Kate Mosse: Labyrinten här har en bok ganska så stor betydelse för berättelsen och dess upplösning.

Helene Hanff: Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street det hörs väl redan i titeln att här har böcker en central roll och vi får se hur kärleken till litteraturen kan föra människor samman tvärs över ett hav genom intensiv brevväxling.

Markus Zusak: Boktjuven här är läsandet livsuppehållande skulle jag nog säga. Glädjen till orden och litteraturen är stor och spelar en betydande roll genom hela boken.

R.J. Ellory: Hotell Cicero huvudpersonen driver ett antikvariat i New York och ett bokmanus står i händelsernas centrum i berättelsen.

Mary Ann Shaffer: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap även i denna bok avslöjas böckernas roll redan i titeln. Böcker och läsande står i centrum i denna berättelse. En del upptäcker läslusten, andras räddas tack vare sin kvicktänkthet gällande litteratur.

Nästan inom temat:
Linda Olsson: Nu vill jag sjunga dig milda sånger i själva boken förekommer egentligen inget läsande eller böcker men boken handlar om att skriva, att skriva en bok den vi sen läser så jag tycker den platsar ändå.

Herta Müller: Hjärtdjur här är det viktigt att kunna läsa och läsa rätt, i breven döljer sig kodord och det skrivna ordet får stor vikt för berättelsen.

Jonas Hassen Khemiri: Ett öga rött huvudpersonen skriver och formulerar sig i sin dagbok genom hela berättelsen.

Helena von Zweigbergk: Ur vulkanens mun huvudpersonen arbetar med att skriva en bok och börjar kring det fundera en hel del kring sitt liv men boken står väl kanske inte i centrum i berättelsen.

Jonas Hassen Khemiri: Montecore : en unik tiger kanske inte så mycket böcker men däremot om språk och hur vi uttrycker oss.

Åsa Hellberg: Casanovas kvinna även i denna bok skriver huvudpersonen den bok man läser som en del av sin process till ett annat liv.

Vilka tips har du på böcker av det här slaget?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, läsande, tips, Kate Mosse, Helene Hanff, R.J. Ellory, Markus Zusak, Mary Ann Shaffer, Linda Olsson, Herta Müller, Jonas Hassen Khemiri, Helena von Zweigbergk, Åsa Hellberg, Casanovas kvinna, Montecore : en unik tiger, Ur vulkanens mun, Ett öga rött, Hjärtdjur, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Hotell Cicero, Boktjuven, Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street, Labyrinten

Jag misstog mig. Jag tyckte ju mycket om Hjärtdjur, och i lördags fick jag chansen att höra henne berätta om sitt liv, och sitt verk, på Dramaten i Stockholm. Det är förresten två saker som är väldigt starkt sammanbundna hos Müller – liv och verk. När hon kliver in på scenen ser hon nästan rädd ut, malplacerad. Hon ser ut som någon som precis fått en stor överraskning, strax innan det går upp för henne vad denna överraskning innebär. Försiktigt trevande. Sätter sig. Irene Lindh läser ett stycke ur Kungen bugar och dödar. Jag tittar på Herta, hon lyssnar spänt, som om hon känner efter hur ”hennes språk” låter på svenska.

Herta Müller samtalar med Monica Nagler, och ger oss, med både allvar och humor, en inblick i sin uppväxt och sitt liv. Samtalet spontantolkas från tyska, och även om jag tycker det fungerar bra och utan större störningar så är det tyvärr så att de som kan tyska i publiken får fler, och större, skratt. Vissa saker försvinner på vägen, och det förtar känslan en aning.

Om man inte förstått det tidigare, så är språket en mycket viktig del av Müllers verk, och därmed också hennes liv. Hon berättar att hon gått från bytyska, till högtyska och rumänska. Idag skriver hon på högtyska, men bär alltid med sig rumänskan i skrivandet. Det bidrar till det speciella språkbruket. Olika språk kan ha olika laddning för samma ord, och detta färgar hennes texter. Dessa, hennes båda språk, ger sina egna versioner av verkligheten, och formar det skrivna. Hon återkommer ständigt till språket och pratar bl.a. om tyskspråkiga grannbyar med så olika språk, trots att det är samma, att de hade svårt att förstå varandra. I dessa, ”Rumäniens språkliga gränstrakter”, har Müllers känsla för språket vuxit fram.

Samtalet glider in på frisörens roll, det kan verka trivialt, men Herta förklarar att frisören hade en central roll i de tysktalandes byar. Det var folkets knutpunkt, en samlingsplats. Som liten, förklarar hon, var hon övertygad om att frisören var mer än så, att frisören hade våra öden i sina händer. Vi har alla en varsin säck som frisören fyller med hår för varje klippning. När säcken är full tar våra liv slut. Herta förklarar att hon ville bli frisör, men att hon aldrig hade fått möjlighet att klippa männen, och det var männens frisör som var föremål för hennes drömmar.

Monica Nagler förklarar att det är skönt att hon inte valde den karriären framför författarskapet, eftersom de då inte fått chansen att sitta där på Dramatens scen och samtala. Müller tänker efter en kort stund, och svarar. ”Men tänk! Kanske hade jag blivit så duktig som frisör, att jag hade fått chansen att klippa en Nobelpristagare, och sedan slå henne följe hit. Då hade jag suttit i publiken och lyssnat. Det hade varit så trevligt.” Detta är bara ett exempel på Müllers förträfflighet, överhuvudtaget balanserar hon mellan dessa glimtar av ljus och innerlig humor, eftertänksamhet och känslan av lättflyktighet. Hon tar inte mycket plats, för mig framstår det lite som om översättaren tar mer plats på scenen, än huvudpersonen själv. Det är faktiskt befriande, och gör henne mer mänsklig. Det är ju också detta jag pekar på i min recension av Hjärtdjur, som en av de viktigaste aspekterna i berättelsens uppbyggnad: ”Detaljerna runt en händelse, till synes obetydliga sådana, får oss att tillskriva själva händelsen större vikt.” Jag vill alltså påstå att vi i Müller har en författare som är konsekvent i både liv och verk.

Vidare berättar hon om hur hon köptes fri av Tyskland, och här finns många bottnar. Både lycka och sorg. Hon hamnade på en lista över förföljda och mordhotade författare, som satts ihop av tyska PEN. Hon lyckades alltså komma till Tyskland med tysk hjälp, men det fanns så klart baksidor… T.ex. så gick ju pengarna direkt till diktaturens statskassa. Hennes frihet kunde alltså sägas ha ett högt pris för de som inte fick möjligheten att bli fria.

Väl i Tyskland kände hon sig bortkommen. Hon kunde tyska, men hon kunde inte läsa av tyskarna. Hon förklarar att sarkasm inte gick hem, hon visste inte om hon skulle känna sig stött eller skratta. Skillnaderna var många, och så även nyheterna. Hur fungerade en biljettautomat? Kunde det stämma att man inte var avlyssnad i telefonen? Hon var förvånad över att polisen hade en helt annan roll än i Rumänien.

Efter många skratt i allvaret börjar tiden rinna ut, och man inser att man inte kommer hinna tala om allt. Tyvärr. Man hoppar till senaste romanen, Andningsgunga. Jonas Karlsson läser, och utav de tre skådespelarna (Jonas Karlsson, Irene Lindh och Stina Ekblad) som under tiden läst ur Müllers olika verk är det han som först får publiken att applådera och försöka hålla tillbaka tårarna, när han läser om hur orden ”Jag vet att du kommer tillbaka” används som ett sätt att överleva tiden i ett arbetsläger.

Detta var ett riktigt trevligt initiativ av Dramaten. Det var mitt första besök där, men jag hoppas det dyker upp fler tillfällen då jag har möjlighet att åka dit. Jag är glad att jag bytte arbetspass med kollegor för att kunna åka till Stockholm, detta kommer jag bära med mig länge.

Herta Müller har ett språk som inte liknar någon annans, ett slags poetisk prosa som är lika konkret som den är luddig och ogripbar. Varje mening är så tät att man som läsare har svårt att ta in allt på en gång. Prosan är detaljrik in absurdum, och det är därför en ren omöjlighet att läsa hjärtdjur med något slags högre tempo. Temats tyngd bidrar förstås också till detta, men jag hävdar att det är framförallt språkets förtjänst. Att språket är en författares främsta verktyg är förstås ingen lögn, men det kräver också ett handlag som alla inte besitter, att fylla språket med mening. I hjärtdjur är språket förvisso inte utan betydelse, men det är i det outsagda som den mesta betydelsen ligger. När Herta fokuserar på det till synes perifera i ett skeende är det inte det perifera som sticker ut. Detaljerna runt en händelse, till synes obetydliga sådana, får oss att tillskriva själva händelsen större vikt.

Samtidigt är detta ett sätt att ta tillbaka maktens språk, den språkliga kyla som är maktens fylls gradvis av den värme som befolkar de personer som dagligen utsätts för den. Samtidigt är språkbruket ett sätt att visa att händelsen är upplevd, på riktigt. Genom att tydliggöra dessa detaljer minimerar man risken att bli sedd på med skeptiska, ifrågasättande, ögon. Det icke upplevda bemödar man sig inte med att memorera på ett sådant vis. Grymheten i exempelvis ett förhör tydliggörs effektivt genom att med språket inte tydliggöra den. Grymheten existerar utanför språket och förtydligas därigenom.

Hjärtdjur berör den styrande maktens kontroll och skuldbeläggande. Under Herta Müllers besök på Dramaten idag (mer om det senare) säger hon att t.o.m. pessimism var förbjudet under regimens styre, och publiken sätter skrattet i halsen. Jag också, så klart, för även om hon sa det med glimten i ögat så ligger det ju något i det, i en diktatur ska du vara glad över att vara förtryckt.

Ramen för allt detta bygger Müller upp med hjälp av en grupp vänner, som bara genom att bara vara just en grupp av lättare motstånd också begår ett brott mot makten. Sådan gruppbildning är inte tillåten. Till skillnad mot Bea tycker jag alls inte berättelsen är tunn, tvärtom. Det svåra ligger nog i att se berättelsen som något som går utanför, vid sidan av, språket. Berättelsen ligger inte i språket i sig. Utanför den nedtecknade berättelsen rör sig en annan linjär berättelse som är av större vikt för behållningen av boken.

Jag håller dock med Bea om att det inte går snabbt att läsa Hjärtdjur, bilderna är många, och ibland svårtydda, obehagliga och ovana. Man riskerar också att förlora viktiga detaljer på vägen, som sedan återkommer utan vidare förklaring och man måste då kanske bläddra tillbaka för att förstå och minnas det man läst.

Jag vill, och tänker, läsa mer av Müller. Hjärtdjur berör mig, och skådespelaren Jonas Karlsson fick idag hela dramatenpubliken att försöka hålla tillbaka tårarna när han läste ur den senaste romanen Andningsgunga. Jag hoppas den snart kommer i pocket.

Betyg: 4.5 out of 5 stars

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 200910
ISBN: 9789174290929
Antal sidor: 212

Berättelsen kretsar kring en kvinna vars namn vi aldrig får veta, hon har tre vänner Kurt, Edgar och George. Den lilla gruppen har ofta någon från Securitate efter sig, Ceauşescus Rumänien var ingen trygg plats för dem, att leva under ett totaliärt förtryck kan förgöra en människa. Dessa fyra kämpar tillsammans för att inte bara överleva utan också försöka leva lite. De skaffar sig bundsförvanter, som sömmerskan och Terezia, eller är de verkligen vänner? Allt som oftast så förhörs de av kaptenen Pjele, en man som verkar njuta av att låtsas vara snäll, ”Du har haft tur med mig” fast han egentligen är ett riktigt svin vilket vår berättare tydliggör på detta sätt:

Jag önskade att kapten Pjele skulle vara tvungen att bära på en säck med alla sina döda. Att hans nyklipta hår skulle lukta nyklippt kyrkogård, när han satt hos frisören. Att hans brott skulle stinka, när han på kvällen satte sig vid bordet bredvid sitt barnbarn. Att detta barnbarn skulle äcklas av fingrarna som gav det kakorna.

Berättaren låter oss få ta del av barndomen, små minnesfragment återkommer genom hela boken och knyts ihop med skeenden. Där finns den sjungande mormodern, morfadern som snidat schackfigurer och mamman som binder fast barnet.  Barnet som får höra att det skall dö om man sväljer mjuka plommonkärnor men sväljer dem i smyg. Döden har en central roll, den är ständigt närvarande man vet aldrig när det är en naturlig död, någon som bara inte orkat längre eller när Securitates män gett en hjälpande hand, man vet aldrig vem som står på tur och hjälper det ens att ta sig ur landet? Är längtan förgäves?

När jag läste första 1,5 sidorna var jag på väg att lägga ifrån mig boken, jag var helt bortkollrad, men så började en berättelse ta form och det tog sig lite men sen blev allt bara konstigt igen. Så höll det på hela boken ut. Jag fick kämpa mig igenom denna text, jag hade utlovat en recension till ett visst klockslag en viss dag. Men nu när boken är slut och jag åter igen läser första 1,5 sidorna så förstår jag i alla fall vad de handlar om och cirkeln är sluten. Kanske är det en bok man måste läsa två gånger, det kanske är som med viss musik där man måste lyssna flera gånger för att inse att man faktiskt gillar det.

Något jag gillar med boken är de små korta tydliga fragmenten om hur det är att leva i en totalitär stat, att inte vågar låtar applåderna tystna på ett möte, hur man på samma möte håller upp handen spikrakt tills mjölksyran sätter in och man sträcker lite till för att inte ta ner handen först. Att behöva lägga hårstrån i kuverten och på sin väska för att upptäcka om någon snokat, att aldrig veta vem som är statens extra öron och aldrig ha något privatliv. Att behöva både tala och skriva i kod.

En mening med ordet ‘nagelsax’  i för förhör, sade Kurt, en mening med ‘skor’  för husundersökning och för skuggning en med ‘förkyld’. Efter tilltalet alltid ett utropstecken, vid dödshot ett komma.

Om att alltid leva med önskan att fly men ändå inte vilja lämna sitt hem. Boken rymmer egentligen ingen direkt kärlek förutom den anade hemliga kärleken berättaren hyser för Tereza och den vänskap som finns mellan de fyra huvudkaraktärerna, sex finns det däremot en del av. Sex används i utbyte för saker, för att utplåna sig själv aldrig som bevis på kärlek.

På baksidan av boken står det:

Hennes poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns.

Nog är det poetiskt alltid, och jag funderar på om det inte även är kodat precis som breven mellan vännerna; hästar i högklackade skor, trämeloner, plåtfår, hundar på hjul och hjärtdjur.

För mig blir det inget mer av Herta Hüller, jag håller mig till mer lättsmält text där jag inte känner mig korkad när jag läser. Kanske möjligtvis skulle jag kunna läsa sådant här i en bokcirkel där någon kan peka mig i rätt riktning, där en diskussion kan öppna mina sinnen för nyss inmundigad text.

Men konstigt nog kunde jag uppskatta det poetiska i vissa textstycken, läsa dem om och om igen, fast jag inte förstod. Som att lyssna på musik med text på ett språk man inte kan men ändå känns njutningen i kroppen.

Månen var en giffel. I morgon är det ljusare sa Terza, den växer, puckeln är till höger.

[...]

Penseln kastar vi i floden från bron. Vattnet var svart och lika stilla som väntandet i våra huvuden. Vi höll andan och hörde den falla ned. Jag var säker på att penseln inte hade kommit ner i vattnet. Jag hämtade luft och måste hosta, för att penselhåren kittlade mig i halsen. Jag såg giffelmånen och var säker på att penseln hängde i luften över denna stad och målade den svarträfflade kulan − natten.

Men det bästa med boken är omslaget, det är otroligt vackert.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 200910
ISBN: 9789174290929
Antal sidor: 212

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Läs gärna Jimmys recension av boken, han gillade den betydligt mer än vad jag gjorde.

En sak kan jag säga om hennes böcker redan nu, hon har underbara titlar (på svenska). Lyssna bara på Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv, vilken underbar titel. Sen skall förlaget ha beröm för de otroligt snygga omslagen.

Jag får väl ställa mig i väntekö på någon av pocketböckerna, de är slutsålda och nytryck är på väg. Men frågan är vilken av dem som känns mest lockande. Så här beskrivs de på förlagets webbplats:

Redan då var räven jägare

Redan då var räven jägare utspelar sig i Rumänien vid tiden för Ceauþescus fall. Adina, en ung lärarinna och dissident, märker en dag att någon har genomsökt hennes lägenhet.

När hon upptäcker att den som spionerar är mannen hennes bästa väninna Clara har förälskat sig i bryter Adina deras långa vänskap. Trots detta varnar Clara henne för en förestående arrestering och hon flyr ut på landet. Diktatorns fall blir hennes räddning.

Med ett sparsmakat, egensinnigt språk som ligger nära poesin ger Herta Müller en kusligt inträngande bild av hur människorna påverkas och deformeras av diktaturens allestädes närvarande hot, av förtrycket och terrorn.

Hjärtdjur

”När ni skriver, glöm inte datum, och lägg alltid med ett hårstrå i brevet, sade Edgar. Om det inte finns något, vet man att brevet har öppnats.”

Den lilla gruppen vänner måste hela tiden akta sig för Securitatemännen i Ceausescus Rumänien. De vet aldrig när det är dags för nästa förhör, så det är lika bra att försöka göra det bästa möjliga av situationen. Med hjälp av språket, berättelserna och humorn försöker vännerna överleva det totalitära förtrycket.

Hjärtdjur får det nog bli, den låter bäst. Får återkomma med recension senare.

Har du läst något av henne? Vad tyckte du?

Läs även andra bloggares åsikter om Nobelpriset, Herta Müller, Pocketbok