Om jag tyckte att Hjärtdjur av Herta Müller var konstig så är den ett under av klarhet i jämförelse med denna. Sällan har jag förstått så lite av en bok, jag måste vara extremt korkad eller så har Fabian Kastner på SvD som citeras på framsidan antingen inte läst boken eller läst en annan bok då han skriver ”Det är roligt, drastiskt, elakt och lättsmält”. Lättsmält! Jag har gått och tuggat mig igenom den här boken i månader nu. Läst 2-3 sidor åt gången vid frukostbordet och haft mina stunder av ”aha nu fattar jag” och lagt ifrån mig boken, dagen efter kan jag inte ens med textens hjälp hitta igen var jag var. Nu under julhelgen tog jag med mig boken till svärmor för att slutföra eländet. Det krävdes att jag verkligen bestämde mig, jag stängde in mig i ett rum och läste de kvarvarande 130 sidorna och någonstans i bakhuvudet hoppades jag väl på att jag instängd i ett rum utan att behöva skicka flingor, mjölk och jaga ner katten från köksbordet skulle nå den där insikten att förstå vad boken handlade om, men nej den kom aldrig.

Så det är inte så lätt att återge handlingen. Så mycket förstår jag att berättaren i boken är en författare, eller förstår jag det bara för att det står på baksidan? Och om jag inte helt misstar mig får vi växelvis, nästintill så det växlar i en och samma mening, följa berättaren som vuxen kvinna ca 30 år gammal och hur det var i hennes familj som barn. Är hon den lilla? Eller skriver hon en roman om den lilla? Namnlösheten på karaktärerna kommer sig kanske av att vi tittar in i ett dockhus där bardomen eller boken som skrivs(?) spelas upp. Vem vet inte jag i alla fall.

Visst händer det att jag fnissar till av något eller känner äckel som när ett missfall tillreds och serveras till middag men mest av allt är jag bara förvirrad och för en gångs skull önskar jag att vårt lägsta betyg var en överkryssad stjärna. Så synd för jag gillade ju Insekt men här blir det bara konstigt i ett hiskeligt långsamt tempo. Och trots alla ord så känner jag att boken varken ger mig något eller berättar något speciellt mer än att familjer kan vara trasiga och fransmän verkar vara skogstokiga och författarinnan rejält cynisk.

Betyg: 0.5 out of 5 stars

Originaltitel: Dessous, c’est l’enfer
Översättning: Helén Enqvist
Förlag: Sekwa
Utgiven: 201008
ISBN: 978916480059
Antal sidor: 220

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Castillon närmar sig ämnet med en språklig kyla och ett psykologiskt avstånd[...]

för så är det. Boken påminner i språket ganska mycket om roliga historier, det är liksom avskalat, inget lullull inga miljöbeskrivningar och det är en twist som i en rolig historia skulle få en att skratta här får det en att rysa till, må illa, förfäras och undra om man verkligen vill läsa nästa novell. Novellerna påminner också om John Aivide Lindqvists noveller där saker och ting ställs på sin spets och vrids ett extra varv och lämnar en känsla snarare än frågor och svar. Men samtligt påminner de om klassiska sagor som även de ofta behandlar relationer mellan mödrar och döttrar. Det är ett komplicerat ämne eftersom den relationen ”ska” vara rosenröd och skimrande men ibland händer det som vi knappt ens får tänka på och om tanken föresvävar oss stänger vi snabbt den dörren för vi måste vara goda mödrar och goda döttrar.

Ibland kommer novellerna lite väl nära min egen värld. Redan första novellen Bara en känns kuslig. Den dag jag läste den hade jag bråkat med mina barn, jag var sur och grinig och funderade på hur mitt ”jag skall inte ha några barn” kunde bli två (för det mesta) underbara ungar. Jag kan förstå mammans känsla, hon som blev övertalad att skaffa barn, hon som plötslig står där med två barn och inte vet hur man gör.

Insekten är däremot så långt från min egen värld som det bara kan, de incestuösa undertonerna gör det svårt att läsa, måste tvinga mig fram genom texten och den lämnar en känsla av avsky för tänk om, tänk  om hon har rätt.

Anorak och pälsfodrade stövlar får mig att vilja lappa till dottern i berättelsen, hon som ber sin svårt sjuka mamma att rycka upp sig, att hon skäms över mammans skallighet pga cancerbehandling. Jag blir ilsk när jag läser men det andas också kärlek.

Min bästa vän har samma inverkan men där är det mamman jag vill banka lite sans och vett i. Även här hamnar det lite nära min egen verklighet, minns hur min mor började gå ut på krogen, försöka vara kompis med mina kompisar när jag var i tonåren och hur jag skämdes. Men givetvis gick det inte lika långt som i denna berättelse och tur var väl det.

De drack champagne på restaurang andas paranoia, svartsjuka och ett behov av en mamma som finns där för trygghet och stöd. Ett förtroende som alltid skall finnas där och aldrig svikas.

Postutdelningen, läste denna fyra gånger och fattar inte, förstår inte twisten i den och vet inte heller om min känsla förutom det stora frågetecknet är den som är den som Claire Castillon hade avsett. Men känslan av övergivenhet samtidigt som den man övergivits av upprätthåller en pliktskyldig kommunikation som man egentligen inte vill ha. Dvs vara både övergiven och övergivare. Jag flyttade 120 mil från min mor, vi har idag knappt någon kontakt kanske är det den erfarenheten som spökar hos mig. Men novellen i sig förstår jag inte.

Det går att bota får mig att tänka på hur bräckligt det mänskliga psyket är, hur lätt rätt och fel kan blandas ihop och hur kärlek kan manifesteras i absurda handlingar och hur underkastelse kan ske till en viss punkt innan någon bryter ihop.

Du skall bli kvinna lilla vän handlar om förnekande, om att inte låta någon vara sitt rätta jag, att leva ut sin egen önskan utöver någon annan och sen ännu mer förnekelse. Själva berättelsen är absurd och förnedringen är stor. Jag får vara glad att min egen mor accepterade att jag var en ”pojkflicka”.

Lögnare läste jag två gånger, tänkte att jag måste missa något men nä den säger mig inte speciellt mycket mer än att sanningen är subjektiv och att frågan om samhörighet säkerligen kommer upp hos alla barn någon gång.

En rosa bebis börjar med en mammas grubblerier, vad skall bebisen heta men det är inte bara svårt att välja namn det är ett livsval som görs.

Brytning är ytterligare en novell som jag får läsa två gånger, sakta men nej, jag förstår inte, eller är det helt enkelt så att det är kärlek, det omöjliga i att bryta med en förälder?

Tillgivna kramar, är en stilla betraktelse över att bli gammal, att se sin dotter välja ”fel” men inte kunna göra något åt det utan bara försöka lindra och släta över det dåliga samvetet. Tänk att man måste dö för att släppa någon fri.

Münchhausen by proxy, bara titeln får mig att rysa och det slutar inte förrän långt efter punkt på fjärde och sista sida. Men idiotiska läkare ser ni inte, förstår ni inte? Nä givetvis kan inte en mamma göra sitt barn något.

Min pinsamma mamma om att som mor inte riktigt vilja släppa taget, om att vilja vara med. Mamman som skall vara med överallt och ställa sig in. Mamman som är så pinsam men som av andra uppfattas som ”drömmamman”. Om att ändå vara lite stolt över att det är ”min mamma”.

Pappa är inte elak, mamma är till skillnad från de andra berättelserna mycket rappare, jag märker att jag läser snabbare, forserar, det är som tankar som snubblar fram över varandra. Tankar om ångest, och tvångsmässighet. Tanken på att offra sig själv för någon annans lycka.

Att slåss känns absurd en tonåring(?) som slår sin mor, gör henne temporärt handikappad men varför? Den här novellen lämnar mig helt utan känslor och bara som ett frågetecken. Inte ens mammans slutliga resande av sig själv lämnar några spår. Dessutom retar det mig när citat i texten kommer som ny mening med versal mitt i en annan mening. Det störde läsrytmen.

Miffo åter igen en historia som skruvs till. En förståndshandikappad kvinna bor med sin mor som är sjukt elak mot henne. Jag har dock svårt att få ihop hennes förståndshandikapp med språket som berättarjaget har i novellen. Det krockar, kanske är hon inte så dum ändå?

Mamma dör aldrig, titeln säger egentligen allt, mödrar får inte dö, mödrar skall alltid finnas där, att inte finnas längre är ett tecken på lathet.

Tio operationer på tio år en moder och ett barn i symbios, en ond cirkel som inte kan brytas men kanske kan den byta håll?

Novellerna har jag läst några få om dagen, sakta, jag har tvingat mig själv att läsa saka. Men ibland har det varit obehagligt, jag har velat läsa snabbt, med ett öga, som när man kisar på en otäck film mellan fingrarna. Jag tycker novellerna har varierat upp och ner i hur de har berört mig, somliga mycket somliga inget alls. De som berörde mig gjorde det ibland med värme för kärleken fanns där mellan orden medan andra fick mig rent ut sagt att må illa.

Insekt är en underlig liten bok, vet inte om man skall se det som bra eller dåligt om man hade fått den i morsdagspresent. Men oavsett hur du kommer över denna bok så ta dig tid med den, tjockleken lockar till snabbläsning men inte innehållet, se det som att du får 300 sidor till vikten av 138 för det är nog ungefär lika lång läsetid.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Sekwa
Utgiven: 2008
ISBN: 9789197600385
Sidor: 138

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Temat kan verka sockersött vid en första anblick, förhållandet mellan mor och dotter målas ofta upp med ett närmast mytologiskt skimmer av samförstånd, men man inser snart att det här är en novellsamling av en författare som vill hitta andra sätt att ta sig fram längs redan utstakade vägar. Vad händer om man vänder upp och ned på vår föreställning av mor-dotter-relationen, och framställer den som en plats att dumpa sina snedvridna förväntningar?

Castillon närmar sig ämnet med en språklig kyla och ett psykologiskt avstånd, vilket bidrar till novellernas ogenomtränglighet. För man ska vara medveten om att det här är en ytterst svår läsning. Den nämnda språkliga kylan bidrar till känslan av att något inte står rätt till. Språkbruket blottlägger den enorma skillnaden mellan Castillons hantering av temat och den närmast allmängiltigt romantiska bilden av det. Språket har skalats av, nästan renats, för att tydliggöra smutsigheten med vilken hon angriper temat.

På samma sätt bidrar Castillons angreppsvinkel på själva temat till att göra läsningen svår. Mina förväntningar på temat infrias inte, inget av det jag läser stämmer överens med något av det jag tänker. Detta gör läsningen än mer skrämmande och novellerna än mer svårpenetrerade, men ändå lockande. Texterna i Insekt förskjuter verkligheten en smula, och bjuder in läsaren att ifrågasätta sig själv. Man blir medveten om att man inte har ensamrätt på sanningen.
Flera texter bär på en aura av förakt. Om det är Castillons avsky inför temat, eller om hon är en skicklig tecknare av djupt rotade mänskliga sinnestillstånd låter jag vara osagt, men det lutar åt det sista, eftersom det förakt som texternas karaktärer känner för varandra mer framstår som ett förakt riktat inåt. Föraktet som en själslig spegel.

Trots detta bär flera av novellerna på en djup kärlek. En kärlek som ibland övergått i avsky, en gräns som plötsligt inte ter sig så svår att överträda. Ibland gestaltas kärleken av en form av sjukligt överbeskydd, och ibland i en störande konservatism och den vuxnes degenereration och återgång till tonårstiden.

Insekt är mer än läsvärd, men du behöver tid att läsa den. Tid att smaka på Castillons språk. Men du kommer vilja ta dig den tiden.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Sekwa
Utgiven 2008
138 sidor
ISBN: 978-91-976003-8-5

Läs gärna Béas recension av Insekt, och mina recensioner av Anne Rambachs Bombyx och Céline Curiols Utrop, båda från Sekwa.