Under bokmässan 2010 fick jag denna bok som recensionsexemplar från förlaget Ruin. Som gammal ”halvklassiker” på gymnasiet under förra seklet blev jag ju genast nyfiken på vad en fil. dr. i klassisk grekiska och forskare vid Centrum för genusvetenskap på Uppsala universitet har gjort med detta verk. Vad jag minns av den gamla versionen var det en berättelse på rytmisk och flytande hexameter där upplevelsen av språkdräkten var en viktig del av förståelsen av handlingen. Visserligen kunde många passager uppfattas som utfyllnad men ändå tyckte jag att man hängde med i handlingen.

I den här ”moderna” bearbetningen är inte mycket sig likt. Iordanoglou har verkligen ansträngt sig för att utrota alla språkliga finesser och formulera en rå förortssvenska, späckad med svordomar och slang. ”Psykbrytet. Vilken jävla story. Den om Akilles psykbryt. Som sabbade allt för grekerna.” Rytmen är stötig och berättelsen hackas upp och stoppas gång på gång, enligt mitt sätt att läsa. Tyvärr! För intrigerna är redan så fulla av invecklingar mellan gudar, människor och halvgudar, så man har fullt upp med att komma ihåg vem som är vem,vem som är bror med vem, vem som är trojan och vem som är grek… Det är inte så smidigt som i berättelserna om Asterix, att de som kommer från samma land har samma ändelser i sina namn! Långa avsnitt är skrivna på ”nysvenska” som jag skrev ovan, men rätt som det är kommer stycken med högre klass på stilen, t ex i ”bok 19″ som börjar: ”Etsad i morgonens första solljus. Gick Akilles ner till havet. Ensam. Kallade dom andra till möte. Till och med krigsfångarna kom. Och deras vakter. Kockarna kom och matroserna. Ingen ville missa det här.” De stående epiteten som är kännetecknande för Iliaden lyckas författaren inte heller skaka av sig riktigt, och med dem viss allitteration: den hårdsminkade Hera och den sönderdopade Diomedes bland annat. Det vimlar också av metaforer, om än från modern tid, till exempel används Nobelfesten, tsunami, Twin Towers, Joe Labero-grejer och så vidare.

Under läsningen av berättelsen som helhet slår det mig att det finns vissa likheter mellan trojanska kriget och Operation Desert Storm under Kuwait-kriget 1991. Några kanske minns TV-bilderna som kablades ut så gott som i realtid, där krigsskådeplatsen såg ut som ett dataspel och man aldrig såg bilder på offer eller vilka mål som hade träffats. Gudarna sitter uppe på Olympen och skådar ner på människor och halvgudar som slåss, känslokallt beskrivs hur ”greker och trojaner dog som flugor. Där låg dom bredvid varandra. Uppfläkta på marken. Sida vid sida.”  Rätt som det är får någon av gudarna för sig att rycka in och hjälpa till lite på den ena eller andra sidan, varför krigslyckan böljar fram och tillbaka och det är svårt att avgöra vem som ”vinner”.

Den här boken upplevde jag som ganska svårläst, och jag funderar på vilken målgrupp man skulle rekommendera den till. Antingen skulle det vara språknördar som jag själv, som känner till och har läst hela eller delar av berättelsen tidigare, och kanske finner visst nöje i att se den omstuvad till modern prosa. Eller också till nutidens latinare eller litteraturvetare, som jobbar med ”klassiska texter” och vill jämföra avsnitt eller helheten. Knappast något man skulle skicka med någon på solsemestern som strandlektyr i alla fall!

Betyg: 2 out of 5 stars

Orginaltitel: Iliaden – en cover
Förlag: Ruin
Utgiven: 2010
ISBN: 978-91-85191-59-8
Antal sidor: 174 s.

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Okonkwo är en välbeställd bonde och en stor krigare – en av de främsta männen i sin by. Hans tillhör ogbifolket och bor i Umuofia, ett land bestående av  nio byar. När en tragedi tvingar Okonkwo i landsflykt lever han för den dag han kan återvända till hembyn och på nytt bygga upp sitt anseende. Men förändringens vind blåser över Afrika och en dag kommer de första missionärerna.

Chinua Achebes debutroman Allt går sönder från 1958 är en historisk roman och en klassiker. Den beskriver en grupp människor tillhörande Igbo-folket i Nigeria, deras sätt att leva och resonera och deras första möte med kolonialismen. Årtal nämns inte i boken men så vitt jag kan förstå utspelas handlingen i slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet.

Det jag tycker bäst om med den här boken är Achebes neutrala tonläge. Han romantiserar inte. Inte heller fördömer han. Med lågmält och neutralt tonläge berättar han rakt upp och ner sin historia. Slutsatserna får läsaren själv dra.

Historien han berättar är mångfacetterad, nyanserad. Huvudpersonen Okonkwo är en intressant person. En utåt sett hård man som gärna döljer sina känslor. Ofta alltför upptagen av att oroa sig för sitt anseende och sin ställning för att kunna uppskatta nuet. Achebe berättar Okonkwos personliga historia, anledningen till de mindre sympatiska delarna av hans karaktär.

Lika nyanserad är beskrivningen av det samhälle Okonkwo lever i. Det är ett samhälle där individen är strikt underordnat kollektivet. Där seder och bruk är av största betydelse, något som innebär trygghet men som också får tragiska konsekvenser. Lika tragiska konsekvenser får de kristna missionärernas ankomst. Jag får se början på en process som leder till att en värld slås sönder.

Ämnet för boken är mycket intressant och får mig att fundera. Därför var det en oväntad bonus att boken avslutas med essän Igbofolkets kultur och historia. Den är skriven av professor Don C. Ohadike, själv igbo.

Bokens enda svaga punkt är språket. Det är bra, ett fullgott hantverk, men kanske lite fantasilöst. Jag tycker visserligen om Achebes nedtonade sätt att skriva. Men ibland saknar jag den magi som kan finnas i en del författares sätt att hantera orden. Samtidigt är jag nyfiken på hur Achebes språk har utvecklats i hans senare romaner.

Achebes roman gav mig mersmak. Jag har hittat två till romaner av honom som har översatts till svenska, En folkets man och Termitstackarna på savannen. Dessutom finns böckerna på engelska.

Betyg: 4 out of 5 stars

Originaltitel: Things Fall Apart
Översättning: Ebbe Linde
Förlag: Bokförlaget Tranan
Utgiven september 2007
Sidantal: 317
ISBN 9789185133758

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Bokens upplägg är minst sagt originellt. Seth Grahame-Smith har skrivit om delar av Jane Austens roman Förnuft och känsla. Eftersom jag inte är så förtjust i vare sig Austen eller zombies var jag skeptisk. Men redan efter de första sidorna insåg jag att det här var en bok för mig.

Tänk er det tidiga 1800-talets England. Tänk er fem unga ogifta systrar, deras enfaldiga mor och deras hårt prövade far. Tänk pengabekymmer och ståndshögfärd, umgängesliv och kärleksbekymmer. Tänk er sedan att allt detta utspelar sig i ett England nerlusat av zombies, att systrarna i Kina tränats till krigare och att deras landsbygdsvardag ständigt avbryts av att de måste försvara sig mot de odöda. Låter det skruvat? Det är det. Och riktigt roligt dessutom.

Och visst. Jag har en del invändningar mot intrigen. Liksom Evalution har jag svårt att tänka mig att systrarna Bennett skulle ha tränats i kampsport i Asien. Det går inte ihop varken med den tidens kvinnosyn eller pappa Bennetts lätt ansträngda ekonomi. Jag har också svårt att förstå varför bokens huvudpersoner så ivrigt ägnar sig åt visiter, baler och resor. Om jag hade befunnit mig i ett land översvämmat av zombies hade jag barrikaderat mig i hemmet och bara gått ut i yttersta nödfall. Som för att leta mat. Och vapen.

Men det gör alltså inte människorna i den här boken. Trots zombiehorderna framhärdar de traditionella umgängesvanor. Jag förmodar att Grahame-Smith inte ville ändra för mycket i originalet. Och väl är det. Det är just kontrasten mellan Austens lite omständliga beskrivning av det ritualiserade umgängeslivet och Grahame-Smiths inflikade explosioner av våld och ond bråd död som jag tycker är så fascinerande.

Till min förvåning får Grahame-Smiths bearbetning av originalromanen mig att uppskatta Jane Austen mer. Austen har tveklöst en vass penna och särskilt hennes personbeskrivningar är träffsäkra. Vad gäller Grahame-Smith har han anpassat sitt sätt att skriva hyfsat väl till Austens. Jag är inte säker på att jag skulle uppskatta en bok som han skrivit helt  själv. Så driven som författare är han inte. Men i kombination med Austen är han riktigt bra.

En rolig knorr är de tentamensfrågor Grahame-Smith lägger in i slutet av boken. Enligt baksidestexten läste han en gång en kurs i engelsk litteraturhistoria och Jane Austen måste ha varit en av författarna på kursen. Jag gissar att det var då han fick idén till boken.

Det här är en av de knäppaste böcker jag läst. Och som sagt, jag tycker den är riktigt underhållande.

Betyg: 3.5 out of 5 stars

Originaltitel: Pride and prejudice and zombies
Förlag: Kakao Förlag
Översättning: Sara Carlsson
Utgiven: september 2009
ISBN 9789185861224
Antal sidor: 317

Köp boken på Adlibris eller Bokus

I det här fallet är det Klonk förlag, ett imprint hos Kakao förlag, som står för denna utgåva. Klonk vill ”ge ut böcker med mycket humor, men gärna också underfundiga och med utrymme för eftertanke” enligt presentationen på deras hemsida. Den här boken skall nog falla under den förstnämnda kategorin i första hand, även om jag inte tyckte den var så jätterolig…

Låt mig säga direkt att jag inte är någon fan till den nu återuppflammande ”zombie-febern” som nu tar sig uttryck i olika kulturformer. Jag har aldrig funnit det lockande, varken roligt eller kusligt, med ”odöda” som kliver upp ur gravarna för att sprida sin otäcka smitta tills alla människor blir zombier. Det kanske beror på vilken grundsyn man har på livet och döden, vad vet jag, men som sagt, den här boken skulle jag definitivt inte ha valt att köpa själv.

Ändå tycker jag att det var intressant att få tillfälle att läsa den. I min presentation här på PocketBlogg.se skriver jag att jag gärna vill läsa även böcker som jag inte skulle ha hittat själv, och det står jag för. På så sätt får man en inblick i andra genrer och andras sätt att tänka. När det dessutom är en så ”hypad” genre som ”zombie-trenden” just nu så blir man lite nyfiken och vill veta vad det är som är så speciellt. Ser man sig omkring i TV-tablåer och bio-annonser tar det inte lång tid att hitta t ex True Blood, som blivit Alexander Skarsgårds stora TV-genombrott i USA, resp filmer som Zombieland, som av Ronny Svensson i Nyhetsmorgon klassas som ”Zom-Rom-Com”.  Idagens Kino i SR P1 kommer Roger Wilson också att berätta mera om filmerna och fenomenet.

Man undrar ju lite varför den amerikanske författaren Seth Grahame-Smith tar just Austens klassiska berättelser och gör till zombie-historier. Tydligen har den engelska utgåvan blivit en stor framgång och fler titlar är på gång i samma stil. Radions Kulturnytt beskriver här fenomenet i korta drag. Jag hade alltså ganska stora förväntningar på den här boken – framför allt att zombie-inslagen skulle krydda och förbättra den omständliga och välskrivna, men ärligt talat ganska tramsiga berättelsen ”Stolthet och Fördom” (som jag givetvis läste för några år sedan i samband med ”hypen” runt Austen som kom då böckerna senast filmatiserades).

Tyvärr måste jag säga att jag inte blev ”omvänd”. Personligen har jag fortfarande svårt att förstå vad det är som är så fängslande – i synnerhet kombon med det engelska 1800-talet som fond. Det är inte speciellt övertygande att Elizabeth och hennes systrar skulle ägnat några år i bortre Asien för att träna kampsport i syfte att döda zombier genom att hugga dem i bitar, när ändå deras högsta syfte i livet är att lyckas ”bli gifta” med en lämplig, gärna förmögen, man. De scener som beskrivs, t ex under en fest när efterrätten uteblir och man upptäcker att det beror på att horder av ”odöda” har tagit sig in och slaktat tjänstefolket och skvätt hjärnsubstans i tårtan – ja, de får mig bara att gäspa…

Du som brukar hålla till i den här genren och tycker att sådana här berättelser är mycket underhållande – fortsätt med det och läs för all del boken! Jag inser att alla inte kan älska allting här i världen, och ser inte ner på dig om du skulle gilla boken jättemycket! Troligen får du i alla fall betydligt mer behållning av den än jag.

Betyg: 1.5 out of 5 stars

Det här kan räknas som en modern svensk ”kulturkanon” som i samma bok berättar om fyra genrer; det är tv-program, musik, filmer och böcker som speglat, definierat och format varann, sin tid och samhället. Det är alltså inte att räkna som en ”listbok” påpekar de fyra författarna enhälligt. Man värjer sig också för begrepp som ”kult”.

Jessika Gedin ledde samtalet och ställde alla frågor som hela publiken undrade över. Hur gör man ett sådant urval? Har ni bråkat mycket under vägen? Hur gör man med t ex musikstilar som ingen av de fyra är särskilt bekant med? Hur skriver man texterna om så många olika företeelser? Jessika läste också själv upp ett utdrag ur boken, som innehåll en mängd tidsmarkörer bara där.

De fyra författarna turades om att berätta och fylla i varandras tankar och förklaringar. Av de 1000 exempel som kom på pränt i boken finns det 700-750 st som alla svenskar är helt eniga om att de skall vara med i en sådan här  bok. Följaktligen finns det också 250-300 exempel som författarna ingående har diskuterat. Det finns också många som hamnade på plats 1001, precis utanför listan. Man har inte velat agera kritiker och tala om hur företeelsen borde ha varit i sin tid, utan beskriva mera hur det faktiskt var. För att få ett jämnt språkflöde i boken har man skrivit alla texter i kronologisk ordning och satt sig in i ämnet så att man kunde skriva om 1950-talet så det känns som om det var nyss, och om de senaste åren som om det var längesen. Jan Gradvall sade flera gånger att den tidsperiod som varit svårast att hantera var åren efter 2000, ”noll-noll-talet”, eftersom man behöver ha lite perspektiv på händelser för att se vsad som utkristalliseras som ”klassiker”. Om några år kanske vi har en helt reviderad syn på denna tid.

Jan Gradvall, Björn Nordström, Annina Rabe och Ulf Nordström har levt med denna produktion under tre års tid och har i stället för att tömma sina invärtes ”hårddiskar”, vilket de hade trott, fyllt på med massor av allmänbildning om både materialet som kom med och det som hamnade utanför. När det gällt t ex modern ”konstmusik” och annat som de själva inte kände att de hade koll på, har de vänt sig till andra och gjort en grundlig research. På så sätt är det inte bara de här fyra personernas uppväxt som dokumenterats, även om de medger att det delvis är så, utan även annat som känts perifert ur deras synvinkel. De ser också att de 1000 exemplen i boken till största delen befunnit sig i en bred fåra av allmän kultur, en fåra som vi kanske börjar gå miste om idag med den diversifiering av media och intressen vi upplever nu. Samtidigt påpekar Björn Nordström att man troligen alltid kommer att vilja ha gemensamma referensramar, något att prata om på fikarasten.

Scotland Yard står handfallna, de ser inga synbara tecken  på hur han bragts om livet och hittar inga ledtrådar till vem förövaren kan vara. De tvingas uppsöka Sherlock Holmes för att be honom om hjälp. Han har blivit känd för att se sådant andra inte ser och har tagit  fram en mängd ”konstiga metoder” för att få fram spår.

Berättelsen förs fram av doktor Watson som för första gången träffar Sherlock Holmes via en gemensam vän som vet att båda letar någon att dela boende med. Doktor Watson följer med på uppdraget, mycket skeptisk till att Sherlock skall kunna lösa fallet.

Men Watson imponeras av Sherlocks förmåga att se saker, att hitta samband och återberättar det för oss läsare.

Vi får följa hur Sherlock i denna första bok om honom nystar upp fallet bit för bit, ledtrådar pusslas ihop och bildar en helhet som pekar ut den skyldige.

Berättelsen är ganska så simpel, och rak på sak men jag kan ändå inte låta bli att imponeras av hur Sir Arthur Conan Doyle lägger upp pusslet. Jag gillar de korta miljöbeskrivningarna som finns i boken, man får en känsla av 1800-talets London. Mellanpartiet med återblicken till Utah känns lite tradig men är samtidigt förståeligt att det är med för att man skall förstå varför det gick som det gick.

George Hutchinsons originalillustrationer samt de vinjetter som utgjorde kapitlets första ord är med i denna nyutgåva och det var lite roligt med de stämningsgivande bilderna med texter som ”John Rance rusade upp med ett förskräckt ansiktsuttryck”.

Översättaren Mattias Boström verkar ha gjort ett bra jobb, det känns som ett naturligt språk och i efterorden av honom märker man att han är en Sherlock Holmesspecialist. Hans sätter berättelsen i ett historisk sammanhang.

Inget mästerverk men en helt ok klassisk deckare för en regnig höstdag.

Det är kul att ett förlag satsar på att ge ut klassiker i pocketformat.

Betyg: 3 out of 5 stars

Förlag: Lind & Co
Utgiven: 2007
Antal sidor: 182 st
ISBN: 9789185801039