PocketBlogg.se » andra världskriget

Christine Arnothy: Jag är femton år och jag vill inte dö

Bea — Sun, 09 May 2010 07:00:07 +0000

Över 3 miljoner sålda exemplar står det på Jag är femton år och jag vill inte dö ibland borgar sådana uttalanden för att det är en riktigt bra bok och ibland betyder det att den är överhajpad eller att väldigt många köpt den utan att faktiskt tycka om den.

Boken handlar om femtonåriga Christine som tvingas fly ner i en källare i huset i Budapest medan bomberna faller över staden och tyskarna bjuder på sitt sista motstånd mot ryssarna. Källaren delas med några andra från huset, den snåla bankiränkan, den undangömda juden, det giriga restaurangägarna, den vresiga åklagaren och hans schweiziska fru, den blivande doktorn, en ung mamma och hennes baby och Pista, underbara Pista som kommer med mod, mat och en optimism de inte kan motstå. Efter halva boken kravlar de sig ur källaren och flykten ut ur landet tar vid, en flykt som inte är helt lätt ingen förväntas lämna utan skall stanna kvar och bygga upp landet igen.

Till att börja med sållade jag mig till dem som gillar den, jag rycktes med i berättelsen och fasande över hur familjerna tvingades leva i en källare medan bomberna föll utanför. Boken är baserad på en sann historia och jag valde att inte läsa baksidetexten innan jag läste boken. För jag ville inte veta om boken är skriven utifrån hennes dagböcker eller om den skrevs av henne själv. Dvs jag svävade i ovisshet ända till sista sidan hur det gick för henne, överlevde hon kriget och flykten? Det gjorde att jag läste boken snabbt, jag blev nyfiken på hennes öde men när väl boken var slut lämnade den en slags tomhet. Jag hade egentligen inte fått veta så mycket. När jag slog ihop boken och läste baksidan inser jag att hela handlingen står där och det enda som fyller de få sidorna är små korta beskrivningar av känslor och intryck och de lämnar inga större spår i mig mycket pga ett torftigt språk. Och slutet känns avhugget som om sidorna i dagboken tog slut som om ingen orkade berätta mer.

Det jag gillar mest med boken är humorn, när Christine beskriver familjens sönderskjutna flygel och glädjs över att den är trasig eftersom hon tillbringat otaliga tråkiga timmar framför flygen eller gumman som plundrar en pappershandel och snor otaliga rullar med toapapper och cellofan medan bomberna faller. Bitvis finns det riktigt råa händelser men de är så lättvindigt beskrivna, en våldtäkt passerar förbi på en rad, inga känslor, inga tankar. Blir man så avtrubbad av krig?

Nä det här var en bok som gjorde mig besviken, hade hoppats på att bli mer berörd, få veta mer.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Lind & Co
Utgiven: 201002
ISBN: 9789185801824
Antal sidor: 158

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

R.J. Ellory: Hotell Cicero

Bea — Mon, 12 Apr 2010 06:00:35 +0000

Jag blev ju glatt överraskad av Ellorys förra bok 36 dagar och såg därför fram emot nästa i pocket, Hotell Cicero och jag blev inte besviken. Det är en bok jag haft mycket svårt att lägga ifrån mig. Littfest kom emellan mig och läsandet av den men annars så läste jag så fort jag fick en stund över.

I boken möter vi Annie O’Neill dryga 30 år gammal, singel och antikvariatssägare, Reader’s Nest. Annie börjar bli rätt less på sitt intetsägande liv, det händer inget, knappt några kunder i butiken och ingen kärlek inom sikte. Fast hon är också rätt bränd när det kommer till kärlek. Hon verkar inte ha några direkta vänner heller förutom grannen Jack Sullivan, ett riktigt fyllo, som är en bit över 50. Men å andra sidan är deras vänskap något att avundas. Kanske söker hon en föräldraersättare i Sullivan då båda föräldrarna är döda.

Men en dag kommer det in en ny kund, en ung snygg man och ett bokköp leder till ett passionerat förhållande som ger mig lite rysningar av obehag. David är för intensiv, för beskyddande. Ungefär samtidigt har en äldre man dykt upp i antikvariatet, en man som säger att han kände Annies pappa när han levde. Annie själv minns knappt pappan som dog när hon var sju år och blir oerhört nyfiken. Med sig har mannen ett brev som pappan skrivit till mamman men även delar av ett bokmanuskript som han säger skrevs av en man i den bokcirkel pappan hade i antikvariatet. Varje gång de ses får Annie ett nytt kapitel av boken och en fängslande men också hemsk historia målas upp som tar oss från Polen vid 1900-talets början via hemska upplevelser i Auschwitz till de kriminella livet i bla New York på 50- och 60-talet och på ett ökänt fängelse. Bitvis är det riktigt brutalt.

Jag gillar hur författaren bygger människor, levande med kärlek, mörka sidor och rädslor de är lätta att tycka om eller känna avsky för. Annies känslor går verkligen igenom sidorna i boken och jag sitter hela tiden och önskar henne så väl.

Jag stör mig lite på några faktafel i boken,dels så står det att bokhandeln ligger i korsningen Lincoln och västa 107:e gatan i New York men mig veterligen korsas inte West 107:th av någon Lincoln St och inte heller av Duke Ellington Bvd som är en parallellgata men likväl beskrivs denna korsning 2 gånger i boken. Det står att en person räddas av amerikaner från Auschwitz men det var väl ryssarna som befriade de som var kvar i Auschwitz efter att man tvingat iväg många till ett annat läger. Har hört att i vissa engelska upplagor står det istället Dachau, men inte i min svenska översättning. Sen finns det en språklig sak som stör mig, då och då när samtal blir intima så glider texten över till talspråk ex: ”nå’n” ”se’n” ”nå’ra” och ”nå’nstans”. På ett ställe står det ”snart tie” som svar på ”vad är klockan” och jag kan inte komma på vad som kunde ha sagts på engelska för att ge denna översättningen. Sådana där smågrejer kan göra mig irriterad i läsandet och jag vet inte om jag skall skylla på författaren eller översättaren Agneta Wirengren.

Precis som i 36 dagar väljer Ellory att sätta tiden det handlar om genom stora händelser i amerikansk historia just då. I denna bok blir det bitvis lite tjatigt, då skumläser jag.

Den här boken skulle nog passa rätt bra som film.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Ordbilder
Utgiven: 201003
ISBN: 9789185269150
Antal sidor: 339

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Läs även andra bloggares åsikter om R.J. Ellory, Hotell Cicero

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Markus Zusak: Boktjuven

Karinmedk — Tue, 09 Mar 2010 08:00:20 +0000

Det känns så tråkigt att den här fina berättelsen är slut.

Liesel Meminger, Hans och Rosa Hubermann, Rudy Steiner och alla de andra på Himmel Straβe har följt med mig överallt. Min läsning har blivit ovanligt ryckig och oregelbunden den här gången, boken förtjänar bättre, men när jag väl plockat fram den är det som att kliva in i en film. Språket är så behagligt och historien engagerar.

Vi hamnar i det oroliga Tyskland 1939 och lär känna flickan Liesel som får en tuff start i livet då hon som nioåring mister sin lillebror och blir placerad i fosterhem eftersom hennes mamma försvinner, antagligen till koncentrationsläger. Hans och Rosa Hubermann blir nu hennes nya föräldrar och försöker lirka och stötta så gott det går för att få Liesel att gå vidare. Hans lär henne läsa och detta bli nyckeln till en helt ny värld för Liesel. Men i den fattiga familjen är livet hårt och böcker är en lyx man inte har råd med. Men ordens dragningskraft blir allt för stark och Liesel finner sig själv plötsligt stjäla böcker.

Ständigt närvarande genom hela berättelsen är Döden. Så här skriver h*n om bombningen av Köln den 30 maj.

Fem hundra själar. Jag bar dem i händerna, som resväskor. Eller så slängde jag dem över axeln. Det var bara barnen som jag bar i famnen. När jag väl var klar var himlen gul, som brinnande tidningspapper. Om jag tittade närmare kunde jag se orden – nyhetsrubriker, kommentarer om krigsutvecklingen och så vidare. Hur gärna hade jag inte velat slita ner alltihop, knyckla ihop tidningshimlen och kasta bort den. Men mina armar värkte och jag kunde inte kosta på mig att bränna fingrarna. Det fanns fortfarande så mycket arbete kvar att uträtta.

Det är en tung, mörk historia om död, kärlek och kampen för överlevnad. Men samtidigt är det berättelsen om de tyskar som faktiskt inte tyckte att det var rätt, det fanns dem som vågade stå upp mot orättvisan, om än i liten skala och på sitt egna sätt för att överleva.

Jag har hört att många inte alls fastnar för den här berättelsen och inte alls tycker att den står ut ifrån andra världskrigsskildringar. Men det tycker jag att den gör. Den känns mänsklig och nära, man får trots allt en liten strimma av hopp mitt i eländet. Berättelsen är underhållande, kärleksfull och varm. Och som sagt, det känns som att man själv går där längs Himmel Straβe i Molching och ser barnen spela fotboll och Rosa som skriker och klagar.

Bea har också läst den här boken, läs vad hon tyckte om den här!

Betyg: 4.5 out of 5 stars
Förlag: Damm förlag
Utgiven: 200909
ISBN: 9132157797
Antal sidor: 586

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Markus Zusak: Boktjuven

Bea — Tue, 22 Dec 2009 07:00:52 +0000

Boktjuven är en bok om ordets makt, om vänskap, kärleken till böcker och habegär. Men den är även en skildring av andra världskriget, om vad människor gör för att överleva. Vi får möta tyskar som trotsar, som inte vill stå på Hitlers sida men som ändå fogar sig ”tillräckligt” för att överleva.

Huvudperson i boken är Liesel Meminger. Lieses lillebror dör på tåget till fosterföräldrarna dit barnen skall flytta för att få en chans att överleva. Mamman och Liese tvingas begrava brodern på en kyrkogård längst vägen. Mamman lämnar av Liesel och försvinner sedan. Vi får egentligen aldrig veta vad som händer med hennes riktiga föräldrar men man kan ana att de hamnar i koncentrationsläger, Liesel har hört något om ”kommunister”.

Liesel hamnar på Himmel Straβe, i Molching nära München, hos familjen Hubermann som inte sympatiserar med Hitler och som till och med vågar protestera en aning och bestraffas för det. Liesel själv protesterar på sitt eget lilla vis, genom att sno böcker ur bokbål, ge mat till judar och liknande. Liesel drar sig faktiskt inte från att sno böcker någonstans, till och med borgmästaren får påhälsning i sitt bibliotek. Ofta hänger Liesel ihop med grannpojken, den citrongulshåriga Rudy som drömmer om att bli en ny Jesse Owens och att bli kysst av Liesel. När hungern river i dem är det annat än böcker som olovligen byter ägare men trots sina stöldräder kan man inte annat än att tycka om dem. Det finns helt fantastiska scener som de när Liesel läser för grannarna i bombrummet eller för den svårt sjuke Max. Fosterpappan Hans verkar vara en oerhört varm och kärleksfull man, fostermamman Rosa framstår som aningen kargare, men kanske hon inte vågar visa kärlek på samma sätt, hon är inte lika optimisitskt lagd som Hans och vill nog inte känna så stor sorg och saknad när någon älskad försvinner. Hon har sitt speciella sätt att uttrycka sig på men jag tolkar svordomarna som rätt så kärleksfulla.

Ordets makt och inflytande har en stor betydelse i boken, det handlar både om att lära sig läsa, behärska orden något som Liesel gör mödosamt, ljudande och alldels för sakta enligt sin fröken men också om hur ord kan användas för att få makt. Hitler nyttjade språket för att få folket på sin sida. Ord får en närmast fysisk form, ibland kan jag nästan se dem ramla ner för backen från borgmästarens hus eller mödosamt klättra upp på väggen i den trånga källaren.

Boken handlar som sagt om Liesel, boktjuven men det är inte hon som berättar utan Döden och det är ett grepp som passar i denna bok, Döden är konstant närvarande, flåsar dem alla i nacken och ibland drar han en lättnadens sucka attt det inte är våra huvudpersoner han skall hämta— ännu.

Boktjuven var lite svårt att komma in i, det tog några kapitel innan läsrytmen och jag var överens men sen gav det utdelning och jag tyckte om den. Det enda som retade mig lite var när Döden envisades med att spoilera händelser, Döden bad förvisso om ursäkt för det men vissa saker vill man inte veta men å andra sidan lindrar det smärtan lite när det sen väl händer.

Trots den lite tröga lässtarten så var det här en bok jag läste ut väldigt snabbt, den är lättläst men lämnar spår och tankar som stannar kvar. Jag önskar att jag hade samma enkla men ändå kraftfulla sätt att uttrycka mig som Markus Zusak, att med ord förmedla känslor och samtidigt berätta något viktigt. En hel del saker kan te sig konstiga, så om att Liesel knappt verkar sakna föräldrarna eller brodern eller att det inte gnälls speciellt mycket över något alls, något som barn annars nog kan göra. Först tänker jag, ”men kan han inte sätta sig in i hur det är att vara barn och att förlora sina föräldrar” men så i nästan stund låter jag det gå under ”herregud det var krig, det var nog mer överlevnad som gällde, annat sattes åt sidan”. Flera av de mest rörande berättelserna i boken är inspirerade av Markus mammas barndom, något han berättar om i en intervju i SvD.

På framsidan av boken står det ett citat från SvDs recension: Köp den, låna den eller stjäl den, men framför allt: läs den!” och någon verkar ha tagit det där med att stjäla den bokstavligt för mitt exemplar med markeringar jag hade tänkt att ha med som citat i denna text är puts väck.

Betyg: 3.5 out of 5 stars

Förlag: Damm Förlag
Utgiven: 200909
ISBN: 9789132157790
Antal sidor: 586

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Julklappstips: Den här passar till alla, och alla borde läsa den om inte annat för att få en bit historia, en viktig del dessutom. Jag skulle nog kunna ge den till vem som helst mellan 14 år och uppåt.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Linda Olsson: Sonat till Miriam

Bea — Thu, 17 Dec 2009 07:00:31 +0000

Sonat till Miriam är en lågmäld bok om relationer, svårighet att säga hur man känner och jakten på sina egna rötter. Jag hoppades innerligt att jag skulle tycka om denna bok eftersom jag tyckte så mycket om Nu vill jag sjunga dig milda sånger men tyvärr träffade den mig inte lika hårt som föregångaren.

Adam är en ensam man, utan tråd till sitt förflutna. Allt ligger dolt för honom och nu känner han att han inte heller har någoin framtid. Adam är kompositör och boken är uppbyggd som en sonat sägs det på baksida. Det är inget jag märker av, mest för att jag inte har en aning om hur en sonat är uppbyggd.

För 20 år sedan flyttade Adam från Stockholm till Nya Zeeland, man förstår att han flyttat dit med sin dotter och att mamman till henne är ute ur bilden men varför? Adam och Miriam har bott de senaste åren på en ö utanför Aukland.

Något händer Adams dotter, något som omkullkastar hans framtid men också tvingar honom att ta itu med det förflutna, vem är han och hans egen mamma aldrig ville prata om varför de lämnade Krakow i Polen. Resan går Wellington där Adam träffar en kvinna som kan sitta på delar i pusslet om hans eget liv, hon söker sin bror, en musiker som försvann när han flydde Krakow 1939 och han hade samma namn som Adam hade som liten. Resan för honom till moderns hemland och möten med några åldringar som överlevde Förintelsen. Fler delar av pusslet fylls i och Adam blir plågsamt påmind om att han aldrig pratade med Miriam om hennes mor, han förnekade henne sin bakgrund precis som han själv aldrig fick sin egen.

Hela historien nystas upp genom en rad sammanträffanden, vissa är sannolika andra känns lite väl konstlade. Men ibland händer det även i verkliga livet att man trillar över en tråd av händelser som hakar i varandra och leder en mot målet fastän man aldrig själv trodde att det skulle gå vägen.

Men lika roligt är det varje gång att läsa extramaterialet, där Linda berättar om hur boken kom till, det ligger ett rejält efterforskningsarbete bakom historien och det roligaste är hur berättelsen kunde skrivas klart tack vare nästan osannolika sammanträffanden, sådana där som jag retar mig på i boken, de inträffade i verkligheten.

Även om Linda Olsson är skicklig berättare som får oss att sitta och vänta på att upplösningen, som har små cliffhangers i texten som gör att vi inte riktigt får veta, vad hände Miriam, var är mamman, vem är Adams föräldrar osv… så engageras jag inte. Jag känner inte något speciellt för Adam, jag tycker mest det blir långdraget. Nu vill jag sjunga dig milda sånger gjorde mig varm, jag grät, skrattade och myste när jag läste den, det var sådan värme i ordkargheten. Men här är det för mycket ord, för mycket tankar och jag upplever boken som aningen tjatig. Men jag gillar hur Linda precis som i förra boken använder tiden som en del av berättelse, hur valet av nedslag i minnena inte alltid sker kronologiskt och på så sätt byggs en spänning upp, vi får veta att något hänt men får vänta på vägen dit. Men berättelsen grep som sagt inte tag i mig, men jag gillade Moishe Spiewak, han verkar vara en mysig farbror.

Men kanske är det som med Herta Müllers Hjärtdjur, jag är bara för korkad för att fatta storheten vad vet jag.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 200903
ISBN: 9789100122126
Antal sidor: 326

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Läs även Evas recension av Sonat till Miriam hon tyckte om den mer än vad jag gjorde.

Någon som förstår sig på klassisk musik och kan uppskatta tonen i boken tror jag skulle gilla att få denna bok. Även någon som är intresserad av livet under tidsperioden före andra världskriget och under kriget kan nog finna glädje av denna. Som sagt även om inte jag gillade den så finns det ju andra som gjort det.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 2 kommentarer | Etiketter: andra världskriget, Betyg 2, europa, förföljelse, förlust, julklappstips, kärlek, Linda Olsson, Nya Zeeland, Polen, sökande, sorg

Peter Robinson: En ovanligt torr sommar

Bea — Thu, 19 Nov 2009 07:00:07 +0000

En ovanligt torr sommar är en tight, intressant och spännande bok av Peter Robinson. Tänk om alla hans böcker kunde vara lika bra som den här. Detta var den första översatta Banks-romanen men det är den tionde som Peter Robinson skrivit om detektiven med det struliga privatlivet och inte helt lätta arbetslivet heller.

I denna bok presenteras Annie Cabbot för första gången, kvinnan som skall bli hans ständiga partner i kommande böcker.

För sextion år sedan valde man att dränka en hel by under vatten, en reservoar byggdes över dalen som Hobb’s End låg i. Denna sommar var ovanligt torr, dammen torkade upp och en ung pojke som leker bland ruinerna som varit kvar i gyttjan hittar ett skelett.

Polisutredningen som följer på denna upptäkt är inte helt okomplicerad, någon har gjort sig stort besvär för att ingen skall få veta vem liket är.

För sextion år sedan valde man att dränka en hel by under vatten, en reservoar byggdes över dalen som Hobb’s End låg i. Nu är sommaren ovanligt torr, dammen torkar upp och en ung pojke som leker bland ruinerna som varit kvar i gyttjan hittar ett skelett.

Polisutredningen som följer på denna upptäckt är inte helt okomplicerad, någon har gjort sig stort besvär för att ingen skall få veta vem liket är.

Berättelsen växlar mellan den moderna polisutredningen, en mystisk kvinnas tankar och berättarröster från tiden innan Hobb’s End dränktes. Vi får lära känna personerna i byn och en intressant bild av engelska lantlivet under andra världskriget tecknas, ransonering, mörkläggning och danser med de amerikanska flygarna. Jag gillar tempot i denna bok och hur personerna beskrivs. Peter Robinson kan verkligen göra personer och till och med väder levande. Stora delar av boken upptas av Alan Banks privatliv och beskrivningar av livet i Hobb’s End så förvänta dig inte en bok där fokuset ligger på att lösa en mordgåta, du får så mycket mer. Sakta nystas det upp vem den döda är, vem som begått brottet och varför.

Betyg: 5 out of 5 stars

Förlag: Minotaur
Utgiven: 200205
ISBN: 9789189380295
Antal sidor: 448
Origialtitel: In a dry season
Utmärkelser: Svenska Deckarakademins The Martin Beck Award för bästa översatta deckare (2001), Le Grand Prix de Littérature Policiére (2001) och Anthony Award (2000).

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Mary Ann Shaffer: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Bea — Tue, 27 Oct 2009 14:00:17 +0000

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är en bok jag blev helt kär i, jag kunde knappt lägga den ifrån mig till min sambos stora förtret när han ville se på film med mig. Antingen har min hjärna mjuknat av all chicklitläsande i somras eller så är den helt enkelt oemotståndligt charmig. Jag fick tips om boken av en kille på Bok- och biblioteksmässan och även han använde orden charmig, och underbar.

Det är en bok för litteraturälskare, den visar nämligen på vilken kraft som kan finnas i det lästa ordet, hur det kan förändra någon och hur det kan leda till bekantskaper man aldrig annars gjort. Litteraturälskare kommer skratta förstående åt varför Juliet bröt upp sin förlovning och tycka att Elizabeths förvaring av böcker är helt naturlig.

Tiden är 1946, 2:a världskriget är slut, livet börjar så smått återvända till det normala i London men det är fortfarande klädkuponger som gäller och husen är i ruiner. Författaren Juliet Asthon som under kriget skrivit roliga krönikor om Izzy Bickerstaff som drar ut i krig skall nu mangla fram en ny bok för att följa upp succén med boken som samlat krönikorna och hon skall dessutom skriva en del i en artikelserie för Time. Juliets huvud är dock tomt på idéer men en dag dimper det ner ett brev från Dawsey Adams på den lilla kanalön Guernsey som ligger närmare Frankrike än England. Han har hittat en bok av Charles Lamb som tillhört Juliet i en boklåda och undrar nu om hon vet om Charles Lamb möjligtvis skrivit fler böcker och om hon kan hjälpa honom att få tag på dem i så fall. De börjar brevväxla och Dawsey berättar om läsecirkel, kallat Guernsey litteratur- och potatisskalspajsällskap, som de bildade på ön. Genom breven från Dawsey men även från flera andra i sällskapet får Juliet lära sig vad som hände på ön under kriget, hur utsatta de var och hur det var att vara under ockupation. Efter en tids brevväxling så bestämmer sig Juliet för att besöka ön och det blir en omvälvande tid för henne. Det tomma huvudet fylls med idéer om nästa bok.

Jag får egentligen ingen djupare förståelse för de olika karaktärerna i boken men deras berättelser via breven ger mig ändå en bild av deras känsloliv, vad de längtar efter och hur deras liv varit. För hela boken berättas i brevform, antingen mellan sällskapets medlemmar och Juliet eller mellan Juliet och personalen på bokförlaget som ger ut hennes böcker. Jag gillar Juliet hon är temperamentsfull och jag förstår hur hon vill träffa Elizabeth, en kvinna från ön som blivit fängslad av tyskarna, bortförd. Elizabeth verkar också vara en kvinna som står upp för sig själv, henne får vi till en börja också lära känna via de andras berättelser om henne. Den stora frågan är ju om Elizabeth kommer komma hem igen, i väntan på henne bor Juliet i hennes stuga och lär känna människorna på ön. Skulle gladeligen räkna upp karaktärerna här men tror att ni får större njutning av att upptäcka dem själva.

Historien i sig är ganska sentimental men det finns tillräckligt med små överraskningar för att den inte skall kännas förutsägbar och sliskig. Sen så gillar jag språket, känns som om man medvetet valt en hel del gamla svenska ord som användes i efterkrigstiden som ex. gamman ett ord jag fick ta reda på vad det betydde även om jag gissade rätt utifrån kontext.

Slutligen man kan ju inte annat än älska titeln, det enda jag sakar är ett recept på potatisskalspajen men jag har letat fram ett åt er. Medan pajen står i ugnen hinner ni sluka flera av de delikata små breven i boken. Kanske får ni precis som min en längtan att besöka den lilla ön i Engelska kanalen.

Boken skrevs av Mary Ann Shaffer men hon han avlida i sjukdom innan boken gavs ut så den är slutredigerad av hennes systerdotter Annie Barrows. Synd att detta blev hennes första och sista bok hade gladeligen läst fler av henne.

Betyg: 4.5 out of 5 stars

Förlag: Brombergs
År: 2008
Antal sidor: 310
ISBN: 9789173372039

(Ps. HAr tvingats redigera stavfel i titeln 2 ggr, besvärlig)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

Seminarie: Joakim Langer – Mannen som räddade 51 000 liv

Suzannes — Sat, 26 Sep 2009 10:12:04 +0000

Constantin Karadja – bara ett liv till en bok utgiven av Sivart Förlag skriven av Joakim Langer och Pelle Berglund.

Detta är en otrolig historia, det finns alltså en man, halvsvensk som räddade 51 000 stycken liv under andra världskriget. En man som man inte har hört namnet på. En man som vi svenskar inte vet vem det är. Denne man som var uppvuxen i Stockholm, med en moder som var dotter till den kända Absolut Vodka-kungen L.O Smith och avlägsen släkting till Raoul Wallenberg. Mannen heter Constantin Karadja. Han arbetade under andra världskriget i självaste Berlin och han titulera sig som en sann humanist. En person som tror och jobbar för mänskligheten. En person som inte är rädd för att göra en instats för andra. Att utan andras vetskap lyckas rädda undan en så stor skara människor från tragiska och brutala öden krävs inte bara mod, det krävs även en hel del intelligens. Jag är mäkta imponerad av att denna man.

Jag kunde inte släppa tankarna kring denna man som har dött, urfattig och jagad av hemliga polisen. Jag köpte boken direkt så jag kan få lära mig mer. Dock är det inte någon pocketbok än, men jag kommer göra ett undantag och skiva ett inlägg om denna historia mer när jag har läst klart boken för detta är verkligen en historia som är värd att berättas. Detta är en historia som är värd att få ut till allmänheten.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?