Ett stort kosmetikföretag skall tillsammans med ett modehus lansera sin nya parfym Enfer (Helvete) på en stor tillställning på Rodinmuseet. Huvudattraktionen och ansikte för parfymen är Angelina Jolie, jo den alldeles livs levande men det är hon inte så länge för i boken på sidan 35 sätter någon två skott i skådespelerskan.

Det känns lite makabert att döda en person som finns på riktigt i en bok och det verkar ärligt talat lite sensationslystet snarare än ett måste för bokens handling. Så många extra rader hade inte behövts för att introducera en fiktiv kändis men å andra sidan hade scenen där en filmkamera sveper över Angelina nog tappat en hel del eftersom den bygger på igenkänning och vi läsare kanske känner lite extra för mordoffret för att vi vet en del om henne?

Diane Harpmann råka befinna sig på plats när mordet sker och givetvis kan hon inte låta bli att börja undersöka saken och bli mer inblandad än vad som är bra för hennes hälsa. Hon får anställning på kosmetikföretaget och kan spionera bäst hon vill och upptäcker att det finns två klaner inom företaget som slåss om makten och i den kampen är alla medel tillåtna, kanske till och med mord? Diane befinner sin i ett ganska självdestruktivt beteende och det härstammar från något som hände i Bombyx, något fruktansvärt som kan få vem som helst ur balans för en lång tid framöver. Men hon är även skarpsinnig och verkar ha ett doftsinne utöver det vanliga, hon känner doft av ondska vilket hjälper henne i jakten på mördaren.

Jag hade höga förhoppningar på boken men de infriades tyvärr inte, det blev aldrig direkt spännande och karaktärerna kändes väldigt platta. När den karaktär man känner mest för  i hela boken är en bläckfisk så känns det inte helt ok.  Sen så drabbades jag av namnkonfundering jag hade av någon anledning väldigt svårt att hålla isär alla människor, fick skriva en lapp vid sidan av tillslut. Men det beror nog mest på att jag är ovan vid franska namn. Men jag gillade en sak i boken som utmanade mina förutfattade meningar och hade jag någon gång besökt Paris hade jag säkerligen uppskattat jaken över gator och under broar, följa med på en Googlemap är liksom inte riktigt samma sak. Det är väldigt många ord och ett rätt så speciellt språk men det griper aldrig tag i mig trots att jag nästan läser boken i ett enda svep, mest för att bli av med den men under tiden får jag mig en dos fartfylld action där hjältinnan framstår som värsta superhjälten.

Ett plus för det snygga omslaget även om det förvirrade mig lite när jag kom till beskrivningen av parfympflaskan som lanseras i texten.

Betyg: 2.5 out of 5 stars

Originaltitel: Parfum d’enfer
Översättning: Helena Stedman
Förlag: Sekwa
Utgiven: 201004
ISBN:9789186480004
Antal sidor: 346

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Läs även andra bloggares åsikter om Doft av ondska, Anne Rambach

Andra som gillar den mer: Boktoka, Samtidigt hos Helena

Men. Jag började inse att det jag läste inte var någon vidare stor litteratur. Böckerna följde invanda och inarbetade mönster. De började med ett mord och slutade med upplösningen av det, och allt där emellan kändes… läst. Jag var inte bekväm i den déjà vu-känsla som berättelserna gav mig. Men, jag visste ändå inte var jag skulle leta någon annan litteratur. Det här var ändå ”min” litteratur, och skulle jag tröttna helt och hållet hade jag nog hellre gett upp läsningen för gott än att aktivt leta alternativ. Läsningen var för mig ingen tröst, ingen flykt från en vardagstristess, den utgjorde ingen räddning från en självdestruktivitet. Jag upptäckte tidigt av en slump att jag läste bra, att jag läste fort, och att min läsförståelse var över medel. Därför läste jag. Min familj har ingen historia av att vara belästa. Jag vet att jag i sena tonåren såg min mamma läsa en bok för första gången. Säkerligen hade hon läst tidigare, men jag hade aldrig sett det, och vi hade aldrig tidigare talat om det. Men då, när jag såg henne läsa en bok, blev jag stolt. Litteratur var en bisak i vårt hem. Ändå fanns det ganska mycket böcker i en bokhylla, och jag kunde välja med, vad jag trodde var, omsorg. Så här i efterhand vet jag inte hur jag kunnat ta mig igenom usla kriminalromaner och krigsskildringar, samtidigt som jag gått miste om en ungdomsläsning av Den gamle och havet. Att vara ung och dum kan tydligen tolkas på fler än ett sätt. Hemingway stod där i bokhyllan och väntade, men det tog många år innan jag läste något av honom.

När jag gick i högstadiet kom vändpunkten, anledningen till att jag slutade läsa kriminalromaner. En skoluppgift gick ut på att läsa inledningen till Strindbergs Röda rummet och skriva en novell utifrån temat i den, eller känslan vi fick av den. Jag var hänförd, totalt knockad. Jag gick direkt till skolbiblioteket och lånade Röda rummet och Inferno. Ett par dagar senare läste min lärare upp min novell för hela klassen utan att först berätta vem som skrivit den. Hon tyckte att min historia var bäst. Trots detta fick jag bara betyget VG på den, med orden att jag kunde bättre. Detta var starten på ett riktigt litteraturintresse och en fascination för skrivandet. Jag fortsatte skriva för att bevisa för mig själv att jag faktiskt kunde bättre. Jag har sedan dess inte läst en enda kriminalroman. Tills nu.

I fredags fick jag hem ett kuvert från Niclas på förlaget Sekwa. Paketet innehöll tre pocketböcker och ett vykort med ett citat från Igelkottens elegans på framsidan. På baksidan stod det skrivet:

”Samtliga våra pocketböcker. Förhoppningsvis kommer vi en dag inte att få ner alla i ett kuvert. Trevlig sommar. /Niclas”

De tre böckerna var Claire Castillons Insekt, Céline Curiols Utrop och Anne Rambachs Bombyx. Den sista skröt med ordet thriller skrivet på framsidan, och jag tog för givet att det här var en bok som jag inte skulle vilja läsa. De andra två lockade mer. Kriminalromaner hörde ju till mitt förflutna, och jag var inte sugen på att plocka upp genren igen, men helt plötsligt utbrister min fru: ”den här vill jag läsa!” Typiskt, tänkte jag, nu lyckades hon väcka min nyfikenhet, trots att jag hade tänkt att direkt skicka boken vidare till någon av de andra medarbetarna här på pocketbloggen. Senare samma kväll plockade jag upp boken och började läsa.

Bombyx handlar om frilansjournalisten Diane Harpmann, som hamnar mitt i en skottlossning på restaurang Bombyx i Paris. Hon lyckas ta sig därifrån med livet i behåll och med en engångskamera full av bilder inifrån Bombyx. Detta är startskottet för en livsfarlig jakt på sanningen om vad som egentligen föranledde morden på restaurangen.

Jag är väldigt besviken. Besviken på mig själv. Jag fastnar för Bombyx redan under de första sidorna. Boken är omöjlig att lägga ifrån sig. Man kastas in i en värld full av spänning, full av farliga hemligheter och ett lögnaktigt spel på hög nivå.

Jag har en fördom om franska författare: när de använder språket så är det med stor omsorg de låter det outsagda vara det dominerande elementet i berättelsen. Spänningen ligger inte i det som sägs, eller det som skrivs ut. Tvärtom, det vi inte får reda på via språket kommer att uppta hela vår tankeverksamhet, hela vår läsning. Språket i Bombyx är min fördoms raka motsats. Anne Rambach lägger stor möda vid att låta språket, dess täthet, föra berättelsen framåt. Självklart skriver hon inte läsaren på näsan, men berättelsen har ett perfekt flyt som till stor del beror på språket. Om detta särdrag skulle saknas hade Bombyx egentligen varit en ganska platt och klichéartad kriminalhistoria.

Åtminstone om jag minns genren rätt.

Betyg: 4 out of 5 stars

Läs gärna mina recensioner av Céline Curiols Utrop och Claire Castillons Insekt, vilka båda också är utgivna av Sekwa.