Magnus Uggla hör, liksom Alex Schulman som jag skrev om för en tid sedan, till de människor som de flesta av oss har en förutfattad mening om. Positiv eller negativ, för all del. Han har hållit på med sin musik som scenartist i 40 år och producerat titlar som ”Jag mår illa”, ”Fyra sekunder” och ”Fula gubbar”, men också den mera finstämda ”Ska vi gå hem till mej, eller hem till dej, eller var och en hem till sitt?”

I augusti 2007 började han att blogga, på uppmaning av skivbolaget kommer det fram så småningom. Och ja, jag läste faktiskt enstaka inlägg i bloggen då den enbart fanns som blogg också. Men man får faktiskt en helt annan bild av Magnus Uggla när man läser alla inlägg i följd som det blir i tryckt form. Att det är alla inlägg man får läsa bekräftar det sista inlägget, som plötsligt i februari 2008 deklarerar att ”nu slutar jag blogga”!

Den gapige, svärande och störande artisten som passerat 50 med god marginal framstår i denna blogg/bok med betydligt mer nyanser. Motvilligt börjar jag tycka om honom, han beskriver mycket skickligt situationer och detaljer ur hans vardagsliv utan att någon gång gå över gränden för vad som blir för personligt och privat. Han berättar en hel del om familjen, till exempel, men utan att lämna ut fruns och barnens integritet. Sättet han driver med sina chefer och kollegor etc är också väldigt medvetet, inte en enda gång går han över gränsen mellan satiriskt och elakt. Han är utan tvekan en mycket driven skribent, som i stället för att skriva lyrik eller djupa noveller valt att skriva huvudsakligen ironiska och satiriska sångtexter.

Ibland driver han helt hejdlöst med sig själv, till exempel när han berättar om sin fobi för att glömma dra ur strykjärnssladden – den botar man bäst genom att ta med sig strykjärnet när man går ut. Efter denna bekännelse lägger han då och då ut bilder med sig själv på olika platser, som av en händelse med ett strykjärn i handen. Mellan andra bilder, utan vidare kommentar. Det är då det blir väldigt roligt.

Jag vet inte precis om detta är den roligaste bok jag har läst, vilket baksidestexten utlovar. Men ganska underhållande är den. Och man få en betydligt bredare bild av en artist som har gått från att vara ”gossen Ruda” till att numera kunna ta attributet folkkär. Ni såg väl honom sjunga ”Värsta grymma tjejen” på hyllningskonserten i TV dagen före det stora kronprinsessbröllopet? Skulle ingen trott för 35-40 år sedan…!

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Modernista
Utgiven: 2008
ISBN: 9789186021320
Antal sidor: 448 s.

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Evalution / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 3 kommentarer | Etiketter: barn, Betyg 4, Biografier, Humor, kärlek, livsöde, nutidshistoria, Sverige

Ibland får vi berättelserna rakt ut och ibland blir det lite mer dolt som i början då det talas om Fabbes ägg. Genom att läsa boken får man sig en dos historieskrivning, det har varit en jädrans massa krig och jag hade ingen aning om att det var påhittade spionrapporter som ledde till USAs ”Star Wars”-projekt

I boken pågår två parallella historier, den ena är Allans livshistoria fram tills den dagen han bestämmer sig för att ta steget ut genom fönstret på ålderdomshemmet och försvinna på sin hundraårsdag. Den andra handlar om vad som händer efter att han klivit ut genom fönstret. En historia som startar vid busstationen i det lilla köpinge han bor i och kantas av några lik och att både polis och skurkar vill ha tag på honom.

Då och då kommer jag på mig själv med att tänka ”jo jo som om det skulle kunna gå till så” men tänker samtidigt att det är inte mer osannolikt än vilken annan deckare som helst där det dör folk hitan och ditan och polisen står handfallna. Sen är boken gödslad med sjuka sammanträffanden, i både berättelserna och till slut reagerar man inte på det alls, det är så det är och när jag väl kommit över det läser jag de sista 288 sidorna i ett svep. Det är en bok som är lätt att läsa och lätt att tycka om. Det går liksom inte att tycka illa om Allan och hans vänner. Däremot är det inte någon bok som lämnar några djupare spår i mig, det är en lättläst, lättsmält historia som får mig att skratta men efter genomläsning sörjer jag inte att boken tog slut som man gör med en riktigt bra bok.

Lär av Allan Karlsson, med språkkunskaper kan man komma långt, med förmåga att improvisera ännu längre och genom att verkligen innerst inne tro att alla människor är lika kan man komma hur långt som helst. Allan låter aldrig saker som politisk tillhörighet, härkomst, kön odl ens snudda vid medvetandet och det är så befriande att läsa även om man nog kan bli lite irriterad över att han hjälper historiens ”bovar”.

Betyg: 3.5 out of 5 stars

Läs även vad Cecilia tyckte om boken, hon ger den ett högre betyg än vad jag ger.

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 201004
ISBN: 9789186369279
Antal sidor: 404
Intervju med Jonas Jonasson om boken (hos Piratförlaget)

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Jonasson, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, skrönor

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | 4 kommentarer | Etiketter: Betyg 3.5, Historia, Humor, jonas jonasson, skrönor

Desiderata har en lång karriär bakom sig. Både häxa och god fe. Nu ska hon dö. Och hon har förberett sig. Trollspöt hon använde som fe har hon testamenterat till den betydligt yngre, och avgjort vimsigare, häxan Magrat.  Med trollspöt följer  uppdraget att beskydda Desideratas skyddsling Ella i det fjärran Genua. Samt uppmaningen att Magrat äldre kollegor Esme Weatherwax och Nanny Ogg INTE ska lägga sig i.

Det är en utmaning som Esme och Nanny inte kan motstå. Tillsammans med Magrat ger de sig av till Utlandet. Tre häxor beväpnade med ett trollspö, tre kvastar och en sällsynt elak katt. Men kommer de vinna kampen mot ondskan? Och kommer Utlandet att överleva dem?

Witches Abroad, som utkom 1991, (sv. övers. Häxor i faggorna, 1994), är Terry Pratchetts tolfte bok om Discworld, världen där allt kan och förmodligen kommer att hända. Det är den andra boken om de tre häxorna Esme Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat Garlick. Den första, Wyrd Sisters, recenserar jag här.

Precis som föregångaren är Witches Abroad är en satir där fantasyn är på frontalkollission med vår värld. Pratchett kommenterar i sina böcker alltid olika fenomen i den värld vi lever i och i Witches Abroad har turen kommit till turister och nationella seder, myter och folksagor.

Pratchett driver lyckligt med allt det ovanstående och han gör det bra. Precis som i Wyrd Sisters är det elakt, roligt och ibland otäckt.

Då och då blir det dessutom ganska sorgligt. Pratchett beskriver konsekvenserna när en människa mot all vett och sans försöker omforma verkligheten till sagan. Tragiken som uppstår när  människor och djur tvingas in  i roller de aldrig var ämnade för. Det ger boken ett oväntat djup som jag uppskattar.

Precis som i tidigare böcker är språket en njutning. Pratchett är utan tvekan en driven skribent. Jag är särskilt förtjust i hans återkommande ordlekar. Dessa är ofta svåröversatta och därför föredrar jag att läsa Pratchett på originalspråket.

Personteckningen är mycket Terry Pratchett. I en mening är huvudrollsinnehavare och birollsfigurer arketyper, klichéer. Men de är inte förutsägbara. Ofta tänker, känner och agerar de på sätt som motsäger klichéerna. Det ger dem djup och nyansrikedom samtidigt som böckerna blir härligt oförutsägbara.

Sammanfattningsvis är det här en bok jag bara älskar. Utan att tveka ger jag den fem stjärnor i betyg.

Slutligen: Samtliga böcker om Discworld finns i den ordinarie bokhandeln. På originalspråket. Värre är det med de svenska utgåvorna. De tidigare översättningarna  – som Häxor i faggorna - har utgått ur sortimentet. För den som vill läsa på svenska är det  bibliotek, antikvariat eller välförsedda kompisar som gäller.

Förlag: HarperTorch
Utgiven: 2002-08
Sidantal: 384
ISBN: 9780061020612

Betyg: 5 out of 5 stars

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Neurotic Kitten / PocketBlogg.se, 2010. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: Betyg 5, discworld, Engelska, England, Humor, Terry Pratchett

Den här boken är skriven som en samling krönikor som kan läsas var för sig men även i följd från pärm till pärm. Titlarna på de olika kapitlen är t ex ”Om att spotta i motvind”, ”Om ni undrar varför sopbilarna kör så fort på Gotland”, ”Måste du blanda in mig i vårt förhållande?”, ”Inte undra på att människor är så hemska när de börjar sina liv som barn”, ”Sponsrad manna från himlen och ett utedass som förpliktigar”, ”Rent objektivt måste jag säga att jag har rätt” osv, osv. Då och då slänger hon in en liten extra tankeställare mellan kapitlen, egna eller andras citat. Ett exempel: ”Läser i tidningen att vi inte har råd att ta emot fler flyktingar och lite senare läser jag att årets julklapp är en … PLASMA-TV!!! Kan vi inte bara fortsätta att låtsas? Säga att årets julklapp är en mössa – varenda år.”

Texterna avspeglar Lena Sundströms yrke som reporter, hon har bl a jobbat med Kalla Fakta, och det märkt att hon är insatt i de företeelser hon beskriver/häcklar/kritiserar. Ofta funderar hon bara rakt upp och ner, och låter läsaren själv fundera vidare. Jag tycker det är skönt att inte bli pådyvlad en massa färdiga svar och lösningar. Boken är mera en tankeväckare och problemställare som kan skapa nya diskussioner. Jag skulle kunna tänka mig att den kan användas som inledning t ex på personalmöten som högläsningsbok, innan man tar itu med de frågor som står på agendan för mötet. Lite material för att samla tankarna i rummet och skapa en gemensam bas. Vissa texter är plats- eller årstidsbundna och väljs då förstås när de passar.

Den här boken är en puls- och humörhöjare för vem som helst, som varit med i det svenska samhället i ett par decennier. Om jag skulle ge bort den i julklapp skulle den passa till brorsan, en kompis, en kusin eller morbror, kanske en politiskt aktiv människa eller företagsledare.

Just nu är Lena Sundström aktuell med sin senaste bok ”Världens lyckligaste folk”, som hon blivit nominerad till August-priset för. Men det är en helt annan historia!

Betyg: 5 out of 5 stars

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 2007
ISBN: 9789185625765
Antal sidor: 264

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Evalution / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: Betyg 5, Humor, julklappstips, Lena Sundström, nutidshistoria, Skönlitteratur

”Familjelyckan” är Carina Dahls debutroman, den första i en planerad trilogi. Hon har tidigare lång erfarenhet som copywriter och manusförfattare åt bl a SVT.

Författarinnan väver i sin berättelse ihop händelser i nutid med nedslag på olika ställen i dåtid och bygger på så sätt upp en historia som till en början ser ut som en deckare men sedan utvecklas till något som mera liknar en familjekrönika. Spänningen hålls vid liv och man undrar hela tiden vad som skall hända härnäst. Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig och läste ut den på bara några dagar.

Personerna i boken är från början skickligt utmejslade och trovärdiga, man känner verkligen med Fragancia i hennes olyckliga kärlek till ishockeyn, och vill så gärna att Fernández skall hitta ett sätt att göra guld… Till och med den osympatiske Richard Perssons uppträdande och öde får sin förklaring, som gör att man faktiskt tycker synd om honom. Lillebror Jesús är också finkänsligt skildrad som ett speciellt och älskat barn.

Miljön känns också alldeles vanlig och beskriver småstadsgnabb, klassklyftor, jämlikhetsfrågor, arbetskraftsinvandring och konjunktursvängning som integrerade delar av bakgrunden till själva handlingen. Även vissa tidsmarkörer, t ex den kortskaftade ”seglarstöveln”, betyder mycket för historiens trovärdighet.

Till denna invecklade, fantastiska och fullkomligt logiska historia fogas ett visst mått av övernaturliga inslag, som jag tillstår att jag också har en svaghet för – tänk Isabel Allende, t ex. När de uppträder i sammanhang som de här slås man mer än en gång av tanken ”varför inte?” Ett sådant där magiskt ögonblick kan väl hända här, någonstans, i min grå vardag också? Detta är ett exempel på vad jag menar med att boken aktiverar tanken och ger läsaren ett lite öppnare sinne för mer än bara det vanliga och förväntade.

Mot slutet av boken blir dock de där ögonblicken lite för många och lite väl otroliga, tempot ökar och det känns som om författaren bara vill knyta ihop alla trådar och avsluta historien. Det är synd att historien får ett så ”hopknutet” slut, den lämnar inte många frågor obesvarade. Detta drar ner mitt betyg, som annars skulle blivit högsta möjliga.

Ändå tänker jag inom kort skaffa och med stor förväntan läsa fortsättningen, ”Det stora svenska vemodet” och även den sista delen i trilogin när den kommer ut så småningom.

Förlag: Efron & Dotter
Utgiven: 2009
Antal sidor: 511
ISBN 978-91-85653-37-9

Betyg: 4.5 out of 5 stars

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Evalution / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 10 kommentarer | Etiketter: barn, Betyg 4.5, Bokmässan, Carina Dahl, Historia, Humor, kärlek, livsöde, skröna, småstad, spanien

I det här fallet är det Klonk förlag, ett imprint hos Kakao förlag, som står för denna utgåva. Klonk vill ”ge ut böcker med mycket humor, men gärna också underfundiga och med utrymme för eftertanke” enligt presentationen på deras hemsida. Den här boken skall nog falla under den förstnämnda kategorin i första hand, även om jag inte tyckte den var så jätterolig…

Låt mig säga direkt att jag inte är någon fan till den nu återuppflammande ”zombie-febern” som nu tar sig uttryck i olika kulturformer. Jag har aldrig funnit det lockande, varken roligt eller kusligt, med ”odöda” som kliver upp ur gravarna för att sprida sin otäcka smitta tills alla människor blir zombier. Det kanske beror på vilken grundsyn man har på livet och döden, vad vet jag, men som sagt, den här boken skulle jag definitivt inte ha valt att köpa själv.

Ändå tycker jag att det var intressant att få tillfälle att läsa den. I min presentation här på PocketBlogg.se skriver jag att jag gärna vill läsa även böcker som jag inte skulle ha hittat själv, och det står jag för. På så sätt får man en inblick i andra genrer och andras sätt att tänka. När det dessutom är en så ”hypad” genre som ”zombie-trenden” just nu så blir man lite nyfiken och vill veta vad det är som är så speciellt. Ser man sig omkring i TV-tablåer och bio-annonser tar det inte lång tid att hitta t ex True Blood, som blivit Alexander Skarsgårds stora TV-genombrott i USA, resp filmer som Zombieland, som av Ronny Svensson i Nyhetsmorgon klassas som ”Zom-Rom-Com”.  Idagens Kino i SR P1 kommer Roger Wilson också att berätta mera om filmerna och fenomenet.

Man undrar ju lite varför den amerikanske författaren Seth Grahame-Smith tar just Austens klassiska berättelser och gör till zombie-historier. Tydligen har den engelska utgåvan blivit en stor framgång och fler titlar är på gång i samma stil. Radions Kulturnytt beskriver här fenomenet i korta drag. Jag hade alltså ganska stora förväntningar på den här boken – framför allt att zombie-inslagen skulle krydda och förbättra den omständliga och välskrivna, men ärligt talat ganska tramsiga berättelsen ”Stolthet och Fördom” (som jag givetvis läste för några år sedan i samband med ”hypen” runt Austen som kom då böckerna senast filmatiserades).

Tyvärr måste jag säga att jag inte blev ”omvänd”. Personligen har jag fortfarande svårt att förstå vad det är som är så fängslande – i synnerhet kombon med det engelska 1800-talet som fond. Det är inte speciellt övertygande att Elizabeth och hennes systrar skulle ägnat några år i bortre Asien för att träna kampsport i syfte att döda zombier genom att hugga dem i bitar, när ändå deras högsta syfte i livet är att lyckas ”bli gifta” med en lämplig, gärna förmögen, man. De scener som beskrivs, t ex under en fest när efterrätten uteblir och man upptäcker att det beror på att horder av ”odöda” har tagit sig in och slaktat tjänstefolket och skvätt hjärnsubstans i tårtan – ja, de får mig bara att gäspa…

Du som brukar hålla till i den här genren och tycker att sådana här berättelser är mycket underhållande – fortsätt med det och läs för all del boken! Jag inser att alla inte kan älska allting här i världen, och ser inte ner på dig om du skulle gilla boken jättemycket! Troligen får du i alla fall betydligt mer behållning av den än jag.

Betyg: 1.5 out of 5 stars

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Evalution / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 8 kommentarer | Etiketter: Betyg 1.5, Bokmässan, Engelska, Humor, Jane Austen, klassiker, romantik, Seth Grahame-Smith, Stolthet och Fördom, USA, zombie

Pär Johansson, grundare och verksamhetsledare på den numera rikskända Glada Hudik-teatern, berättade i seminariet om sitt sätt att leda människor och få dem att växa oavsett förutsättningar. Han berättade om teaterns väg från idé till verklighet och skrädde inte orden i beskrivningen av hur man fortfarande på vissa håll ser på och behandlar funktionshindrade människor i vårt land idag. Sakta, sakta ser han en förändring ske, och den stora utvecklingen är egentligen inte hos de funktionshindrade personligen utan i samhällets syn på dem.

Seminariepubliken fick också tillfälle att höra två av de skådespelare som gjort stor succé på scenen i föreställningen ”Elvis” – något som säkert inte ens Pär själv kunnat föreställa sig den dag han gick upp på kommunkontoret och sökte jobb inom omsorgen, och blev satt som ”personal” på en vedbacke där det mest avancerade momentet var att klyva och stapla ved.

Pär berättade öppet och rakt om sina egna fördomar han hade innan han träffade de människor han skulle jobba med. De välkomnade honom däremot med öppna famnen, och medan han lärde känna dem, insåg han att de utvecklingsstörda helt enkelt lever i det som är vackert formulerade ”värdegrunder” och ”etiska dokument” i stora organisationer och företag. De behandlar omedvetet alla lika. De är öppna och ärliga. De vill inte göra annat än sitt bästa, samarbeta och utvecklas i sin takt och efter sin förmåga, så långt den räcker.

Kommunens kränkande ”kurser” som de utvecklingsstörda skulle genomgå för att ”lära sig” att bli som andra var en av de faktorer som Pär reagerade emot. Några hade gått om samma kurs i att knyta skorna i 8 år, och klarade inte av det ändå! Till slut skaffade Pär kardborreband och såg lättnaden lysa om dem som fått detta självklara hjälpmedel. Pär tog detta som ett exempel på att samhället i regel fokuserar för mycket på det som den utvecklingsstörde inte kan, i stället för att börja jobba med och utveckla det som han eller hon faktiskt kan. Då följer andra färdigheter med på köpet. Med passion, entusiasm och glöd kan man utveckla alla människor till att ta fram och göra sitt allra bästa, oavsett om man är utvecklingsstörd eller ”normalstörd”, som man väljer att dela in det på Glada Hudik-teatern. (Det är inte alltid så lätt att avgöra var gränsen går, menade Pär!)

Pär Johansson beskriver engagerat men osentimentalt sitt envisa och tålmodiga arbete med detta teaterprojekt genom att berätta ett otal små episoder och händelser, som i efterhand låter lustiga men man anar en otrolig kämpaglöd bakom orden. Kampen mot kollegorna i personalen på dagcentret, som hade alla möjliga invändningar mot att ”handikappade skulle spela teater och skrattas ut”. Kampen mot de utvecklingsstördas föräldrar, som sedan barnen föddes fått höra att det aldrig skulle bli något av dem och levde med denna sorg över barn som aldrig skulle bli vuxna. Kampen mot en oförstående omgivning med samma fördomar som Pär själv hade haft en gång i tiden. Kampen mot de ibland oberäkneliga funktionshindren, som när som helst kunde slå undan benen på individen som så gärna ville övervinna dem.

(Vid det här laget känner jag hur mina tårar rinner. Jag gråter och skrattar om vartannat åt Pärs skickliga berättarkonst. Den skymt av okuvlig kärlek och tro på individen som lyser igenom orden lämnar ingen oberörd – jag hör flera som snorar diskret runt omkring mig.)

Med hjälp av en enda av kollegorna, Olle Hillström, som också trodde på idén, satte gruppen upp sin första pjäs ”Tomtar på rymmen”. Man övade under ett par månader och hade premiär på Luciadagen 1996 inför 400 personer varav 376 hade fått fribiljetter. Tveksamma föräldrar och anhöriga hade för säkerhets skull satt sig långt bak, så de skulle kunna smita ut fort vid en eventuell katastrof, men deras förväntningar kom på skam.

Den enkla pjäsen blev en milstolpe i svensk handikappomsorg. Skådespelarna gjorde succé och föräldrarna fick för första gången en möjlighet att räta på ryggen och vara stolta över sina barn – som vi med ”normalstörda” barn har kunnat göra som en självklarhet sedan de gick i förskolan.

I boken ”Shaken! [Not störd]” berättar journalisten Petter Karlsson om den fantastiska utvecklingen av Glada Hudik-teatern från ett knappt trettiotal utvecklingsstörda med personal och en obefintlig budget, till en ensemble på närmare hundra personer, blandad med ”normalstörda” skådespelare, dansare och musiker. Han berättar också flera av skådespelarnas personliga livshistoria, och belyser den chans till utveckling de fått genom att vara med i teatern.

De många bilderna i boken förstärker berättelsen om ”tolerans, upprättelse, humanism, kärlek och människovärde” som är projektets yttersta innehåll. En positiv och livsbejakande bok, som kan få vem som helst att tro att man klarar vad som helst!

Seminariet avslutas med att Toralf Nilsson, ”Elvis” själv i föreställningen, kliver fram och sjunger låten ”In the ghetto” tillsammans med Teresia Widarsson och några av Sveriges främsta proffskörsångare och musiker som nu är knutna till teatern. De som tillhörde de mobbade och utstötta sjunger sången om ett annat av samhällets bottenskikt, koncentrerat och rent om än inte alldeles perfekt, och ”Elvis” söker ögonkontakt med publiken medan han sjunger. Han ÄR ”the King”. Då rinner mina tårar ännu mer, och jag får stanna kvar i mörkret, snyta mig och hämta andan ett par minuter innan vi går ut och köper boken…

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Evalution / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 1 kommentar | Etiketter: Bokmässan, dokumentär, Göteborg, handikapp, Hudiksvall, Humor, kärlek, livsöde, musik, Olle Hillström, Pär Johansson, Petter Karlsson, scen, seminarier, teater, utvecklingsstörning

På ett ganska tidigt stadium strukturerade de upp samtalet i ämnen ”från a till ö” och sökte gemensamma nämnare som längtan, komplex, minnen, bilder och vad som formar livet. En del samtal mynnar ut i tankar om ”om jag hade vetat det jag vet idag, hur hade jag gjort då?” Med facit i hand vill författarna beskriva boken som ”kvalificerat tjejsnack” – för att de båda är kvalificerade genom långa yrkeskarriärer men också fulla av erfarenheter av vad det är att vara människa. Vid närmare eftertanke vill de egentligen inte klassificera sig som ”tjejer” (vid uppnådd medelålder och väl det!) utan mera som mogna kvinnor eller insiktsfulla människor, som har något att förmedla till andra människor. Boken skall kunna läsas med behållning av människor i alla åldrar och av olika kön.

Det är ganska skönt att samtalet inte har någon ”moderator”. Båda författarna vilar tryggt i sina respektive roller och ger och tar på ett självklart sätt i det samtal som nu fortsätter när de berättar om boken inför publik. De tar båda lika mycket utrymme och ger exempel på funderingar, situationer och reflektioner som är med i boken och lite som inte kommit med. De bjuder mycket på sig själva och berättar chosefritt om både framgångar, tillkortakommanden och när man rent av gjort bort sig i vissa lägen. Vissa ämnen är stora och svåra, som relationer och uppbrott och vilka behov man har vid olika tillfällen i livet, medan andra ämnen är små bagateller, en felhörning eller fel synintryck blir till en söt och rolig anekdot. En sådan anekdot ligger förresten till grund för bokens titel och fick till resultat att Lill Lindfors mamma fick sin operation mot grå starr…

Det är väldigt behagligt att lyssna på människor med god scenvana. Lill Lindfors har en fantastisk utstrålning, behärskar pauseringsteknik och kroppsspråk och spricker då och då upp i ett leende som gör att hon kunde läsa ur telefonkatalogen och göra det intressant. Jag vet inte hur ofta Agneta Lagercrantz deltar i panelsamtal etc i sin roll, men även hon har ett lugn, en scennärvaro och en pondus som smittar. Det här var ett seminarium väl värt att lyssna på, och boken skall jag definitivt läsa vid tillfälle!

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Evalution / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: Agneta Lagerkrantz, Biografier, Bokmässan, Humor, kärlek, kvinnor, Lill Lindfors, livet, samtal, seminarier, Skönlitteratur

Jonas fortsätter på sitt typiska karismatiska vis att diskutera huruvida Jesus kunde läsa… Säger Trosbekännelsen egentligen något om Jesus budskap och vad vill evangelisterna få oss att tro på?

Jag är inte troende kristen någonstans tror jag, jag bara älskar Jonas Gardell och hans sätt att ta sig an en scen och en publik. Det är så härligt att få skratta med honom!

Han avslutar sina alldeles för korta 45 minuter med att försöka frälsa oss lite grann

”-Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Amen.”

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Karinmedk / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 2 kommentarer | Etiketter: Humor, Jesus, Jonas Gardell, PocketBlogg

I Fallhöjd möts fyra mycket olika personer uppe på ett tak på nyårsafton. De befinner sig på ”Hopparnas Hus”, ett välkänt självmordsställe i London. De blir så distraherade av varandras närvaro att de tillslut beslutar sig för att gå ner igen. De sluter en pakt, de skall ses igen på nästa stor självmordshelg, alla lovar att leva fram tills dess. Tiden går och de träffas relativt regelbundet och försöker ge varandra skäl att leva.

Det är uppenbart att den ensamstående mamman Maureen som har ett svårt handikappat barn, den misslyckade musikern JJ som kör ut pizza, Jess den strulige politikerdottern och Martin f.d. programledaren som suttit i fängelse för att han satt på en 15-åring inte har speciellt mycket mer gemensamt än att de råkade befinna sig på samma tak vid samma tidpunkt.

Berättelsen växlar mellan dessa fyra personer, de ger sin syn på samma händelser samtidigt som de turas om att berätta framåt. Jag tycker Nick Hornby har lyckats bra med att ge dem olika röster. Jess den svärande unga tjejen och den kyrkogående Maureen har helt olika språk och tankesätt. JJ och Martin är mer lika men det är nog för att de är så otroligt självömkande att man skulle vilja ge dem var sin pungspark. Martin äcklar mig mest av alla, Jess är fruktansvärt irriterande och JJ flyter mest med men han och Maureen är de som får mina sympatier, JJ för att han läser, man kan inte tycka illa om någon som älskar böcker och Maureen för att hon har verkligen ett icke-liv.  Berättelsen om Maureen väcker också tankar kring hur kan man bli less på sitt eget barn, så less att man vill dö? Varför ställs inte samma frågor kring Martin, han har två barn, som han förvisso inte får träffa för tillfället. Han avfärdar dem snabbt i början.

Men romanen har ett problem, jag tror inte på den. Jag har mycket svårt att tro att dessa människor skulle umgås, träffas så ofta som de gör. Det stämmer liksom inte. Det är konflikt hela tiden och ingen tycker om någon annan. Tanken är väl att de skall lära av varandra, slipas mot varandras problem och framgångar för att se sig själva. Och det gör de förvisso till en viss del men det känns inte rätt. Däremot skrattar jag gott och de samtal som deras olikheter ger upphov till, det är riktigt roligt ibland. Kanske hade det varit ännu roligare om jag läst den på originalspråk (A Long Way Down), för jag tror att en del lustigheter försvinner i översättningen även om översättaren gjort ett bra jobb som fångat en hel del språkliga vitsar (även om jag emellanåt funderar på vad stod det på engelska här). Jag kan även känna igen mig i deras funderingar kring liv och död då jag själv mer eller mindre stått på ett hustak själv. Det är läskiga igenkänningsbitar.

Men mellan lustigheterna är det långrandigt och att få höra samma sak ur flera synvinklar blir tradigt och pratigt. Jag glömde boken rätt snabbt, nu när jag skulle skriva recensionenen dag senare var jag tvungen att bläddra tillbaka för att kolla vad personerna hette och slutet hade jag glömt helt, var tvungen att läsa om sista sidan så bra satte sig det.

Nä den började rätt bra men slutade med platt fall.

Betyg: 2 out of 5 stars

Förlag: Månpocket
Utgiven: 2006
Antal sidor: 284 st
ISBN10: 9170013764

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | Inga kommentarer | Etiketter: Betyg 2, Humor, lad lit, Nick Hornby