Askungar är en bok där man väldigt snabbt slungas in i handlingen, vi får snart veta att ett barn bara försvinner från ett X2000-tåg som kommer in till Stockholm efter att mamman har blivit ifrånkörd på perrongen stationen innan. En specialgrupp ledd av den legendariska Alex Recht sätts in för att hitta det försvunna barnet. Ganska så snart misstänks pappan, det brukar oftast vara någon i barnets närhet som rövar bort det. Men en i gruppen,den civilanställda kriminologen Fredrika Bergman, tror inte fullt ut på det spåret och ger sig ut på lite egna efterforskningar. Fallet trappas snart upp med rent ondskefulla spår och gruppen börjar misstänka att  de måste snabba på utredningen innan fler personer kommer till skada.

Boken behandlar inte bara den brottsutredning gruppen står inför utan tar även upp det aktuella ämnet om hur ”riktiga poliser” ser på civilanställda som utför polisiärt arbete. I gruppen finns många som anser att Fredrika inte har något där att göra för hon inte gjort sina hundår på gatan och  i polisbilen först. Sen kanske en del av det beror på att hon är kvinna också? Vi får även möta några i gruppens privatliv och genom det gestaltas även deras personligheter men tyvärr upplever jag personerna som ganska klichéartade, även skurken. Men jag gillar Fredrika, hon skulle ha blivit konsertviolinist men en olycka satte stopp för det. Nu är hon singel men träffar män på sina egna villkor och hon verkar inte låta någon sätta sig på henne i första taget även om gruppens kyla får henne att fundera på om polisarbete är något för henne. Bokens slut ger även ett hopp inför framtida böcker om gruppen, jag tror klichéerna kommer minska.

Boken byggs upp av parallella berättelser, dels den om poliserna men vi får även följa en kuvad person, Dockan. Vi vet inte vem hon är och vi vet inte vem det är som har sådan makt över henne men vi förstår att hon är inblandad i det som händer. Det finns även ett tredje spår som vävs in i berättelsen men tyvärr upplever jag det som lite väl konstlat likså en av karaktärerna som kommer in. Den hade kunnat redigeras lite hårdare.

I wavebokcirkeln så var det många som tyckte att våldet var obehagligt att läsa men själv måste jag vara avtrubbad av för mycket blodiga kriminalare samt skräckfilmer för jag reagerade inte nämnvärt.

Dialogen påminde om ex. Beck och mitt hatobjekt Johan Falkfilmerna, lite taffligt och stapplande med klyshor men det var som tur var ganska lite dialog, det mesta fick man berättat för sig i andrahand genom någons tankar.

Boken påminde rätt mycket om andra liknande böcker, eller om ett CSI-avsnitt, standardkriminalare, enda skillnaden var väl egentligen att inte huvudpersonen missbrukade alkohol och körde på fyllan? Nä här tänkte de till och med på det att inte köra full, fast sen bröts även det så klart.

Men som underhållning för stunden funkade den, men inte någon bok jag kommer rekommendera som ”skitbra deckare läs den” men ok. Tror säkerligen att exempelvis de som älskar Camilla Läckbergs böcker kommer tycka om denna också. Mycket lik i stilen tycker jag. Och ja jag läser Läckbergs böcker själv just för att få något som kan plöjas utan större tanke och samtidigt ge mig lite underhållning. Kan tänka mig att göra det samma med Kristina Ohlssons böcker. Svårt att uttala mig om hur bra den är som debutbok, har inga andra debutböcker i huvudet att jämföra med.

Jag föredrar dock att i en bok få möjlighet att gissa lite, bli dragen vid näsan några gånger och inte få allt skrivet på näsan istället.

Betyg: 2.5 out of 5 stars

Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 416 st
Utgiven: 201003
ISBN: 9789186369187

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

En mamma står maktlös kvar på perrongen och ser hur tåget med hennes dotter försvinner i fjärran. När tåget kommit fram till T-Centralen i Stockholm är flickan spårlöst försvunnen. Alla tecken pekar mot att den skyldige är pappan, vilken den legendariske kommissarien Alex Recht ser till att lägga all kraft på att hitta. Men den civilanställda utredaren Fredrika Bergman kan inte låta bli att undra om det ligger något mer, något större bakom. Fallet växer och kantas av utstuderad ondska. Hur mycket tid har de egentligen på sig innan gärningsmannen gör sitt nästa drag? Och vem är kvinnan som likt en skugga figurerar i utredningens utkant?

Jag läste Kristina Ohlssons Askungar i och med den google wave-baserade bokcirkel jag är med i. Askungar är hennes debut, och en i mitt tycke stark debut. I boken får man följa Fredrika Bergman, civilanställd utredare inom polisen – och man förstår rätt snart att det inte är någon enkel position att vara i. Bergman stöter på flera problem med sina kollegor på grund av sin utbildning, vilket kanske känns lite väl klyschigt. Dock känns bokens tema – bortrövade barn – högaktuellt, och intressant.

Dock saknar Askungar det jag älskar mest med deckare – de snabba kasten, underfundiga lösningarna och intelligenta sidospåren. Visst finns det sidospår även här, men de känns förutsägbara, och framförallt saknar Askungar den nerv jag är så förtjust i när det gäller deckare. Förvisso fick man reda på vem mördaren var ganska sent, men det är aldrig sådär spännande som vissa böcker kan vara.

Till nästa bok hoppas jag att Ohlsson klarar att vrida upp spänningen och intensiteten ett par snäpp, isåfall kan hennes författarskap bli riktigt intressant.

Betyg: 3 out of 5 stars

Förlag: Pocketförlaget
Antal sidor: 416 st
Utgiven: 201003
ISBN10: 9186369180

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Kristina Ohlsson berättade egentligen inget om vad boken handlar om utan mer om processen från skrivandet som liten fram till att bli publicerad författare. Hon var en mycket bra talare och riktigt rolig att lyssna på. Hon berättade om hur hon som 13 åring i skolan hade fått skriva ett brev till sig själv som sen skulle öppnas tre år senare. I hennes brev stod det:

”När jag blir vuxen skall jag bli författare och jobba på CIA. Och så skall jag lära mig att prata ryska.”

Nu 17 år efter hon skrivit det debuterar hon som 30-åring och är därmed författare, jobbet på CIA blev det inget av men hon är på SÄPO och ryskan ersattes av hebreiska och arabiska.

Kristina berättar också att trots att hon är debutant så är det inte hennes första bok och så visar hon framsidan på en egenskriven bok ”Sagan om katten Misse” som hon gjort någon gång i skolan.

Steget därifrån till bli publicerad gick bla via novelltävlingar, varav hon i en vann en kubikmeter bindor och samtal/brevväxling med etablerade författare så som David Norell och Maria Gripe som gav 14-åriga Kristina tips på hur man blir författare.

David Norell hade svarat:
1. Välja genre
2. Läs allt i genren
3. Skriv något som är bättre

Dessutom lade han till att hon skulle fortsätta att skriva.

Det tyckte Kristina lät aningen jobbigt så därför skrev hon till Maria Gripe som bad Kristina ringa istället. 45 minuters samtal gav Kristina rådet att tänka igenom hur ensamt författaryrket är.

Kristina slutade inte att skriva utan skolan blev nu ett sätt att få utlopp för skrivarglädjen, det blev bland annat uppsatser om amerikansk utrikespolitik och mellanöstern (Israel/Palestinakonflikten).

Hon provade på att vara journalist men ville skriva längre texter, dyka ner i saker och vad passade bättre då än att bli forskare, att doktorera och skriva avhandling var ju verkligen ett få skriva långt. Men Kristina kom inte in bland de sökande på forskarprogrammet däremot ville SÄPO att hon skulle börja hos dem och så fick det bli.

Och parallellt med det jobbet skriver hon alltså romaner eftersom det litterära skrivandet blev intressant igen, och en roman blev det efter att hon orkat sig över de jobbiga första 60 sidorna där det tidigare tagit tvärstopp.

Kristina tipsar att de som vill bli författare skall läsa Stephen Kings bok om att skriva Att skriva där man får tipset:

• Skriv om det du läser
• Skriv om det du kan

Ett råd Kristina själv följde, hon jobbade i en polisiär organisation och hon slukade kriminalböcker. Så det blev således en bok på detta tema.

Boken skickades till Piratförlaget och sen kom en lång väntan men de hörde tillslut av sig efter semestrarna och var positiva. Nu skulle hon bli författare på riktigt.

Kristina avslutar med att säga att boken skall vara avkoppling. Och det kan jag mycket väl hålla med om.

Efter seminariet var jag ju bara tvungen att läsa baksidan på hennes bok och där står det:

En liten flicka försvinner från ett X2000-tåg på Stockholms Central. Flickans pappa blir snabbt misstänkt. I en annan del av Sverige lever en ung kvinna gömd, rädd att återfinnas av mannen hon först trodde var hennes prins och befriare. Hon vet bättre än någon varför flickan är försvunnen, och än en gång förbereder hon sin flykt.

Jag får återkomma med recension av boken fram emot våren. Men vill du inte vänta tills dess kan du alltid läsa ett smakprov av boken här.