Under denna karriär har hon också hunnit med att gifta sig och få två barn, och det är under den senaste föräldraledigheten som denna bok utspelar sig. Det framgår i boken att de anteckningar som Annika förde under den här tiden egentligen var tänkta som personlig dagbok, men då hon fick erbjudandet att publicera dem blev det denna charmiga bok.

Annika Lantz är en kontroversiell person i sin offentliga roll, hon har en speciell stil och kan låta bitsk och nästan aggressivt galghumoristisk ibland. Antingen gillar man det, retar sig på det eller hittar ett sätt att överse med de formuleringar man tycker är störande och tar till sig det man gillar. Jag tillämpar själv den senare strategin och ser då en tjej som är varm och kärleksfull mot familj, vänner och arbetskamrater, kämpar mot orättvisor i samhället, bjuder på sig själv och är säker i sin yrkesroll, även om det då och då skymtar fram ett ”duktig-flicka-komplex”. Hon håller samma språkliga stil i boken som på radion, men av naturliga skäl är det inte den professionella intervjuaren utan en mjukare sida som presenteras här. Jag funderade länge på vilken kategori jag skulle placera boken i och till slut blev det ”drama & kärlek”. Vardagsdrama!

I texterna som saxats från olika recensenter på bokens utsida poängteras att boken är vansinnigt rolig och bitsk, och visst håller jag med om att många vardagssituationer beskrivs på ett pricksäkert och dråpligt sätt. Hon raljerar friskt med graviditetsboken, babysim, bvc, lattemammor och att vara ”en ulv i förra-året-kläder”. Men det jag själv främst kan identifiera mig med är alla stycken däremellan, när hon beskriver föräldraskapets kluvenhet. Den ständiga oron gör sig påmind – oron för barnen, oron för att inte räcka till, oron för sonens kolik och sin egen sömnlöshet. ”Det svarta hål av skräck som jag besöker allt oftare sen jag fått barn”, skriver hon på ett ställe. ”Att få barn är det modigaste jag har gjort”. Samtidigt som den överväldigande kärleken ständigt finns där: ”Nu låter det som om T håller på att vakna. Jag var inne hos honom nyss. Kysste solmjuka kinden. Om och om igen. Lät näsan rita kärleksmönster över hela det lilla ansiktet. Tänk att man kan älska någon så mycket, som får en att må så dåligt”. Jag tror inte att det finns en enda förälder som inte känner igen sig i de där känslostormarna, som inte liknar något annat.

Denna bok är klart läsvärd om man är med eller utan barn, om man har eller vill ha egna barn eller inte kan tänka sig att ha barn. Annika Lantz beskriver ett utsnitt ur verkligheten, som samtidigt som det är den enda verklighet man är medveten om i det läget är en parkettplats där man betraktar sin vanliga ”verklighet” med jobb och effektivitet på behörigt avstånd. Man kan läsa den objektivt, som en ”sociologisk studie”, eller subjektivt och låta sig påminnas och översköljas av alla egna minnen från tiden med småbarn. Den här boken inbjuder läsaren till författarens värld för en liten tid, och man går inte oberörd ut ur den igen!

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Normal förlag

Antal sidor: 296

Utgiven: 2007

ISBN: 9185505315