Allt är inte som det ska på Domarö. Ända sedan Anders och Cecilias dotter försvann oförklarligt vid en utflykt till Gåvasten för några år sedan har Anders liv präglats av djup depression och alkoholism. Han återvänder till Domarö utan att riktigt veta varför, men upptäcker att något inte står rätt till. Människorna som levt sina liv och är födda på Domarö, som Anders farmor Anna-Greta, vet att de sedan många generationer tillbaka slutit en grym pakt med havet. Anders försöker desperat förstå vad det är han är med om, och hans sökande för honom till platser han aldrig ens drömt om. Havet ger, Havet tar.

I Ajvide Lindqvists tredje bok finns varken zombies eller vampyrer. Istället är det havet, det stora, mörka, som ruvar på en mörk hemlighet. En hemlighet som är känd för Domarös invånare, som präglat deras liv i generationer – men som är en nyhet för Anders. Det jag fastnar för i Människohamn är egentligen inte storyn eller intrigen, utan snarare berättandet. Det är där Ajvide Lindqvists styrka ligger, förmågan att berätta en historia som egentligen präglas mer av vardagsrealism än av skräck.

För även om övernaturliga saker händer i Människohamn, så känns berättelsen väldigt verklig. Så verklig att jag faktiskt tog fram Eniros kartsök och letade efter Domarö – utan någon lycka. Domarös invånare och deras livsöden fascinerar, och det sätt Ajvide Lindqvist skildrar barndomens och tonårens Anders och hans kompisar gör att man ler igenkännande. Även om jag inte kan sätta mig in i vad det innebär att förlora ett barn – som är det boken kretsar kring – sveps jag med av Människohamns suggestiva, hotande atmosfär. Nästa gång jag befinner mig vid havet kommer jag definitivt kasta både en och två blickar över axeln.

Betyg: 4.5 out of 5 stars

Se även vad Karin A tyckte om Människohamn!

Förlag: Ordfront
Utgiven: 200905
Antal sidor: 448 st
ISBN: 9170374384

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Cecilia / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 4 kommentarer | Etiketter: Betyg 4.5, domarö, John Ajvide Lindqvist

Domarö har funnits sedan inlandsisen lämnade skärgården, först bara en litet skär någonstans i Roslagens skärgård, men så småningom skapar landhöjningen den ö där Anders och Cecilia många år senare växer upp. Där de en sommarkväll tar de första trevande stegen mot vad som kommer bli ett äktenskap, en familj med en dotter: Maja.
Maja, som en klar och strålande vintermorgon spårlöst försvinner under en tur ut på isen till Gåvasten fyr. Och spårlöst försvunnen är hon verkligen. Trots att stora delar av öborna engagerar sig i sökandet efter den sexåriga flickan hittar man inget som kan ge en ledtråd till var hon har tagit vägen och hur hon kunde försvinna. Men det finns de som vet mer än de först avslöjar. Det är något som inte står rätt till på Domarö, saker som inte kan förklaras med det vi vet om världen. Och mitt i detta börjar Anders, som numera är en man skadad av saknade efter dottern och med ett trasigt äktenskap i bagaget, få meddelanden. Men från vem och vad försöker denna någon säga?

Människohamn skrämde mig inte alls på samma sätt som Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist debutroman. Efter att ha läst den vågade jag mig knappt ner i vår tvättstuga. Kanske kan det förklaras med att mycket av skräcken i denna, hans fjärde bok, är nära knutet till känslan av att ha förlorat ett barn, något som jag som inte är förälder inte till fullo kan sätta mig in i. Jag fångas ändå av berättelsen, men kanske av andra anledningar. Havet och det liv som öborna kämpar sig igenom är fascinerande, det är lätt att hitta det mystiska och oförklarbara i djupet under vågorna. Ajvide Lindqvist utnyttjar de många ansikten som havet kan visa upp på ett exemplariskt sätt, hans förmåga att beskriva miljöer och människor imponerar, karaktärerna blir levande och som läsare engageras man i deras livsöden. Det finns flera inslag från tidigare böcker som dyker upp även här: musikreferenserna haglar tätt och den kaotiska tid som tonåren innebär får även här spela en lite, men än så viktig biroll. Och jag tycker verkligen att han än en gång har lyckats skriva en bok som fängslar och underhåller, men även pekar oss i riktningen mot det som är bestående i våra liv.

Betyg: 4 out of 5 stars

Förlag: Ordfront
Utgiven: 2009
Antal sidor: 448 st
ISBN: 9789170374388

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© KarinA / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 5 kommentarer | Etiketter: Betyg 4, John Ajvide Lindqvist

Pappersväggar: 10 berättelser

Vissa av dem är helt fantastiska och lämnar den där speciella känslan i kroppen som en bra Ajvide Lindqvist gör. Allt är så otroligt normalt på ytan men på något sätt bryter ondskan eller det övernaturliga igenom och visar sig för ett fåtal. Men även mänskligt beräknande finns med som i Majken som är så härlig med sina äldre damer som snattar. Men vissa av berättelserna minns jag knappt, måste bläddra tillbaka i boken för att kolla vad de handlade om.

Den första, Gräns är intressant, en tullkontrollant, Tina,  besitter en förmåga att se om en människa hon möter döljer något, ingen förstår hur hon gör men hon är hett eftertraktad bland tullkontoren men inte det minsta bland männen.

Hennes väderkorn var så gott som hundraprocentigt. Det enda som kunde få henne att begå ett misstag var att en människa bar med sig något som inte var emot lagen, men som den personen ändå ville dölja. Framför allt sexleksaker av olika slag kom fram i ljuset på det sättet. Dockor, massagestavar, filmer. I Göteborg hade hon stoppat en man från Englandsfärjan vars väska visade sig innehålla mängder av nyinköpt sciencefictionlitteratur: Asimov, Bradbury, Clarke. Mannen hade tittat nervöst omkring sig medan väskan stod vidöppen på disken och när hon hade fått syn på hans prästkrage hade hon stängt väskan och önskat honom en trevlig dag.

Tina känner sig som mest hemma när hon är ute i skogen, dit går hon för tröst, dela sin sorg och sin glädje, det var något som jag så väl kände igen mig i och det utan att jag har blivit träffad av blixten eller har ett ärr på ryggen. En dag kommer en person genom tullen och Tina vet att han döljer något men hittar inget, det driver henne nästan galen och hon blir aningen besatt av att knäcka nöten.  John Ajvide Lindqvist är otroligt bra på att fånga karaktärer, deras inre liv och känslor. Tinas utanförskap känns i sidorna. Detta är en av mina favoriter i boken. När man läser den så får man känslan av ett en finsk folkvisa borde spela när man vänder blad mot slutet så jag rekommenderar Sibelius Häämuistelma (Bröllopsminnen) som jag själv lyssnar på ibland där ute i skogen.

By på höjden påminner om något som Stephen King hade kunnat skriva (ja jag vet han är nog less på att jämföras med King men just denna får jag Kingvibbar av, när King var bra), ett höghus i Blackeberg börjar plötsligt luta, sker det på riktigt eller är det bara i huvudpersonens Joels huvud och om det sker är det pga byggnadsfel? Nä knappast.

Höghusens kanter låg intill varandra, två streck från marken mot himlen. Joel blinkade hårt och tittade igen. Nej. Det var ingen synvilla: linjerna var inte parallella. De var inte parallella därför att det närmaste, hans hus… lutade.

Det läskigaste i boken är inte vad som faktiskt sker med höghuset utan hur människorna reagerar, bristen på kommunikation. Har människor blivit så isolerade från varandra?  Den var spännande fram till slutet, då blev det så klyschigt på något sätt men ändå bra tack vare språket och just  hur frågan om alienering lyfts fram.

Equinox är underlig, här saknar jag info, jag vill veta mer varför finns det ett lik, vem stoppade en Equinox i honom och varför. Det övernaturliga momentet känns naturligt, det bara händer, och jag gillar hur den utvecklas och det sköna slutet. Även här visar författaren sin styrka som personporträttör. Kvinnan som blir besatt av ett lik hon hittar när hon utövar sin nya hobby, bryta sig in i sommargästernas stängda hus, är korsordsmakare. Något man märker av i hennes språkbruk,

Det stod Equinox på skaftet. Equinox betyder dagjämning, den tid på året då dag och natt är lika långa. jag tycker om det ordet men har aldrig haft tillfället att använda det. Q och X.”

[...]

Han var nästan perfekt. Muskulös. Fysik i H2O, elva bokstäver: simmarkropp.

Syns inte! Finns inte! är lagom skruvad. Den börjar extremt vardagligt Frank väntar uppkrupen i ett träd på att en kändis skall komma ut och kyssa sin hemliga pojkvän vid polkanten. Det är bilden som skall göra honom rik.

Det är sommar. Fet, svensk sommar. Solen gassar genom lövverket och svetten rinner. Inget fläktar utom ödets vindslag. Det här är hans sista chans. Det är bilden eller avgrunden. Kronofogden, åtminstone.

Men något händer, det övernaturliga smyger sig på även här får Ajvide Lindqvist det att framstå som det hör hemma, som om det skulle kunna ske på riktigt. Jag gillar även det öppna slutet på denna. Lite twilight zone över det.

Sen kommer en av mina andra favoriter, Vikarien. Den är så skrämmande, för tänk om vi inte vet, tänk om det är så. Vilka har man själv i sin närhet utan att veta?

»Nä, jag minns. Tyckte det var lite konstigt det där med ‘We don’t need no education’, att en lärare skulle spela nåt sånt. Men hur så?«

Huvudpersonen blir uppringd av en klasskamrat, Mats,  han inte hört något från på 22 år. Inte sen han mystiskt försvann från skolan efter någon form av traumatisk händelse. Mats vill berätta vad det var som hände där 1982 och säger att det är något som inte är i närheten av nåt som huvudpersonen kan lista ut. Nästa gång jag åker  buss kanske jag studerar människorna lite extra. Även här är det skrämmande att det övernaturliga bara har smält in i verkligheten och ingen såg.

I Evig/Kärlek möter vi ett par; Anna och Josef, det perfekta paret till och med.

De kan ligga i sängen, se in i varandras ögon och tänka: Min lycka är fullkomlig. Så som jag har det nu vill jag ha det för alltid. De är inte nyförälskade, de vet vad det handlar om. »Så här vill jag ha det« innefattar ett strävsamt, ibland långtråkigt eller jublande liv i sin helhet. Och de ligger där, fyra ögon fästa vid varandra, pejlande, och försöker tänka: Denna stund är evigheten. Nu är för alltid.

De har det så perfekt att de är rädda för att skaffa barn eftersom det skulle rubba deras balans. Den andra saken de är livrädda för är döden, tanken på att de skall behöva skiljas åt någon gång är för hemsk att ens tänka på. De till och med grälar strukturerat, jag blir rätt irriterad på dem, de är mer overkliga än monstren några av de andra novellerna. Men längtan efter ett barn finns där hos båda och de låter en graviditet ske  Josef råkar ut för en allvarlig olycka och tror sig veta hur man lurar döden. Denna fixa idé hos honom och pyret i Annas mage skapar en reva i förhållandet, sakta tränger den alternativa verkligheten från Ajvide Lindqvist in i deras liv.

Att hålla om dig till musik var en av de jag lyssnade på först, den var så kort att jag först trodde att batteriet i MP3-spelaren hade tagit slut men snart så började nästa. När jag kom hem var jag tvungen att läsa den istället. Den är är underlig, den säger egentligen ingenting men ändå gillar jag den på något sätt, man får använda sin egen fantasi, monologen ger bilderna. I efterorden till boken påpekar Ajvide Lindqvist att det nog bara är han som gillar denna och undrar om den blir mer förståelig om han berättar att den från början hade namnet Korset. Nja jag vet inte, den är väl det svagaste kortet i boken om man nu inte lyckas knäcka koden till den och få en ahaupplevelse.

Majken handlar om en äldre fd städerska som inte verkar ha så mycket att leva för och som snattar och letar saker i soprummet för att hålla ekonomin flytande. Hon är vårdare för sin man och tar inte in sorg så bra. Hon är dessutom rejält bitter och är sur på KF för att de plastar in ekologiska kolrötter. Tack vare denna ilska hamnar hon i  ett riktigt äventyr tillsammans med några andra äldre damer.  Denna novell har inga mystiska monster eller krafter som tränger in i verkligheten utan här är det personporträttet av Dolly (Dolores) som står i centrum och vad som kan få en människa att ta steget över till andra sidan, att bryta mot det som är förbjudet. Men även vilka fördomar vi har om äldre människor kan nog anses vara ett tema samt var vår moraliska gräns går. Sen kan man inte annat än garva åt de feministiska undertonerna.

Har du förtjänat det här?

Jag stoppade en dansk blåmögelost i ena rockfickan, två hekto parmesan i den andra. Sen gick jag upp på klädavdelningen och släppte ner tre par dyra strumpor i handväskan. För första gången kände jag mig inte det ringaste orolig. Jag såg mig runt och fick syn på ett underbart nattlinne i silke. Jag tittade på prislappen. Niohundra.

Har du?

Ja det har jag. Många gånger om.

Titelhistorien Pappersväggar lämnar mig helt oberörd eller mer irriterad. Den börjar så bra. Den 9-åriga huvudpersonen får en gigantisk kartong av sin pappa, som ett litet eget hus.

När pappa hade åkt till jobbet nästa dag gick jag ut till kartongen. Daggen hade ännu inte dunstat bort och pappersytan var fuktig, bucklig. Kartongen såg konstig ut där den stod i trädgården, som något tappat från ett rymdskepp. Allt runt omkring den blev annorlunda.

Den har element som kan få en att knapra naglar. Barn, ensam, skog, natt men så tar den bara slut. Jag vill ha mer, jag vill veta. Hatar när Ajvide Lindqvist gör så där, lämnar mig hängande, sliter skräcken ifrån mig, som ett barn som stoppar ner handen i godispåsen men möts bara av tomma godispapper. Besvikelse. Varför fick novellsamlingen namnet efter denna, är det för att det ibland bara är en tunn vägg som skiljer oss från dem, det övernaturliga. Ett tunt material som lätt går sönder, en rispa mellan två världar kan hända utan större kraft behövs?

Där tog novellerna slut och kortromanen/långnovellen Sluthanteringen tar vid. Den är som tidigare nämnts en fristående fortsättning på Hantering av odöda, men jag har svårt att se hur man skall kunna läsa bara den här och få ett sammanhang men det kanske går. Vi får återse några gamla karaktärer från Hanteringen av odöda, Elvy och hennes barnbarn Flora och får en ny bekantskap i Kalle. Jag fattar tycke för Kalle han är lätt att sympatisera med (och så blir det lite extra kul när beskrivningen av hans utseende sammanfaller till stor del med en kille här i stan, ser honom framför mig i denna historia hela tiden). Den här berättelsen är långsam och den typiska känslan av något overkligt men naturligt i verkligheten kommer inte riktigt igång. De omlevande som är internerade på Heden förekommer egentligen inte alls i berättelsen utan denna handlar mer om vad samhället skulle kunna tänkas göra när de har dem som ”tillgång”. Utilitarister finns som en ”hemligt sällskap” i Sverige och de har sina egna intressen och saknar gränser (som sig bör inom utilitarismen). Elvy vill avsluta det hon misslyckades med och för det behöver hon hjälp av Flora, Kalle och en avdankad dansbandsmusiker. Men kommer hon nå fram eller bli stoppad av utilitarismerna innan. Jag hade lite svårt för det öppna slutet av Hantering av odöda så jag gillade slutet på denna, det kändes värdigt. Men vägen dit var inte speciellt spännande faktiskt utan lite långrandigt och tjatigt.

Boken får i sin helhet ett betyg men det finns de noveller som har högre och några som har lägre betyg. Den bör nog läsas i små portioner istället för att plöja alla på en gång. Man börjar så lätt jämföra dem med varandra.

Sen var efterordet kul att läsa, önskar bara att han gett bakgrund till alla novellerna. Det hade varit roligt att läsa.

Gillar man John Ajvide Lindqvist sätt att vrida på vår värld utan att ta i allt för mycket så kommer man gilla den här novellsamlingen för allt finns där, språket, människorna, det okända och den krympande känslan av att detta skulle kunna hända.

Betyg: 3.5 out of 5 stars

Förlag: Ordfront
Utgiven: 2007
ISBN:9789170373008
Antal sidor: 391

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Bea / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 7 kommentarer | Etiketter: Betyg 3.5, John Ajvide Lindqvist, samling

I boken får vi följa hur 2000 av Stockholms döda plötsligt vaknar upp. På bårhus och kyrkogårdar reser sig de döda från obduktionsbord och gravar, och försöker återvända hem. Men de döda, eller odöda, eller omlevande, är inte samma personer de en gång var – deras kroppar är obönhörligt färgade av tiden som död. Samhället försöker desperat hantera denna mängd odöda, även om man snart inser att de inte bara påverkats själva av att återuppstå, även de levande påverkas.

Jag gillade “Hanteringen av Odöda” starkt, mycket för att själva storyn i sig är så absurd. Det är lätt att börja fundera över hur man själv skulle reagera om ens älskade avlidna mormor stod utanför dörren, likt en zombie, och försöker komma in. Panik vore väl bara förnamnet. Sen är språket i boken också bra, läsningen flyter och man blir lite nyfiken hur författaren ska lyckas knyta ihop allt.

Betyg: 4 out of 5 stars

Usel!? Sådär? Bra? Riktigt bra!? Underbar!?

© Cecilia / PocketBlogg.se, 2009. | Inläggets permalänk | 4 kommentarer | Etiketter: Betyg 4, John Ajvide Lindqvist