna fel som man trodde att man hade förväntat sig från början, innan man hade börjat läsa och hoppats. Låter det rörigt?

Det är det. Förbered dig.

Novellerna och huvudpersonernas känsloliv ligger väldigt nära våra egna känslor under läsningen. Storheten i det som berättas ligger i att väldigt lite antyds från början. I samma stund som vi som läsare inser vad som händer går det också upp för huvudpersonerna. Det är ett stilistiskt drag som man bara måste beundra Jonas Karlsson för. Gång på gång lägger han texten som en otroligt tunn hinna mellan läsaren och huvudpersonens känsloliv.

Trots mina lovord kommer inte Den perfekte vännen att få ett högre betyg än Det andra målet. Vad som saknas? Novellerna är bättre och mer intressanta än i debutsamlingen, Jonas Karlsson har lyckats igen, men… jag saknar den röda tråd som genomsyrade hela debuten. Var är den? Synd.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Bonnier pocket
Utgiven: 2010
ISBN: 9789174290813
Antal sidor: 270

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 2 kommentarer | Etiketter: Betyg 4, Bonnier, bonnier pocket, Den perfekte vännen, Jonas Karlsson

När Umeås internationella litteraturfestival, även kallad Littfest, i veckan presenterade årets första gäst så var det just Jonas Karlsson som fick den äran. Det var ett bra val, måste jag säga. Jonas är väl kanske mest känd som skådespelare, både på film och på Dramatenscenen. En strålande skådespelare, om ni frågar mig, men då ska man veta att jag har väldigt dålig koll på svensk film. Det är oftast inget för mig, men med de roller jag sett Jonas Karlsson i, har han åtminstone lyckats beröra mig med prestationer som känns genuint ärliga och genom-, men inte överarbetade. Och jag har ju dessutom berättat om hans medverkan på Dramatens Herta Müllerbesök, där han fick hela publiken att försöka hålla tillbaka tårarna när han läste ur Andningsgunga. Jonas Karlsson är vad man brukar benämna ”en duktig apa”. En duktig teaterapa, vill säga. För ett par år sedan påstod någon att han kunde skriva också. Jag trodde inte riktigt på det då. Först nu, när han släppt bok nummer två, har jag tagit mig för att köpa – och läsa – Det andra målet.

I efterhand förstår jag inte varför jag väntade. Hade jag kanske förutfattade meningar om skådisar som påstods ha multitalang? Förmodligen.

Det andra målet är bra, t.o.m. mycket bra. För att vara skriven av en skådis? Nej, för att den är bra. Faktiskt. Däremot har jag känslan av att jag känner igen stilen lite väl mycket. Jag kommer att tänka på Emanuel Carrères Mustaschen, med den motsägelsefulla känslan av förtätad luftighet. Men Mustaschen är ändå en roman, och som sådan lyckas den mästerligt behålla denna känsla boken igenom, denna kuslighet, denna humor. Detta skratt som man lätt sätter i halsen eftersom det är ett så obekvämt skratt att man hela tiden har känslan av att man inte borde… skratta. Jonas Karlsson, liksom de flesta andra som skriver kortprosa, brottas istället med att hålla igång den känslan på liten yta, att koncentrera den, låta den ta lika mycket plats fast på färre sidor. Istället, flera gånger. Om och om igen.

Möjligtvis är humorn roligare, om man nu kan jämföra så, i Det andra målet. Den småabsurda känslan av att inte veta vad som är vad, vad som är rätt och fel, och vem som är vem i vilken situation osv gör mig smått förvirrad och snurrig. Och nyfiken. För samlingen är väldigt väl sammanhållen. Väldigt. Väl. Sammanhållen.

Den existerar någonstans mitt emellan novellsamling och roman. Den är inte sammanhållen som en roman, men varje del är inte heller fullt så fristående som ett gäng noveller kanske bör vara. Det kanske verkar onödigt krångligt. Det är det inte. Det är egentligen ganska enkelt. Du kommer bara bli förvirrad på vägen, känna dig lurad och bedragen. Jag tänker inte avslöja för mycket av de olika handlingarna, men, när du läser den, för det bör du göra, så lägg märke till detaljer. Läs boken två gånger. Minst. Vissa saker märker du direkt, som när samma berättelse kommer igen, men ur en annan persons perspektiv. Andra saker kanske du inte märker alls, är mer subtila, som när två till synes skilda berättelser vävs samman av en så enkel sak som att någon vinkar till en snubblande statsminister.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2007
ISBN: 9789174290844
Antal sidor: 211

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 2 kommentarer | Etiketter: Betyg 4, bonnier pocket, dramaten, Jonas Karlsson, Littfest

Castillon närmar sig ämnet med en språklig kyla och ett psykologiskt avstånd[...]

för så är det. Boken påminner i språket ganska mycket om roliga historier, det är liksom avskalat, inget lullull inga miljöbeskrivningar och det är en twist som i en rolig historia skulle få en att skratta här får det en att rysa till, må illa, förfäras och undra om man verkligen vill läsa nästa novell. Novellerna påminner också om John Aivide Lindqvists noveller där saker och ting ställs på sin spets och vrids ett extra varv och lämnar en känsla snarare än frågor och svar. Men samtligt påminner de om klassiska sagor som även de ofta behandlar relationer mellan mödrar och döttrar. Det är ett komplicerat ämne eftersom den relationen ”ska” vara rosenröd och skimrande men ibland händer det som vi knappt ens får tänka på och om tanken föresvävar oss stänger vi snabbt den dörren för vi måste vara goda mödrar och goda döttrar.

Ibland kommer novellerna lite väl nära min egen värld. Redan första novellen Bara en känns kuslig. Den dag jag läste den hade jag bråkat med mina barn, jag var sur och grinig och funderade på hur mitt ”jag skall inte ha några barn” kunde bli två (för det mesta) underbara ungar. Jag kan förstå mammans känsla, hon som blev övertalad att skaffa barn, hon som plötslig står där med två barn och inte vet hur man gör.

Insekten är däremot så långt från min egen värld som det bara kan, de incestuösa undertonerna gör det svårt att läsa, måste tvinga mig fram genom texten och den lämnar en känsla av avsky för tänk om, tänk  om hon har rätt.

Anorak och pälsfodrade stövlar får mig att vilja lappa till dottern i berättelsen, hon som ber sin svårt sjuka mamma att rycka upp sig, att hon skäms över mammans skallighet pga cancerbehandling. Jag blir ilsk när jag läser men det andas också kärlek.

Min bästa vän har samma inverkan men där är det mamman jag vill banka lite sans och vett i. Även här hamnar det lite nära min egen verklighet, minns hur min mor började gå ut på krogen, försöka vara kompis med mina kompisar när jag var i tonåren och hur jag skämdes. Men givetvis gick det inte lika långt som i denna berättelse och tur var väl det.

De drack champagne på restaurang andas paranoia, svartsjuka och ett behov av en mamma som finns där för trygghet och stöd. Ett förtroende som alltid skall finnas där och aldrig svikas.

Postutdelningen, läste denna fyra gånger och fattar inte, förstår inte twisten i den och vet inte heller om min känsla förutom det stora frågetecknet är den som är den som Claire Castillon hade avsett. Men känslan av övergivenhet samtidigt som den man övergivits av upprätthåller en pliktskyldig kommunikation som man egentligen inte vill ha. Dvs vara både övergiven och övergivare. Jag flyttade 120 mil från min mor, vi har idag knappt någon kontakt kanske är det den erfarenheten som spökar hos mig. Men novellen i sig förstår jag inte.

Det går att bota får mig att tänka på hur bräckligt det mänskliga psyket är, hur lätt rätt och fel kan blandas ihop och hur kärlek kan manifesteras i absurda handlingar och hur underkastelse kan ske till en viss punkt innan någon bryter ihop.

Du skall bli kvinna lilla vän handlar om förnekande, om att inte låta någon vara sitt rätta jag, att leva ut sin egen önskan utöver någon annan och sen ännu mer förnekelse. Själva berättelsen är absurd och förnedringen är stor. Jag får vara glad att min egen mor accepterade att jag var en ”pojkflicka”.

Lögnare läste jag två gånger, tänkte att jag måste missa något men nä den säger mig inte speciellt mycket mer än att sanningen är subjektiv och att frågan om samhörighet säkerligen kommer upp hos alla barn någon gång.

En rosa bebis börjar med en mammas grubblerier, vad skall bebisen heta men det är inte bara svårt att välja namn det är ett livsval som görs.

Brytning är ytterligare en novell som jag får läsa två gånger, sakta men nej, jag förstår inte, eller är det helt enkelt så att det är kärlek, det omöjliga i att bryta med en förälder?

Tillgivna kramar, är en stilla betraktelse över att bli gammal, att se sin dotter välja ”fel” men inte kunna göra något åt det utan bara försöka lindra och släta över det dåliga samvetet. Tänk att man måste dö för att släppa någon fri.

Münchhausen by proxy, bara titeln får mig att rysa och det slutar inte förrän långt efter punkt på fjärde och sista sida. Men idiotiska läkare ser ni inte, förstår ni inte? Nä givetvis kan inte en mamma göra sitt barn något.

Min pinsamma mamma om att som mor inte riktigt vilja släppa taget, om att vilja vara med. Mamman som skall vara med överallt och ställa sig in. Mamman som är så pinsam men som av andra uppfattas som ”drömmamman”. Om att ändå vara lite stolt över att det är ”min mamma”.

Pappa är inte elak, mamma är till skillnad från de andra berättelserna mycket rappare, jag märker att jag läser snabbare, forserar, det är som tankar som snubblar fram över varandra. Tankar om ångest, och tvångsmässighet. Tanken på att offra sig själv för någon annans lycka.

Att slåss känns absurd en tonåring(?) som slår sin mor, gör henne temporärt handikappad men varför? Den här novellen lämnar mig helt utan känslor och bara som ett frågetecken. Inte ens mammans slutliga resande av sig själv lämnar några spår. Dessutom retar det mig när citat i texten kommer som ny mening med versal mitt i en annan mening. Det störde läsrytmen.

Miffo åter igen en historia som skruvs till. En förståndshandikappad kvinna bor med sin mor som är sjukt elak mot henne. Jag har dock svårt att få ihop hennes förståndshandikapp med språket som berättarjaget har i novellen. Det krockar, kanske är hon inte så dum ändå?

Mamma dör aldrig, titeln säger egentligen allt, mödrar får inte dö, mödrar skall alltid finnas där, att inte finnas längre är ett tecken på lathet.

Tio operationer på tio år en moder och ett barn i symbios, en ond cirkel som inte kan brytas men kanske kan den byta håll?

Novellerna har jag läst några få om dagen, sakta, jag har tvingat mig själv att läsa saka. Men ibland har det varit obehagligt, jag har velat läsa snabbt, med ett öga, som när man kisar på en otäck film mellan fingrarna. Jag tycker novellerna har varierat upp och ner i hur de har berört mig, somliga mycket somliga inget alls. De som berörde mig gjorde det ibland med värme för kärleken fanns där mellan orden medan andra fick mig rent ut sagt att må illa.

Insekt är en underlig liten bok, vet inte om man skall se det som bra eller dåligt om man hade fått den i morsdagspresent. Men oavsett hur du kommer över denna bok så ta dig tid med den, tjockleken lockar till snabbläsning men inte innehållet, se det som att du får 300 sidor till vikten av 138 för det är nog ungefär lika lång läsetid.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Sekwa
Utgiven: 2008
ISBN: 9789197600385
Sidor: 138

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 2 kommentarer | Etiketter: claire castillon, döttrar, mammor, samling

Mirja Unges noveller bär på ett okontrollerbart tungsinne, ett ytterst påtagligt men småputtrande obehag, som inte kan definieras, ej heller ignoreras. Personerna som befolkar Unges noveller har det inte lätt. Deras kommunikation är haltande, dess drivkraft består av vardaglig slentrian och att man sedan länge slutat lyssna på varandra.

Man väntar på någon form av uppbrott eller sammanbrott. Novellerna är fyllda av knepiga situationer som man inte lyckas förstå till fullo, eller som man inte helt klarar av att känna igen sig i. Men ändå är där något välbekant över de flesta texterna. Unge för samman det vardagsrealistiska med det lätt surrealistiska, och denna krock känns förvånansvärt naturlig. Språkbruket ligger nära det talade språket, men kan nästan liknas vid en musikalisk remix av det. Det är upphackat, uppbrutet, med en rytm som samtidigt känns lika naturlig som udda och malplacerad. Detta förstärker känslan av att kommunikationen haltar. Interpunktionen följer ett eget mönster, vilket är Unges signum genom hela boken. Det här är styrkan, och svagheten, i Brorsan är mätt. Mirja Unge är konsekvent i sin stil genom hela denna samling, men det innebär samtidigt att alla noveller känns väldigt jämntjocka, som om de inte vore fristående, som om allas röster vore en och samma, oavsett ev. skilda ålders-, köns- och klasstillhörigheter.

Denna kritik till trots så tycker jag mycket om denna samling. Den fångar mig redan under de första raderna. Det finns endast ett fåtal svenska författare som hanterar novellformen med en sådan känsla av lätthet som Mirja Unge gör här, som om skrivandet vore lika naturligt som att andas. Einar Askestad är en av dem, sedan är frågan om det finns fler som är lika begåvade. Tipsa mig gärna om dem i så fall.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: En bok för alla
Antal sidor: 205
ISBN: 978-91-7221-535-1

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 2 kommentarer | Etiketter: Betyg 4, en bok för alla, mirja unge

Askestads prosa är välbalanserad och slipad. Personligen är jag svag för ett språkbruk som inte avslöjar för mycket i det skrivna. En god berättelse, och då kanske framförallt en novell, bör ha en stor del av sin laddning i det som inte står skrivet, i det outsagda. Tomrummet mellan två personer, tystnaden mellan punkt och stor bokstav. Askestad hanterar tystnadens kakafoni med stor fingertoppskänsla och närvaro.

Ibland, inbillar jag mig, dyker författaren själv upp i boken. Som i Varför gör du så här?

”Skriver du om relationer?” frågade Lena, ”det är jätteviktigt med relationer.”
”Nej, jag skriver om verkligheten”, sa jag.

Det är underfundigt och jag finner mig själv med ett leende på läpparna. Samtidigt är det en viktig ståndpunkt. Det här är inte simpel relationslitteratur, det är ett stycke verklighet. Litteratur som blöder.

Betyg: 4.5 out of 5 stars

Förlag: MBM Förlag
Utgiven år: 2009
Antal sidor: 160
ISBN: 978-91-977249-4-4

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: Betyg 4.5, einar askestad, kvinnohistorier

Temat kan verka sockersött vid en första anblick, förhållandet mellan mor och dotter målas ofta upp med ett närmast mytologiskt skimmer av samförstånd, men man inser snart att det här är en novellsamling av en författare som vill hitta andra sätt att ta sig fram längs redan utstakade vägar. Vad händer om man vänder upp och ned på vår föreställning av mor-dotter-relationen, och framställer den som en plats att dumpa sina snedvridna förväntningar?

Castillon närmar sig ämnet med en språklig kyla och ett psykologiskt avstånd, vilket bidrar till novellernas ogenomtränglighet. För man ska vara medveten om att det här är en ytterst svår läsning. Den nämnda språkliga kylan bidrar till känslan av att något inte står rätt till. Språkbruket blottlägger den enorma skillnaden mellan Castillons hantering av temat och den närmast allmängiltigt romantiska bilden av det. Språket har skalats av, nästan renats, för att tydliggöra smutsigheten med vilken hon angriper temat.

På samma sätt bidrar Castillons angreppsvinkel på själva temat till att göra läsningen svår. Mina förväntningar på temat infrias inte, inget av det jag läser stämmer överens med något av det jag tänker. Detta gör läsningen än mer skrämmande och novellerna än mer svårpenetrerade, men ändå lockande. Texterna i Insekt förskjuter verkligheten en smula, och bjuder in läsaren att ifrågasätta sig själv. Man blir medveten om att man inte har ensamrätt på sanningen.
Flera texter bär på en aura av förakt. Om det är Castillons avsky inför temat, eller om hon är en skicklig tecknare av djupt rotade mänskliga sinnestillstånd låter jag vara osagt, men det lutar åt det sista, eftersom det förakt som texternas karaktärer känner för varandra mer framstår som ett förakt riktat inåt. Föraktet som en själslig spegel.

Trots detta bär flera av novellerna på en djup kärlek. En kärlek som ibland övergått i avsky, en gräns som plötsligt inte ter sig så svår att överträda. Ibland gestaltas kärleken av en form av sjukligt överbeskydd, och ibland i en störande konservatism och den vuxnes degenereration och återgång till tonårstiden.

Insekt är mer än läsvärd, men du behöver tid att läsa den. Tid att smaka på Castillons språk. Men du kommer vilja ta dig den tiden.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Sekwa
Utgiven 2008
138 sidor
ISBN: 978-91-976003-8-5

Läs gärna Béas recension av Insekt, och mina recensioner av Anne Rambachs Bombyx och Céline Curiols Utrop, båda från Sekwa.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 8 kommentarer | Etiketter: Betyg 4, claire castillon, insekt, Noveller, sekwa

Pappersväggar: 10 berättelser

Vissa av dem är helt fantastiska och lämnar den där speciella känslan i kroppen som en bra Ajvide Lindqvist gör. Allt är så otroligt normalt på ytan men på något sätt bryter ondskan eller det övernaturliga igenom och visar sig för ett fåtal. Men även mänskligt beräknande finns med som i Majken som är så härlig med sina äldre damer som snattar. Men vissa av berättelserna minns jag knappt, måste bläddra tillbaka i boken för att kolla vad de handlade om.

Den första, Gräns är intressant, en tullkontrollant, Tina,  besitter en förmåga att se om en människa hon möter döljer något, ingen förstår hur hon gör men hon är hett eftertraktad bland tullkontoren men inte det minsta bland männen.

Hennes väderkorn var så gott som hundraprocentigt. Det enda som kunde få henne att begå ett misstag var att en människa bar med sig något som inte var emot lagen, men som den personen ändå ville dölja. Framför allt sexleksaker av olika slag kom fram i ljuset på det sättet. Dockor, massagestavar, filmer. I Göteborg hade hon stoppat en man från Englandsfärjan vars väska visade sig innehålla mängder av nyinköpt sciencefictionlitteratur: Asimov, Bradbury, Clarke. Mannen hade tittat nervöst omkring sig medan väskan stod vidöppen på disken och när hon hade fått syn på hans prästkrage hade hon stängt väskan och önskat honom en trevlig dag.

Tina känner sig som mest hemma när hon är ute i skogen, dit går hon för tröst, dela sin sorg och sin glädje, det var något som jag så väl kände igen mig i och det utan att jag har blivit träffad av blixten eller har ett ärr på ryggen. En dag kommer en person genom tullen och Tina vet att han döljer något men hittar inget, det driver henne nästan galen och hon blir aningen besatt av att knäcka nöten.  John Ajvide Lindqvist är otroligt bra på att fånga karaktärer, deras inre liv och känslor. Tinas utanförskap känns i sidorna. Detta är en av mina favoriter i boken. När man läser den så får man känslan av ett en finsk folkvisa borde spela när man vänder blad mot slutet så jag rekommenderar Sibelius Häämuistelma (Bröllopsminnen) som jag själv lyssnar på ibland där ute i skogen.

By på höjden påminner om något som Stephen King hade kunnat skriva (ja jag vet han är nog less på att jämföras med King men just denna får jag Kingvibbar av, när King var bra), ett höghus i Blackeberg börjar plötsligt luta, sker det på riktigt eller är det bara i huvudpersonens Joels huvud och om det sker är det pga byggnadsfel? Nä knappast.

Höghusens kanter låg intill varandra, två streck från marken mot himlen. Joel blinkade hårt och tittade igen. Nej. Det var ingen synvilla: linjerna var inte parallella. De var inte parallella därför att det närmaste, hans hus… lutade.

Det läskigaste i boken är inte vad som faktiskt sker med höghuset utan hur människorna reagerar, bristen på kommunikation. Har människor blivit så isolerade från varandra?  Den var spännande fram till slutet, då blev det så klyschigt på något sätt men ändå bra tack vare språket och just  hur frågan om alienering lyfts fram.

Equinox är underlig, här saknar jag info, jag vill veta mer varför finns det ett lik, vem stoppade en Equinox i honom och varför. Det övernaturliga momentet känns naturligt, det bara händer, och jag gillar hur den utvecklas och det sköna slutet. Även här visar författaren sin styrka som personporträttör. Kvinnan som blir besatt av ett lik hon hittar när hon utövar sin nya hobby, bryta sig in i sommargästernas stängda hus, är korsordsmakare. Något man märker av i hennes språkbruk,

Det stod Equinox på skaftet. Equinox betyder dagjämning, den tid på året då dag och natt är lika långa. jag tycker om det ordet men har aldrig haft tillfället att använda det. Q och X.”

[...]

Han var nästan perfekt. Muskulös. Fysik i H2O, elva bokstäver: simmarkropp.

Syns inte! Finns inte! är lagom skruvad. Den börjar extremt vardagligt Frank väntar uppkrupen i ett träd på att en kändis skall komma ut och kyssa sin hemliga pojkvän vid polkanten. Det är bilden som skall göra honom rik.

Det är sommar. Fet, svensk sommar. Solen gassar genom lövverket och svetten rinner. Inget fläktar utom ödets vindslag. Det här är hans sista chans. Det är bilden eller avgrunden. Kronofogden, åtminstone.

Men något händer, det övernaturliga smyger sig på även här får Ajvide Lindqvist det att framstå som det hör hemma, som om det skulle kunna ske på riktigt. Jag gillar även det öppna slutet på denna. Lite twilight zone över det.

Sen kommer en av mina andra favoriter, Vikarien. Den är så skrämmande, för tänk om vi inte vet, tänk om det är så. Vilka har man själv i sin närhet utan att veta?

»Nä, jag minns. Tyckte det var lite konstigt det där med ‘We don’t need no education’, att en lärare skulle spela nåt sånt. Men hur så?«

Huvudpersonen blir uppringd av en klasskamrat, Mats,  han inte hört något från på 22 år. Inte sen han mystiskt försvann från skolan efter någon form av traumatisk händelse. Mats vill berätta vad det var som hände där 1982 och säger att det är något som inte är i närheten av nåt som huvudpersonen kan lista ut. Nästa gång jag åker  buss kanske jag studerar människorna lite extra. Även här är det skrämmande att det övernaturliga bara har smält in i verkligheten och ingen såg.

I Evig/Kärlek möter vi ett par; Anna och Josef, det perfekta paret till och med.

De kan ligga i sängen, se in i varandras ögon och tänka: Min lycka är fullkomlig. Så som jag har det nu vill jag ha det för alltid. De är inte nyförälskade, de vet vad det handlar om. »Så här vill jag ha det« innefattar ett strävsamt, ibland långtråkigt eller jublande liv i sin helhet. Och de ligger där, fyra ögon fästa vid varandra, pejlande, och försöker tänka: Denna stund är evigheten. Nu är för alltid.

De har det så perfekt att de är rädda för att skaffa barn eftersom det skulle rubba deras balans. Den andra saken de är livrädda för är döden, tanken på att de skall behöva skiljas åt någon gång är för hemsk att ens tänka på. De till och med grälar strukturerat, jag blir rätt irriterad på dem, de är mer overkliga än monstren några av de andra novellerna. Men längtan efter ett barn finns där hos båda och de låter en graviditet ske  Josef råkar ut för en allvarlig olycka och tror sig veta hur man lurar döden. Denna fixa idé hos honom och pyret i Annas mage skapar en reva i förhållandet, sakta tränger den alternativa verkligheten från Ajvide Lindqvist in i deras liv.

Att hålla om dig till musik var en av de jag lyssnade på först, den var så kort att jag först trodde att batteriet i MP3-spelaren hade tagit slut men snart så började nästa. När jag kom hem var jag tvungen att läsa den istället. Den är är underlig, den säger egentligen ingenting men ändå gillar jag den på något sätt, man får använda sin egen fantasi, monologen ger bilderna. I efterorden till boken påpekar Ajvide Lindqvist att det nog bara är han som gillar denna och undrar om den blir mer förståelig om han berättar att den från början hade namnet Korset. Nja jag vet inte, den är väl det svagaste kortet i boken om man nu inte lyckas knäcka koden till den och få en ahaupplevelse.

Majken handlar om en äldre fd städerska som inte verkar ha så mycket att leva för och som snattar och letar saker i soprummet för att hålla ekonomin flytande. Hon är vårdare för sin man och tar inte in sorg så bra. Hon är dessutom rejält bitter och är sur på KF för att de plastar in ekologiska kolrötter. Tack vare denna ilska hamnar hon i  ett riktigt äventyr tillsammans med några andra äldre damer.  Denna novell har inga mystiska monster eller krafter som tränger in i verkligheten utan här är det personporträttet av Dolly (Dolores) som står i centrum och vad som kan få en människa att ta steget över till andra sidan, att bryta mot det som är förbjudet. Men även vilka fördomar vi har om äldre människor kan nog anses vara ett tema samt var vår moraliska gräns går. Sen kan man inte annat än garva åt de feministiska undertonerna.

Har du förtjänat det här?

Jag stoppade en dansk blåmögelost i ena rockfickan, två hekto parmesan i den andra. Sen gick jag upp på klädavdelningen och släppte ner tre par dyra strumpor i handväskan. För första gången kände jag mig inte det ringaste orolig. Jag såg mig runt och fick syn på ett underbart nattlinne i silke. Jag tittade på prislappen. Niohundra.

Har du?

Ja det har jag. Många gånger om.

Titelhistorien Pappersväggar lämnar mig helt oberörd eller mer irriterad. Den börjar så bra. Den 9-åriga huvudpersonen får en gigantisk kartong av sin pappa, som ett litet eget hus.

När pappa hade åkt till jobbet nästa dag gick jag ut till kartongen. Daggen hade ännu inte dunstat bort och pappersytan var fuktig, bucklig. Kartongen såg konstig ut där den stod i trädgården, som något tappat från ett rymdskepp. Allt runt omkring den blev annorlunda.

Den har element som kan få en att knapra naglar. Barn, ensam, skog, natt men så tar den bara slut. Jag vill ha mer, jag vill veta. Hatar när Ajvide Lindqvist gör så där, lämnar mig hängande, sliter skräcken ifrån mig, som ett barn som stoppar ner handen i godispåsen men möts bara av tomma godispapper. Besvikelse. Varför fick novellsamlingen namnet efter denna, är det för att det ibland bara är en tunn vägg som skiljer oss från dem, det övernaturliga. Ett tunt material som lätt går sönder, en rispa mellan två världar kan hända utan större kraft behövs?

Där tog novellerna slut och kortromanen/långnovellen Sluthanteringen tar vid. Den är som tidigare nämnts en fristående fortsättning på Hantering av odöda, men jag har svårt att se hur man skall kunna läsa bara den här och få ett sammanhang men det kanske går. Vi får återse några gamla karaktärer från Hanteringen av odöda, Elvy och hennes barnbarn Flora och får en ny bekantskap i Kalle. Jag fattar tycke för Kalle han är lätt att sympatisera med (och så blir det lite extra kul när beskrivningen av hans utseende sammanfaller till stor del med en kille här i stan, ser honom framför mig i denna historia hela tiden). Den här berättelsen är långsam och den typiska känslan av något overkligt men naturligt i verkligheten kommer inte riktigt igång. De omlevande som är internerade på Heden förekommer egentligen inte alls i berättelsen utan denna handlar mer om vad samhället skulle kunna tänkas göra när de har dem som ”tillgång”. Utilitarister finns som en ”hemligt sällskap” i Sverige och de har sina egna intressen och saknar gränser (som sig bör inom utilitarismen). Elvy vill avsluta det hon misslyckades med och för det behöver hon hjälp av Flora, Kalle och en avdankad dansbandsmusiker. Men kommer hon nå fram eller bli stoppad av utilitarismerna innan. Jag hade lite svårt för det öppna slutet av Hantering av odöda så jag gillade slutet på denna, det kändes värdigt. Men vägen dit var inte speciellt spännande faktiskt utan lite långrandigt och tjatigt.

Boken får i sin helhet ett betyg men det finns de noveller som har högre och några som har lägre betyg. Den bör nog läsas i små portioner istället för att plöja alla på en gång. Man börjar så lätt jämföra dem med varandra.

Sen var efterordet kul att läsa, önskar bara att han gett bakgrund till alla novellerna. Det hade varit roligt att läsa.

Gillar man John Ajvide Lindqvist sätt att vrida på vår värld utan att ta i allt för mycket så kommer man gilla den här novellsamlingen för allt finns där, språket, människorna, det okända och den krympande känslan av att detta skulle kunna hända.

Betyg: 3.5 out of 5 stars

Förlag: Ordfront
Utgiven: 2007
ISBN:9789170373008
Antal sidor: 391

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 7 kommentarer | Etiketter: Betyg 3.5, John Ajvide Lindqvist, samling