Kate Mosse: Labyrinten här har en bok ganska så stor betydelse för berättelsen och dess upplösning.

Helene Hanff: Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street det hörs väl redan i titeln att här har böcker en central roll och vi får se hur kärleken till litteraturen kan föra människor samman tvärs över ett hav genom intensiv brevväxling.

Markus Zusak: Boktjuven här är läsandet livsuppehållande skulle jag nog säga. Glädjen till orden och litteraturen är stor och spelar en betydande roll genom hela boken.

R.J. Ellory: Hotell Cicero huvudpersonen driver ett antikvariat i New York och ett bokmanus står i händelsernas centrum i berättelsen.

Mary Ann Shaffer: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap även i denna bok avslöjas böckernas roll redan i titeln. Böcker och läsande står i centrum i denna berättelse. En del upptäcker läslusten, andras räddas tack vare sin kvicktänkthet gällande litteratur.

Nästan inom temat:
Linda Olsson: Nu vill jag sjunga dig milda sånger i själva boken förekommer egentligen inget läsande eller böcker men boken handlar om att skriva, att skriva en bok den vi sen läser så jag tycker den platsar ändå.

Herta Müller: Hjärtdjur här är det viktigt att kunna läsa och läsa rätt, i breven döljer sig kodord och det skrivna ordet får stor vikt för berättelsen.

Jonas Hassen Khemiri: Ett öga rött huvudpersonen skriver och formulerar sig i sin dagbok genom hela berättelsen.

Helena von Zweigbergk: Ur vulkanens mun huvudpersonen arbetar med att skriva en bok och börjar kring det fundera en hel del kring sitt liv men boken står väl kanske inte i centrum i berättelsen.

Jonas Hassen Khemiri: Montecore : en unik tiger kanske inte så mycket böcker men däremot om språk och hur vi uttrycker oss.

Åsa Hellberg: Casanovas kvinna även i denna bok skriver huvudpersonen den bok man läser som en del av sin process till ett annat liv.

Vilka tips har du på böcker av det här slaget?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, läsande, tips, Kate Mosse, Helene Hanff, R.J. Ellory, Markus Zusak, Mary Ann Shaffer, Linda Olsson, Herta Müller, Jonas Hassen Khemiri, Helena von Zweigbergk, Åsa Hellberg, Casanovas kvinna, Montecore : en unik tiger, Ur vulkanens mun, Ett öga rött, Hjärtdjur, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Hotell Cicero, Boktjuven, Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street, Labyrinten

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: Åsa Hellberg, böcker, Helena von Zweigbergk, Helene Hanff, Herta Müller, jonas hassen khemiri, Kate Mosse, läsande, Linda Olsson, Markus Zusak, Mary Ann Shaffer, R.J. ellory, tips

När jag bokstavligen snubblade över boken till bra pris i min mataffär fick den alltså slinka med bland inköpen.

Boken har ett mycket välvårdat och välformulerat språk. Man känner igen Helena från hennes muntliga framträdanden, men hoppas innerligt att detta inte är självbiografiskt.  Boken handlar om ett par som varit gifta i 15 år och slutat att både se och prata med varandra ordentligt. De flesta samtal går på svag is och vardagen fylls av surhet och bitterhet. Mats företag går inte så bra som det har gjort, och han kommer sig inte riktigt för att starta något nytt. Anna hittar däremot sitt flow i att skriva ”njutningsböcker” tillsammans med en tidigare skolkamrat, som är fotograf och allmänt cool. Hon flyr till sin drömvärld där hon placerat en 27-årig snickare, som hon träffat vid en fotografering, när vardagen blir för jobbig. Anna och Mats känner båda två att äktenskapet knakar i fogarna och Anna har till och med ganska konkreta planer för hur livet skall se ut som skild. men hon tvekar inför vägen dit, både för sin och barnens skull.

För att försöka göra en omstart i sitt äktenskap reser Anna och Mats med barnen till Sicilien, en resa de inte har råd med egentligen. Resan är planerad sedan länge, och Anna vågar inte avslöja för Mats att hon fått extra pengar för den senaste boken, eftersom hon tror att det skulle knäcka hans självförtroende. Hon slår knut på sig själv för att Mats skall vara på bra humör. Trots förväntningarna hos både föräldrar och barn kantas resan av besvikelser – havet ligger långt från hotellet och poolen är tömd. Hotellrummet där alla skall bo är pyttelitet. Mats vill inte ha fönstret öppet på natten av rädsla för insekter och rummet blir outhärdligt varmt. Bigarråerna tar slut på frukostbuffén. Och så håller det på. Ibland får man lust att ryta PRATA MED VARANDRA DÅ FÖR SJUTTON! Men det hjälper ju inte.

Anna börjar skicka ”pinsamma” SMS till den unge snickaren och Mats tillbringar hellre tid med de unga medresenärerna Johanna och Mia, som bor på samma hotell, och deras vänner. Barnen blir mer och mer olyckliga. Trots att familjen försöker vara en ”vanlig” familj på semester kan ingen undgå att lägga märkte till hur dåligt de fungerar tillsammans. Det händer också ett par riktigt otäcka tillbud, som kunde slutat illa.

Det låter som om detta är en riktig ”feel-bad”-bok, och det kan man tycka. Att hamna i en ond cirkel av misstro, ironi och tystnad är den stora skräcken när man lever i ett långvarigt förhållande. Men Anna vågar till slut erkänna för sig själv att hon under hela förhållandet har levt i en roll som inte riktigt är hon, för att hon trott att det ska vara så, och Mats tar till en riktigt drastisk utväg, som den sista semesternatten ändå får situationen att förändras något. De kommer nära varandra igen och börjar prata. Och slutet av boken är om inte glasklart, så i alla fall lite, lite hoppfullt.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Norstedts förlag
Utgiven: 2008
ISBN: 9113017543
Antal sidor: 364

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Evalution / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: barn, Betyg 4, Bokmässan, Helena von Zweigbergk, italien, kärlek, kvinnor, roman, seminarier

Man kastas direkt in i handlingen Ingrid Carlberg, fängelseprästen, tas av misstag som gisslan av tre kriminella som skall fly från fängelset. De hade planerat att ta en av vårdarna men han lyckas fly och det blir istället Ingrid som är deras  mänskliga sköld ut genom murarna. Ingrid som alltid haft tid att lyssna, Ingrid som gett dem medmänsklig värme och försökt hjälpa dem i stunder då de grubblat över sina liv eller vad de gjort mot andra. Nu tvingas hon in i en bil, med som försäkring för att de skall kunna ta sig ut ur landet.

Bokens jag är Ingrid, hon observerar, bevakar, analyserar och tänker men hon är även vettskrämd och har många  tankar kring sitt liv.

Ingrid riktar sin tanke till sin man Anders och deras lilla 1-åriga flicka. Hon ”pratar” med honom i huvudet berättar vad som sker och händer men också hur hon upplever deras relation. Hur hon ångrar att de skildes åt som ovänner denna morgon och andra relationsbekymmer de har. Ingrid har svårt att kontrollera sin rädsla men även kylan som kryper in genom snön de färdas i. Hennes snyftningar och hackande tänder får killarna, Osmo, Ronnie och Kalle men även deras tjejer, Olga och Yasmine att bli våldsamma. De både skriker åt henne och misshandlar henne. Ingrid skäms över at hon blir slagen men slagen får henne även att tänka tillbaka på sin första pojkvän Johannes. Johannes misshandlade Ingrid och hon stannade ändå kvar.

Spänningen är på topp från första blad i denna bok och den fortsätter, enda avbrottet är egentligen de korta stunder som Ingrid tänker på sin dotter, då är det mer ömhet som strålar genom sidorna. Man kan undra hur  Helena von Zweigbergks kan ha sådan trovärdig insikt i hur förbrytare fungerar och tänker men även hur hon kan sätta sig in i en annan människa i sådan grad att det blri trovärdigt. Ingrid känns så otroligt levande.

Allt är så realistiskt, konflikterna mellan de flyende, den bräckliga kärleken mellan brottslingarna och tjejerna, tjejernas historia men även Ingrids relationstankar, de är så ärliga. Flyktingarna är pressande, flykten tär på dem, de litar inte ritkgit på varandra, de gör upp egna planer och tänker egentligen bara på sig själva. När tjejerna skall laga mat till gruppen blir den aldrig färdiglagad, ingen har tid att vänta eftersom de aldrig vet när de måste sticka eftersom snuten är efter dem. Den finns aldrig någon lugn och ro och vissa av dem sover aldrig medan andra dricker eller tar droger för att orka sova.

Ingrids tankar som då och då bryter av flykten, kampen för överlevnad kan ses som ett udda inslag i en roman av detta slaget men fungerar som andningshål och man kan förstå Ingrids vilja att gå igenom livet, att göra bokslut med sig själv. Hon går igenom livet och spelar upp händelser hon har nytta av, hur hennes destruktiva förhållande med Johannes lärde henne att det finns någon nytta i att se sig själv som ett offer och det tänker hon inte göra här heller. Hon försöke desperat upprätthålla den synen också. Men ibland faller hon tillbaka till fängelseIngrid, vill trösta, vill förstå varför rymlingarna gör som de gör men så kommer hon på sig själv och hon säger ifrån. Hon sätter sig upp mot dem och krånglar, de hotar henne till livet och hon backar, ber om ursäkt lovar att vara snäll. Hon fogar sig. När hon besökte dem i fängelset kände hon sig trygg även om de var hårda förbrytare, då hade hon kontrollen nu är hon skyddslös, livrädd, försvagad av skräcken. Hon blir så arg på sig själv.

De oliak karaktärerna beskrivs genom sina handlanden, Osmo är ledaren han är hotfull, hård men också väldigt osäker. Han både slår Ingrid och ömmar för henne, de har haft ett bra förhållande i fängelset. Ronnie är en rastlös, manisk och opålitlig, alla är egentligen rädda för honom. Kalle är ganska så tafatt, super dig dräggfull för att komma ifrån allt. yasmine är Osmos tjej och Olga är Kalles tjej. Både är från öststatsländer, har blivit utnyttjade, drogpåverkade men är även manipulativa. De vill att Ingrid skall vara på deras sida men blir riktigt förbannade på henne när hon krånglar, när hon förstör för dem, de vill bara ur landet och leva loppan.

Det pågår ett psykologiskt spel mellan alla, ett spel som man nästan kan ta på och spänningen dallrar i luften. Helena von Zweigbergk har ett språk som beskriver detta mycket bra. Det stämmer hela vägen. Jag är så imponerad av hennes sätt att beskriva personer och deras tankar, särskilt relationer som inte är enkla beskrivs med en känsla som går att ta på. Samma sak med situationerna, jag kan riktigt känna hur det känns för Ingrid att sitta där i soffan med den svettiga, illaluktande jackan. Jag kommer på mig själv flera gånger att se mer fram emot Ingrids interna tankar än vad som händer under själva flykten, där är det ganska tjatigt och same-same.

Slutet av boken känns ganska väntat, mest baserat på början av boken, men kommer även som en befrielse. I slutet får vi åter igen möta prästen Ingrid, prästen som reflekterar över sitt liv och rymlingarna men även förhållandet till Johannes hon pratar om hur det inte är hon som står med skammen utan den som gjort något, denne kan aldrig läka, det mänskliga nederlaget är deras inte hennes. Hon kan alltid resa sig och gå vidare. Tycker det är rätt skönt med en präströst som inte är helt förlåtande och överseende med allt, utan en präst som är mänsklig med egna känslor men som även reflekterar över dem. Det sker flera gånger i boken. Ingrid tänker ”Jag som präst borde inte tänka så här…”

Jag blir  nyfiken för hur det går för Ingrid och Anders och lilla dottern efteråt, vill veta mer.

Betyg: 3.5 out of 5 stars

Förlag: Månpocket
Utgiven: 2007
Antal sidor: 311
ISBN 9789170015403

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: Betyg 3.5, flykt, Helena von Zweigbergk, präst

Helena von Zweigbergk är känd från flera olika mediasammanhang. I radio medverkar hon regelbundet i ”Spanarna”, i TV har hon varit programledare för ”Filmkrönikan” och hon har skrivit flera olika slags böcker, bl a barnböcker och en trädgårdskalender.

I början av sin författarkarriär skrev hon fyra kriminalromaner med fängelseprästen Ingrid i centrum. Liksom alla författare lärde hon känna de olika personerna i handlingen allteftersom hon skrev, men märkte så småningom att det handlade mer och mer om Ingrid och hennes roll i historien. Efter fyra böcker insåg Helena att hon började tröttna på kriminalromanen som form – man skulle beskriva en plats, ett problem, någon skulle dö, en hemlighet skulle avslöjas osv. I hennes fall kände hon att det blev tråkigt. Hon var mer intresserad av varför människor har gjort vad än vem som har gjort vad.

I de böcker som kallas ”relationsromaner” dyker hon därför in i en relation – en familj, en syskongemenskap – och funderar på hur olika problem utlöser handlingar och skeenden i relationen och i omgivningen. Hon använder små vardagskonflikter och målar upp de stora känslor som kan väckas i de akuta situationerna när det i själva verket är annat som ligger bakom. Det är väldigt sällan det i verkliga livet inträffar scener som på film: ”vi måste verkligen sätta oss ner och prata om det här”. Helena von Zweigbergk blir därför väldigt trovärdig då hon i stället låter de stora frågorna komma upp i de små irritationerna.

Helena berättar också om hur hon som mycket ung fascinerades av uppbrott av olika slag. Scenen där cowboyen rider bort i solnedgången och bara släpper allt bakom sig stod tidigt i ett romantiskt ljus för henne. Detta förstärktes då hon mötte 1970-talets revolutionerande böcker av Kerstin Thorvall och Suzanne Brögger, och hon såg fram emot att bli tillräckligt stor för att få ett förhållande för att ha en möjlighet att bryta upp från det. Efter några års erfarenheter av livet började hon i stället låta sina romanfigurer sköta om uppbrotten och hon ägnar sig mer teoretiskt åt vad som händer om man plötsligt mitt i livet struntar i allt och vänder samhället ryggen. I boken ”Så’nt man bara säger” låter hon två personer i olika generationer göra den resan och ställer dem i relation till varandra och omgivningen. Vilka skyldigheter har vi mot varandra och samhället egentligen? Går det att leva vid sidan av?

Samtalet väckte en del frågor och funderingar och jag kan tänka mig att läsa om Helena von Zweigbergks böcker i ”kronologisk ordning” (även om de är fristående) och se om det finns något mönster…

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Evalution / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: deckare, Helena von Zweigbergk, kärlek, kriminalroman, relationer, seminarier, Skönlitteratur, Sverige

Helena pratade om hur Tusen skärvor tillit handlar om ett par i 30-års åldern, Ur vulkanens mun om ett par i 40-års åldern och i den nya är huvudrollsinnehavaren en kvinna i 50-års åldern som bara sticker ifrån allt. Just det här med att bara lämna allt är ett ämne Helena säger sig vara intresserad av att utforska vad händer om vi bara bryter upp och drar? Hon nämner också att ett drag alla tre böckerna har gemensamt är att en förälder plötsligt lämnar familjen. Men det var inte medvetet utan något hon upptäckte själv efteråt.

Helena berättade att hon som ung läste Brøgger och Thorvald och i deras berättelser var det alltid stora dramatiska uppdrag och Helena tänkte: ”Bara jag får bli stor och få göra uppbrottet”. Men som vuxen upptäckte hon givetvis att det inte var uppbrotten kärlek handlade om

I Sånt man säger så så köper Susanne ett gammalt torp på landet. Hon presenterar det för sin man som ett ställe hon vill renovera upp och sälja med vinst men allt eftersom inser man att hon vill ha ett ställe att fly till.

Susanne erbjuds ett avgångsvederlag från sitt chefsjobb och kan därmed vara ledig utan att bekymra sig om pengar. Hon beslutar sig för att dra ut till torpet och överger sin man och hans tre barn, hon vill komma bort från den ensamhet hon känt i familjen, som om hon levt i en egen bubbla bland dem. Nu skall Susanne bara vara, nu gäller hennes egna villkor. Men så ringer Susannes syster, hon som är slarvern medan Susanne alltid varit den ordentliga. Louise ber Susanne ta hand om sonen Jonas ett kort tag, han behöver någonstans att bo för de håller på att bli vräkta. Louise behöver få lite tid på sig att reda ut deras trassliga situation. Jonas är en ”osynlig” tonåring och nu får Susanne helt plötsligt ansvar både ekonomiskt och emotionellt för honom. Deras relation är inte den bästa och de ifrågasätter varandra en hel del. Jonas vistelse drar ut på tiden och nu sitter de där, två människor, en ung och en äldre som båda vänt ryggen åt livet, vad skall de göra?

Helena beskriver att hon försökt lyfta fram den konflikt som kan bli mellan två syskon, hur man lätt går tillbaka till 5-års åldern när man träffar sina syskon. Hur gör man för att bryta ett sådant beteende? Hon ville också undersöka vad som händer om man sätter ihop två ”minuspersoner” som Susanne och Jonas, kan minus och minus bli plus? Vad kan komma ut av det, kan de hitta något gemensamt.

Instinktivt tror jag att den här kan bli lika jobbig att läsa som de tidigare relationsböckerna men ändå vet jag att jag kommer läsa den för Helena von Zweigbergk är så bra på att fånga människorna.

Läs även andra bloggares åsikter om bokmässan

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: Helena von Zweigbergk, PocketBlogg

Anna och Mats bestämmer sig för att åka till Sicilien med barnen, trots sina problem att få ihop ekonomin, för att försöka få ordning på sitt äktenskap, starta om och framför allt prata ut. Kommunikation och svårigheterna med att prata är en central del i denna bok. Och det är här den gör så ont. För jag känner igen mig. Man kämpar för att säga något ”snällt” men ur munnen kommer något annat, eller något som får en ton som gör att den andra inte uppfattar det snälla. Eller så är det så att man faktiskt säger något snällt med vänaste tonen men eftersom det som brukar komma ut är giftig rök misstolkas det ändå. Anna och Mats har gått långt ner i äktenskapsträsket, det framstår som om allt hopp faktiskt är ute, de har börjat nedvärdera varandra och inte alls se varandras goda sidor. Det är många ”Åh det är så typiskt dig att…” ”Men du då, du tror att du är så jävla…”

Boken är skriven från Annas perspektiv och jag önskade att den hade kunnat varva med Mats syn på samma sak eller följas upp med ”Mats bok” för kan han verkligen vara så överjävlig, en sådan översittare som surar ner hela familjen så. Han är så bitter att det riktigt dryper om det men Anna är faktiskt inte långt efter men hon slår över i egoism istället. Men trots att det berättas ur Annas perspektiv kan jag bli riktigt förbannad på henne också, dels för hur hon beter sig men också i hur hon finner sig i situationen, att hon inte bara ger upp och drar.

Hemma i vardagen är Mats en avdankad webbsideknackare med eget företag som går dåligt medan Anna är på uppgång, hon jobbar deltid i en bokhandel men textsätter också fotoböcker om njutning. Kontrasterna mellan Annas njutningstankar och konflikterna med Mats skär sig. men jag blir oerhört sugen på att köpa njutningsböckerna att få drömma mig bort i när jag själv haft mina konflikter i familjen. Mats och Annas tillvaro är lite extra spänd pga ekonomiska faktorer, Mats jobb går dåligt och semesterresan anstränger deras ekonomi ytterligare, men de tror att det kommer kunna vara värt det.

Jag tänker mycket på Sebbe och Moa och hur de uppfattar sina föräldrar och den ekonomiska situationen. För varje gång vi bråkat här hemma så känns det som man sårat barnen mer än sig själv och partnern och då och då när jag läser om hur Molly och Sebbe nekas något de vill ha medan föräldrarna köper öl får jag dåligt samvete för så kan det vara här också, barnen får stå tillbaka för att jag ”behöver” något. Det gör helt enkelt ont att läsa. Sebbe är 11 år och försöker vara cool men det skiner igenom att han är en känslig kille som älskar båda sina föräldrar. Molly sju år är lite som mamman, vill hela tiden vara till lags, inte störa sig med någon. Det finns oerhört starka scener i boken oftast där barnen är med. Man blir så arg på föräldrarna, men fan ser ni inte vad ni gör med era barn, skilj er för i helvete och gå vidare med era liv vill jag bara skrika flera gånger om. För även om det finns igenkänningsfaktorer i boken så är min egen familj långt ifrån denna och jag är så tacksam att vi inte är dem.

Jag är kluven till slutet på boken, det funkar men ger inget avslut men kan sådant här någonsin få ett slut. Antingen så slutar det lyckligt och alla som hatar lyckliga slut klagar på det eller så slutar det i katastrof och så blir folk sura för det. Ett icke-slut kanske är det bästa. För denna boks storhet är i de fångade detaljerna, kommunikationssvårigheterna, att försöka se glädjen i det lilla, irritationsmomenten i andra (som den perfekta Lisa i Äppelviken el de unga tjejerna) osv, inte i vad skall det sluta i.

Det är en som sagt en jobbig bok att ta sig igenom, vissa sträckläser den andra tvingas nog göra som mig, ta den bitvis för att hinna bearbeta och smälta. Men bra är den, jättebra. Den kommer nog vara med mig länge i bakhuvudet.

Betyg: 5 out of 5 stars

Förlag: Norstedts Pocket
Utgiven: 2009
Antal sidor: 363 st
ISBN: 9789113020693

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 4 kommentarer | Etiketter: barn, Betyg 5, dysfuntionell familj, familjedrama, Helena von Zweigbergk, kommunikationsproblem, otrohet, semester, svek