Kriminalpoliserna Leo Magozzi och Gino Rolseth är uttråkade. Ända sedan de löste sitt senaste stora mord, har det varit tunnsått med mordgåtor i tvillingstäderna Minneapolis och S:t Paul. Men när den åldrade och mycket omtyckte Morey Gilbert hittas död i plantskolan han driver tillsammans med sin fru upphör brottstorkan inte med ett lätt regn, utan med en flodvåg. Mordet följs av ytterligare två, också på äldre medborgare, utförda med samma vapen. Kopplingen mellan morden låter vänta på sig, men en sak står klar: offren har alla överlevt förintelsen. Men vem skulle döda överlevare från förintelsen?

Det tog mig lång tid att läsa ut PJ Tracys ”Levande bete”. Jag gillade deras första bok (det är en synonym för mor-dotter som skriver böcker ihop), ”Monkeewrench”, men uppföljaren var lite svårare att ta sig igenom. Magozzi och Rolseth får ett svårt fall på sitt bord, eftersom de åldrande judarna som hittas döda bor i samma bostadsområde och därmed har mycket gemensamt. Frågan är vilket sammanhang som kommer leda till mördaren? Sanningen är mer chockerande än vad Magozzi och Rolseth någonsin kunnat tro.

Som jag sa tog det tid för mig att ta mig igenom Levande bete. Även om själva mordgåtan är intressant, med 3 judar som överlevt förintelsen som offer, lyckas inte Magozzi och Rolseth fånga mitt intresse helt. Boken känns som en ljummen dussindeckare, trots sitt intressanta ämne. Jag vet inte om jag skulle kalla den läsvärd, men har man inget bättre för sig kanske Levande bete möjligtvis kan tjäna som förströelse.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Bra böcker AB
Antal sidor: 352 st
Utgiven: 200708
ISBN: 9170024677

Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar).

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Cecilia / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: Betyg 2, deckare, levande bete, PJ Tracy

Martin Jern har behållit, eller kan snabbt återgå till, sättet att tänka och uttrycka sig som en tonåring på ett trovärdigt sätt. Han använder uttryck som är typiskt för tonåringar utan att för den skull vattna ur språket eller göra det svårläst. Hela tonårsdilemmat framstår i en smärtsam tydlighet – att vara den som ingen ser eller den som alla vill döda. Åter inser man att man aldrig skulle vilja vara tonåring igen!

Boken speglar på många sätt en hopplöshet. Skärper man sig inte i skolan så kommer man inte in på en utbildning eller det jobb man har tänkt sig. Får man inte den snyggaste tjejen så får man nöja sig med någon annan, bara för att få ”göra det” och pricka av den punkten på listan. Tjejer betraktas oroväckande ofta genom boken som objekt av killarna, trots att de då och då försöker göra sig påminda och tala om att de också vill och känner något.

Just för närvarande när jag dagligen befinner mig på en högstadieskola ser jag de här karaktärerna hela tiden – men jag ser också en annan sida. Ambitiösa, hoppfulla ungdomar som satsar och gör det bästa av sina förutsättningar, som är go’a och trevliga mot både kamrater och vuxna och som verkligen vill något utifrån sin plats på jorden. Långtifrån alla har den här pessimistiska bilden av livet och världen, och det är väl tur att alla är olika.

Visst är boken, som en recensent i baksidestexten säger, en bra mix av humor, allvar, värme, realism och coolhet, och absolut läsvärd och välskriven. Men man bör ha i bakhuvudet att detta inte är hela bilden av ”Sveriges framtid”!

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 2010
ISBN: 978-91-86369-09-5
Antal sidor: 249 s.

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Evalution / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: barn, Betyg 2, kärlek, livsöde, nutidshistoria, Sverige, ungdomar

Boken handlar om femtonåriga Christine som tvingas fly ner i en källare i huset i Budapest medan bomberna faller över staden och tyskarna bjuder på sitt sista motstånd mot ryssarna.  Källaren delas med några andra från huset, den snåla bankiränkan, den undangömda juden, det giriga restaurangägarna, den vresiga åklagaren och hans schweiziska fru, den blivande doktorn, en ung mamma och hennes baby och Pista, underbara Pista som kommer med mod, mat och en optimism de inte kan motstå. Efter halva boken kravlar de sig ur källaren och flykten ut ur landet tar vid, en flykt som inte är helt lätt ingen förväntas lämna utan skall stanna kvar och bygga upp landet igen.

Till att börja med sållade jag mig till dem som gillar den, jag rycktes med i berättelsen och fasande över hur familjerna tvingades leva i en källare medan bomberna föll utanför. Boken är baserad på en sann historia och jag valde att inte läsa baksidetexten innan jag läste boken. För jag ville inte veta om boken är skriven utifrån hennes dagböcker eller om den skrevs av henne själv. Dvs jag svävade i ovisshet ända till sista sidan hur det gick för henne, överlevde hon kriget och flykten? Det gjorde att jag läste boken snabbt, jag blev nyfiken på hennes öde men när väl boken var slut lämnade den en slags tomhet. Jag hade egentligen inte fått veta så mycket. När jag slog ihop boken och läste baksidan inser jag att hela handlingen står där och det enda som fyller de få sidorna är små korta beskrivningar av känslor och intryck och de lämnar inga större spår i mig mycket pga ett torftigt språk. Och slutet känns avhugget som om sidorna i dagboken tog slut som om ingen orkade berätta mer.

Det jag gillar mest med boken är humorn, när Christine beskriver familjens sönderskjutna flygel och glädjs över att den är trasig eftersom hon tillbringat otaliga tråkiga timmar framför flygen eller gumman som plundrar en pappershandel och snor otaliga rullar med toapapper och cellofan medan bomberna faller. Bitvis finns det riktigt råa händelser men de är så lättvindigt beskrivna, en våldtäkt passerar förbi på en rad, inga känslor, inga tankar. Blir man så avtrubbad av krig?

Nä det här var en bok som gjorde mig besviken, hade hoppats på att bli mer berörd, få veta  mer.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Lind & Co
Utgiven: 201002
ISBN: 9789185801824
Antal sidor: 158

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: andra världskriget, Betyg 2, Christine Arnothy, överlevnad, Ungern

Precis som med 3 sekunder tyckte jag att boken är lite tjatig, många tankar virvlar i karaktärernas huvud om och om igen och det för aldrig berättelsen framåt. Jag blir bara irriterad. Likosm deras övriga böcker tas ett socialt svårt ämne upp; uteliggare, bortglömda människor vi inte vill se och som ofta heller inte vill bli sedda. De lever i ett parallellt samhälle med egna värderingar och tankesätt.

Ewert som är trött och har över 30 utredningar på sitt bord får två nya fall på halsen samtidigt som hans fru Annie blir riktigt dålig, det blir för mycket och Ewert blir än mer omöjlig än vad han brukar vara, otrevlig och osympatisk. Men han har i alla fall sinnesnärvaro nog att lämna över den ena utredningen till Mariana Hermansson, den enda kvinnliga polis som duger som polis enligt Ewert.

Den ena utredningen handlar om en stor grupp rumänska barn som dumpas på en gata i Stockholm, Ingen förstår varför och vem som gjort något sådant. Den andra handlar om en kvinna som hittas mördad i källaren på ett sjukhus och spåren pekar mot att den som gjort det kommit från tunnlarna under Stockholms gator och hus. Båda historierna rör samma sak ”människor som avfall”, de som vi vill glömma. Rent socialt sett är båda historierna intressanta men det känns för osannolikt att dessa två saker skulle inträffa precis samtidigt och författarna kämpar med att få ihop historierna med varandra. Det känns tunt. Allt för mycket av boken handlar istället om kollegornas interna konflikter. Det blir långtråkigt och ointressant.

Enda gången boken lyfter är egentligen i slutorden där författarna går igenom vad som är sant/inte sant i berättelsen. Kanske är boken bättre om man inte läser den som en kriminalroman, den hade kanske kunnat stå på egna ben som ett porträtt av det samhälle vi lever i och en bild av det samhälle under jord som vi aldrig ser.

Författarna berättar om ämnet boken handlar om:

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: XXXXXX
ISBN: 9789185625680
Antal sidor: 352

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 2 kommentarer | Etiketter: Anders Roslund, Anders Roslund & Börge Hellström, Betyg 2, Börge Hellström, ewert grens, gatubarn, Gräns, samhälle, serie

Boken i fråga är en spänningsroman som handlar om Katty Lundström 43 år  och hennes dotter Liv 16 år.  Katty verkar lida av någon form av ålderskris, är en sådan där jobbig morsa som skall klä sig likadant som sin dotter, försöka hänga med i snacket och dessutom verkar vara totalt sexfixerad. I alla fall om vi skall tro Liv. Liv är spyless på skolan, på killar som inte vill annat än knulla och hon planerar att rymma från alltihop och bli en NFG:are, Non-Fucking Generation. Katty vantrivs med sitt jobb, har svårt för nära relationer med väninnorna annat än via telefon och ja hon tänker rätt mycket på sex eller rättare sagt hon har gärna sex både med karlar och med sig själv. Enligt Katty skulle världen se så mycket bättre ut om alla onanerade mera och släppte på spänningarna via orgasmer.

En dag kommer en man och ringer på dörren, han kommer från Ryssland, är väldigt stressad och pratar osammanhängande. Katty låter honom stanna över natten till Livs förskräckelse. Någon dag senare hittar Katty honom död, skjuten i sitt badkar och en underlig historia tar sin början. Katty får panik, undrar vem som skall tro på henne så hon väljer att gömma liket nere i källaren. Men mannen har lämnat efter sig något i Kattys underklädeslåda, något som några andra vill ha.

Liv tar adjö av sitt liv, nu är väskan packad och hon skall sticka ifrån allt och visst kommer hon bort men inte som hon själv tänkt sig. Kattys och Livs berättelser är delvis separata men glider ihop på vissa punkter. Bådas äventyr är ibland lite väl otroliga, det blir liksom för mycket av det hela. Berättelsen hänger ihop men ändå lämnas allt för många saker öppna på slutet, inte det som har med själva huvudstoryn att göra utan saker vid sidan om, jag hade gärna sett en epilog eller nåt sånt.

Textmässigt kan den nog upplevas som väldigt tung, det är många långa meningar, ingen styckeuppdelning och det känns som om jag läste och läste och detalj på detalj räknades upp men jag inte kom någonstans. Men mot slutet tog det sig, då var det ett betydligt högre tempo. Dessutom är boken rolig, Katerina Janouch har valt beskrivningar som man skrattar åt och Katty och Liv bjuder på sig själva samtidigt som man får följa dem och hur deras inställning till sig själva och deras relation mognar. Tänk att det ibland behövs mord, kidnappning, lesbisk kvinnogerilla, barnafödsel samt en tokig överklasstant och ett motorcykelgäng för att mor och dotter skall komma på att de egentligen gillar varandra.

Boken inleds med ett förord av Katerina Janouch. Hon hade funderat på att skriva om romanen inför nyutgivningen, modernisera den lite. Nu är det många telefonkiosker, gammal musik och liknande som kanske skulle kunna vara svåra att greppa för unga läsare men samtidigt är det ett minne över en tid som varit. Själv var jag 20 år när boken skrevs 1993 så jag känner igen en hel del vilket bara var roligt.

Tänk om boken inte hade varit så oerhört överdriven då hade den kunnat vara riktigt bra.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 2006
ISBN: 9789197588881
Antal sidor: 341

Boken är slut hos förlaget men Dejavu har en på print-on-demand.

Läs även andra bloggares åsikter om födsel, Katerina Janouch, kidnappning, mord, sex, tonåring, Våta spår

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: Betyg 2, födsel, Katerina Janouch, kidnappning, mord, sex, tonåring

Till den nordengelska byn Illthwaite kommer två främlingar. Främlingar som ställer frågor. En ung australiensisk kvinna vill veta varför hennes farmor 1960 skickades från England till Australien. En nästan lika ung spanjor försöker utröna vad som hände en katolsk präst i 1500-talets protestantiska England. Men byborna vill inte svara på frågor och det blir allt mer uppenbart att de har många hemligheter. De bägge främlingarna inser motvilligt att de måste samarbeta för att få fram hemligheterna i ljuset.

Reginald Hill tillhör de författare vars böcker jag köper så fort de kommer ut i pocket. Hans deckare om poliserna Dalziel och Pascoe brukar bjuda på god, ibland rentav lysande, underhållning. När jag köper Hill har jag alltså vissa förväntningar.

Nu har han lämnat Dalziel och Pascoe och istället skrivit en fristående roman. Och till en början bjuder boken på allt jag hoppats på. Intressanta personskildringar, mysiga miljöbeskrivningar (tänk: lagom excentrisk engelsk landsbygd) och en lovande intrig. Hill skriver kvickt och humoristiskt, men utan att överlasta texten med de intellektuella skämt som ofta utmärker hans böcker och som lätt blir lite tjatiga. Jag förstår baksidestextens påstående om att boken i England anses vara en av Hills bästa romaner.

Men så havererar boken. Plötsligt. Handlingen utrustas med ett växande antal spöken (nå, spökena har hängt med från början, men nu blir de ohanterliga), Mycket Mystiska Sammanträffanden och fullständigt osannolika släktförbindelser. Trovärdigheten sjunker i raketfart. Jag börjar tycka att historien är genuint fånig.

Alltså. Jag har inget emot ett och annat spöke i en bok. Gärna en hel hög om de vävs i historien på ett trovärdigt sätt.  Men Hill är inte bra på spöken. Inte på mystiska sammanträffanden och osannolika släktförbindelser heller.

Inte heller är han en hejare på äldre historia. Hills tolkningar av den tid vi lever i är ofta roande och slagfärdiga men 1500-talet förstår han sig inte på. Framställningen känns inte äkta. Det känns som om jag läser om 2000-talsmänniskor som förflyttats några århundraden bakåt i tiden och som inte fattat att de är i fel århundrade.

Dessutom är boken spretig. Inte underligt eftersom Hill berättar tre berättelser. Han borde nöjt sig med två, de som utspelas i detta och förra århundradet. Skildringen om de engelska barn som på 1900-talet omhändertogs och skickades utomlands är välskriven och engagerande. Berättelsen om de bägge främlingarnas jakt på Ilthwaites hemligheter är åtminstone hyfsad. Hade Hill dumpat 1500-talet hade det här varit kunnat bli en riktigt bra bok.

Men det gör han alltså inte. Resultatet blir ojämnt, rörigt och ofta direkt dåligt. Det är med sorg i hjärtat som jag ger boken en tvåa.

Förlag: Minotaur
Utgiven: 2009
Antal sidor: 539
ISBN 978-91-8541-945-6

Betyg: 2 out of 5 stars

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: 1500-tal, 1900-tal, Australien, Betyg 2, England, Historia, livsöde, Reginald Hill, spanien

Adam är en ensam man, utan tråd till sitt förflutna. Allt ligger dolt för honom och nu känner han att han inte heller har någoin framtid. Adam är kompositör och boken är uppbyggd som en sonat sägs det på baksida. Det är inget jag märker av, mest för att jag inte har en aning om hur en sonat är uppbyggd.

För 20 år sedan flyttade Adam från Stockholm till Nya Zeeland, man förstår att han flyttat dit med sin dotter och att mamman till henne är ute ur bilden men varför? Adam och Miriam har bott de  senaste åren på en ö utanför Aukland.

Något händer Adams dotter, något som omkullkastar hans framtid men också tvingar honom att ta itu med det förflutna, vem är han och hans egen mamma aldrig ville prata om varför de lämnade Krakow i Polen. Resan går Wellington där Adam träffar en kvinna som kan sitta på delar i pusslet om hans eget liv, hon söker sin bror, en musiker som försvann när han flydde Krakow 1939 och han hade samma namn som Adam hade som liten. Resan för honom till moderns hemland och möten med några åldringar som överlevde Förintelsen. Fler delar av pusslet fylls i och Adam blir plågsamt påmind om att han aldrig pratade med Miriam om hennes mor, han förnekade henne sin bakgrund precis som han själv aldrig fick sin egen.

Hela historien nystas upp genom en rad sammanträffanden, vissa är sannolika andra känns lite väl konstlade. Men ibland händer det även i verkliga livet att man trillar över en tråd av händelser som hakar i varandra och leder en mot målet fastän man aldrig själv trodde att det skulle gå vägen.

Även om Linda Olsson är skicklig berättare som får oss att sitta och vänta på att upplösningen, som har små cliffhangers i texten som gör att vi inte riktigt får veta, vad hände Miriam, var är mamman, vem är Adams föräldrar osv… så engageras jag inte. Jag känner inte något speciellt för Adam, jag tycker mest det blir långdraget. Nu vill jag sjunga dig milda sånger gjorde mig varm, jag grät, skrattade och myste när jag läste den, det var sådan värme i ordkargheten. Men här är det för mycket ord, för mycket tankar och jag upplever boken som aningen tjatig. Men jag gillar hur Linda precis som i förra boken använder tiden som en del av berättelse, hur valet av nedslag i minnena inte alltid sker kronologiskt och på så sätt byggs en spänning upp, vi får veta att något hänt men får vänta på vägen dit. Men berättelsen grep som sagt inte tag i mig, men jag gillade Moishe Spiewak, han verkar vara en mysig farbror.

Men kanske är det som med Herta Müllers Hjärtdjur, jag är bara för korkad för att fatta storheten vad vet jag.

Men lika roligt är det varje gång att läsa extramaterialet, där Linda berättar om hur boken kom till, det ligger ett rejält efterforskningsarbete bakom historien och det roligaste är hur berättelsen kunde skrivas klart tack vare nästan osannolika sammanträffanden, sådana där som jag retar mig på i boken, de inträffade i verkligheten.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 200903
ISBN: 9789100122126
Antal sidor: 326

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Läs även Evas recension av Sonat till Miriam hon tyckte om den mer än vad jag gjorde.

Någon som förstår sig på klassisk musik och kan uppskatta tonen i boken tror jag skulle gilla att få denna bok. Även någon som är intresserad av livet under tidsperioden före andra världskriget och under kriget kan nog finna glädje av denna. Som sagt även om inte jag gillade den så finns det ju andra som gjort det.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 2 kommentarer | Etiketter: andra världskriget, Betyg 2, europa, förföljelse, förlust, julklappstips, kärlek, Linda Olsson, Nya Zeeland, Polen, sökande, sorg

Berättelsen kretsar kring en kvinna vars namn vi aldrig får veta, hon har tre vänner Kurt, Edgar och George. Den lilla gruppen har ofta någon från Securitate efter sig, Ceauşescus Rumänien var ingen trygg plats för dem, att leva under ett totaliärt förtryck kan förgöra en människa. Dessa fyra kämpar tillsammans för att inte bara överleva utan också försöka leva lite. De skaffar sig bundsförvanter, som sömmerskan och Terezia, eller är de verkligen vänner? Allt som oftast så förhörs de av kaptenen Pjele, en man som verkar njuta av att låtsas vara snäll, ”Du har haft tur med mig” fast han egentligen är ett riktigt svin vilket vår berättare tydliggör på detta sätt:

Jag önskade att kapten Pjele skulle vara tvungen att bära på en säck med alla sina döda. Att hans nyklipta hår skulle lukta nyklippt kyrkogård, när han satt hos frisören. Att hans brott skulle stinka, när han på kvällen satte sig vid bordet bredvid sitt barnbarn. Att detta barnbarn skulle äcklas av fingrarna som gav det kakorna.

Berättaren låter oss få ta del av barndomen, små minnesfragment återkommer genom hela boken och knyts ihop med skeenden. Där finns den sjungande mormodern, morfadern som snidat schackfigurer och mamman som binder fast barnet.  Barnet som får höra att det skall dö om man sväljer mjuka plommonkärnor men sväljer dem i smyg. Döden har en central roll, den är ständigt närvarande man vet aldrig när det är en naturlig död, någon som bara inte orkat längre eller när Securitates män gett en hjälpande hand, man vet aldrig vem som står på tur och hjälper det ens att ta sig ur landet? Är längtan förgäves?

När jag läste första 1,5 sidorna var jag på väg att lägga ifrån mig boken, jag var helt bortkollrad, men så började en berättelse ta form och det tog sig lite men sen blev allt bara konstigt igen. Så höll det på hela boken ut. Jag fick kämpa mig igenom denna text, jag hade utlovat en recension till ett visst klockslag en viss dag. Men nu när boken är slut och jag åter igen läser första 1,5 sidorna så förstår jag i alla fall vad de handlar om och cirkeln är sluten. Kanske är det en bok man måste läsa två gånger, det kanske är som med viss musik där man måste lyssna flera gånger för att inse att man faktiskt gillar det.

Något jag gillar med boken är de små korta tydliga fragmenten om hur det är att leva i en totalitär stat, att inte vågar låtar applåderna tystna på ett möte, hur man på samma möte håller upp handen spikrakt tills mjölksyran sätter in och man sträcker lite till för att inte ta ner handen först. Att behöva lägga hårstrån i kuverten och på sin väska för att upptäcka om någon snokat, att aldrig veta vem som är statens extra öron och aldrig ha något privatliv. Att behöva både tala och skriva i kod.

En mening med ordet ‘nagelsax’  i för förhör, sade Kurt, en mening med ‘skor’  för husundersökning och för skuggning en med ‘förkyld’. Efter tilltalet alltid ett utropstecken, vid dödshot ett komma.

Om att alltid leva med önskan att fly men ändå inte vilja lämna sitt hem. Boken rymmer egentligen ingen direkt kärlek förutom den anade hemliga kärleken berättaren hyser för Tereza och den vänskap som finns mellan de fyra huvudkaraktärerna, sex finns det däremot en del av. Sex används i utbyte för saker, för att utplåna sig själv aldrig som bevis på kärlek.

På baksidan av boken står det:

Hennes poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns.

Nog är det poetiskt alltid, och jag funderar på om det inte även är kodat precis som breven mellan vännerna; hästar i högklackade skor, trämeloner, plåtfår, hundar på hjul och hjärtdjur.

För mig blir det inget mer av Herta Hüller, jag håller mig till mer lättsmält text där jag inte känner mig korkad när jag läser. Kanske möjligtvis skulle jag kunna läsa sådant här i en bokcirkel där någon kan peka mig i rätt riktning, där en diskussion kan öppna mina sinnen för nyss inmundigad text.

Men konstigt nog kunde jag uppskatta det poetiska i vissa textstycken, läsa dem om och om igen, fast jag inte förstod. Som att lyssna på musik med text på ett språk man inte kan men ändå känns njutningen i kroppen.

Månen var en giffel. I morgon är det ljusare sa Terza, den växer, puckeln är till höger.

[...]

Penseln kastar vi i floden från bron. Vattnet var svart och lika stilla som väntandet i våra huvuden. Vi höll andan och hörde den falla ned. Jag var säker på att penseln inte hade kommit ner i vattnet. Jag hämtade luft och måste hosta, för att penselhåren kittlade mig i halsen. Jag såg giffelmånen och var säker på att penseln hängde i luften över denna stad och målade den svarträfflade kulan − natten.

Men det bästa med boken är omslaget, det är otroligt vackert.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 200910
ISBN: 9789174290929
Antal sidor: 212

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Läs gärna Jimmys recension av boken, han gillade den betydligt mer än vad jag gjorde.

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 5 kommentarer | Etiketter: Betyg 2, Herta Müller, nutidshistoria, postiskt, Rumänien, samhälle, svårt, totalitärt

På vissa sidor ryms 3,5 meningar då kanske ni kan tänka er antalet kommatecken, bisatser och kringelikrokar som krävs för att få något sagt.  Det tog en evighet att komma in i texten att hitta någon form av läsflyt och sen ytterligare en stund att få fatt i handlingen. Fick starta om flera gånger och var enveten, gillar inte att lägga ifrån mig en bok utan att ha läst ut den. Så jag kämpade på.

Bokens berättare Pierre är en smågangster som ofta skriver direkt till dig som läsare för att in nästa bisats ha bytt vem han riktar sig till, du måste som läsare vara vaken och nästan lyssna för att navigera dig rätt.

Jag tycker att boken är på tok för långsam och ganska så trist faktiskt, de planerar det perfekta brottet där i vad som verkar vara en mindre fransk hamnstad, stor nog för ett kasino. Brottet skall vara en hyllning till ”familjens” överhuvud, en åldrad man som säkerligen varit gangster i sin ungdom. Marin som nu är ”familjens” ledare har kommit upp med den briljanta idén att råna kasinot på nyårsafton, dels är kassorna fulla och dels är folk väldigt upptagna med att fira nyåret. För att klara av att genomföra brottet tas en ny medlem in i ”familjen”, Lucho. Lucho är initiativrik och kommer med snillrika idéer som gör planen ännu bättre. Men Pierre gillar honom inte och när en öppning för att slippa göra det här brottet kommer vill Pierre slippa, han känner i hela magen att det här är inte så jäkla smart. Men samtidigt är det spännande, tänk om de lyckas och kommer undan med alla pengarna.

Det är förvisso en noir-roman med mörka karaktärer, brott, död, svek och hämnd som borde tilltala mig men det är så tillrättalagt, så uppenbart och så tråkigt. Tror att bland annat det tillkrånglade men samtidigt luftiga språket gör att historien inte fastnar, jag får ingen känsla för karaktärerna. Men luftigt språk menar jag att det är många ord men så lite handling plus att personerna och händelserna är ganska så platta.

På baksidan står det ”Detta är en originalpocket” och jag tänker lite elakt ”aha det är som när filmer går direkt till DVD utan att gå upp på bio”.

Betyg: Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Fisher & Co
År: 2003
Antal sidor: 157
ISBN: 9789170549656

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 6 kommentarer | Etiketter: Betyg 2, brott, gangsters, noir, Tanguy Viel

Så. Under dessa premisser följer nu den recension jag inte riktigt lyckats skriva, med ett omdöme som jag inte riktigt lyckats verifiera.

Utrop är den tredje och sista av de böcker jag fick från Sekwa. Anne Rambachs Bombyx och Claire Castillons Insekt var de två första. Dessa två recensioner skrev sig själva. Nej, nu ljög jag. De svettades fram på min mobiltelefon, men jag hade ändå en klar åsikt gällande de båda, vilket gjode saken mycket enklare. Jag kan inte säga att jag ogillar Utrop, verkligen inte. Men kan jag säga att jag gillar den? Bra fråga. Ett medelbetyg känns ändå inte korrekt.

Utrop är en roman fylld av desperat kärlekstörst. En olycklig kärlek, som kanske kan bli lycklig. Det är en historia som är tecknad med en djupt intimt skavande säkerhet. Men ändå… Något saknas. Jag lämnas med en känsla av tomhet, men inte på det sättet att jag känner mig så djupt berörd att jag dränerats på mina känslor. Bara tom, ett ”jaha?”
Trots detta känner jag mig orättvis i min bedömning. Är den verkligen inte bättre än jag tror? Jag vill att den ska vara det.
Ta mitt betyg med två nävar salt.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Sekwa
Antal sidor: 240
Utgiven år: 2008
ISBN: 978-91-977269-0-0

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Jimmy / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 5 kommentarer | Etiketter: Betyg 2, céline curiol, frankrike, sekwa