Natur & Kulturs monter ligger i B-hallen. Det är där bokförlagen har sina montrar. När jag lastat av mig och fått lite kaffe gick jag därför runt och frågade förlagen som säljer pocketböcker om de vill ha våra bokmärken. De flesta tackade ja, så går ni runt bland pocketböckerna bör ni hitta bokmärken vid disken.

Passade på att orientera mig lite i B-hallen också. Bokförlag som sagt. Giganterna. De medelstora förlagen. Och de små. En del känner jag till. Andra har jag aldrig hört talas om. Önskar jag hade mer tid att botanisera bland montrarna. För där finns böcker, böcker, böcker. Men jag noterade i alla fall att det finns gott om pocketböcker och att de säljs till mässpriser. Ska se om jag hinner köpa några, jag har redan hittat några godbitar.

Men inte bara bokförlag. Jag såg företag som tillverkar och/eller säljer anteckningsböcker, pennor, filofax. Finns säkert annat också. Men som sagt, mitt intryck är att det är bokförlagen som dominerar B-hallen.

Mycket längre hann jag inte innan det var dags för mig att rusa iväg till mitt första seminarium. Det gäller att komma i tid. När dörrarna till seminarierna stängts låses de och sen kommer man inte in.

Mitt under 86-årige Gustav Kwiums begravning uppstår oro i kyrkan. En senil gammal dam vacklar fram mot kistan och slår sin krycka så hårt mot kistlocket att blommorna flyger iväg. ”Nej”, avbryter hon prästen. ”Han har inte kallats hem till Gud. Han blev bortröstad av Örådet. Som i Robinson i teve.”
Journalisten Karin Sommer befinner sig på den lilla ön Skejø i utkanten av Sjællandspostens distrikt. Hon är där för att skriva några artiklar om livet på ön och hör snart rykten om en serie märkliga dödsfall på ålderdomshemmet. Först bryr hon sig inte om dem, för vem skulle vara intresserad av att ta livet av döende människor? Men ryktet vill inte lägga sig och Karins efterforskningar sätter henne i kontakt med bland andra några unga satanister, en kvinnlig präst, en lokal politiker som förespråkar aktiv dödshjälp – och inte minst en läkare med kvinnotycke. Är det någon som tar livet av öns åldringar, och isåfall vem?

Ömorden handlar förvisso om ett mord, men för mig är det tveksamt om den ska räknas till en deckare. Istället är det en trevlig bok om livet på en liten ö i Danmark, med allt vad det innebär. I boken får vi följa Karin Sommers försök att lära känna den lilla öns innevånare, där det både finns klasskillnader och original. Själva mordgåtan, som alltså handlar om huruvida någon långsamt tar död på ålderdomshemmets invånare, har förvisso förutsättningarna för att bli riktigt spännande, men når aldrig riktigt dit. Istället upplever jag boken som en roman om ö-liv med spännande inslag.

Söker man en spännande deckare med snabba vändningar och tät intrig ska man nog köpa en annan bok, men vill man ha en bok för lata dagar i hammocken som innehåller både kärlek, mysterier och udda människoporträtt berättade i makligt tempo är Grete-Lise Holms Ömorden en trevlig bekantskap.

Betyg: 3 out of 5 stars

Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 351 st
Utgiven: 2005-02
ISBN10: 9164201384

Köp boken på Adlibis eller Bokus (sponsrade länkar).

Jag har samlat ihop några länkar till olika andra sajter där man kan läsa artiklar mm om oss och priset och listar dem här:

Aftonbladet/Mymlan

Norrköpings Tidningar

Östgöta Correspondenten

Hjo Tidning

Bok- och Biblioteksmässan

Dramatens webkommunikatör

m fl…

Kulturbloggen 1 (Prisutdelningen kommer ca 1 timme in i bambusersändningen i inlägget)

Kulturbloggen 2

Många vänner har frågat vad detta pris innebär mera konkret för oss. Vad det kan komma att leda till. Jaa, i dagsläget vet vi ju inte riktigt. Priset har ju bara funnits i ett par år så det är svårt att jämföra med tidigare pristagare, som man kan göra med andra prestigefyllda utnämningar. Det vi kan säga är att vi givetvis har blivit mer kända i och med detta pris, fler hittar in till oss och ni är så välkomna!

Prissumman kommer att användas till någon gemensam pocketbokrelaterad aktivitet, så mycket har vi väl tänkt. Vi tänker göra någon aktivitet någonstans i Sverige två gånger om året, i samband med bokmässan i Göteborg på hösten och så något på våren. Vi får inte något betalt som ”lön” för att vi skriver här på sidan, utan bildar vid årsskiftet en ekonomisk förening. De gemensamma pengar vi får in, bl a från de sponsrade länkar vi har under våra bokrecensioner, kan i stället tas ut av oss när vi har kontanta utlägg i direkt samband med våra aktiviteter framöver.

Finns det förslag och önskemål på aktiviteter bland våra läsare tar vi tacksamt emot sådana!

Vi vill tacka ALLA

Stort tack till alla våra läsare, till alla som röstat och till Kulturbloggen och juryn som nominerade oss. Vi är SÅ stolta!!

Idag kan vi glädjas åt att Svensk Bokhandel tipsar om de 50 mest aktiva twittrarna i bokbranschen. Bland de femtio som presenteras finns – PocketBlogg! Vi tackar och bockar för det, och tipsar gärna våra läsare om Svensk Bokhandels webbplats och deras twittrare Johanna Westlund och Lasse Winkler. Följ (och läs) dem!

Jag har köpt lite böcker till mig själv också, mest inbundet faktiskt, eftersom jag har/får så pass mycket pocketböcker att läsa ändå.

För mig som älskar lyrik så är Ellerströms monter en riktig pärla, ett andningshål från alla dussindeckare och uppblåsta egon. Ursäkta. Där köpte jag två samlingar till mig själv, och en som gåva, vilken jag skickade från DHLs monter.

Nu ska jag leta upp en smörgås. Man glömmer lätt bort att äta här. Åtminstone jag.

Kulturtanten
Den kanske mest utbredda människotypen på mässan. Kulturtanten har färgstarka kläder i linne eller annat ekologiskt material (gärna från Gudrun Sjödén, som också har en monter på mässan), kanske en chic halsduk/scarf runt halsen, kraftiga glasögon och långa halsband. Faktum är att Kulturtanten är så vanlig på mässan att jag förundras över hur många det finns av dem.

Den ditlurade
Den ditlurade är oftast en man i övre medelåldern. Han har jeans, kavaj, kanske en skjorta och känns framförallt igen på att han strosar fram lite lugnt med händerna på ryggen, samtidigt som han desperat försöker se ut som han hör hemma på Bokmässan. Detta misslyckas dock kapitalt, och Den ditlurade får därför en lätt flackande, osäker blick. Den ditlurade har blivit just ditlurad, av hans fru eller sambo som finns att hitta i närmaste bokmonter.

Kulturtjejen och Kultursnubben
Här har vi den yngre (18-30år) motsvarigheten till kulturtanten! Kulturtjejen har en längre tunika i svart eller starka färger, glasögon med kraftiga bågar och håret i en finurlig uppsättning – gärna med fläta i luggen. Skorna är antingen sköna converse, ballerinaskor eller höga klackar. Kultursnubben har smala byxor eller jeans, skjorta och de obligatoriska kraftiga bågarna på glasögonen. I skovägen klär sig kultursnubben givetvis i trendiga läderskor eller sneakers.

Svenssonparet
Jodå, det finns helt vanliga svenssons också. Jeans, tshirt, jackan slängd över armen eftersom man inte vill lägga pengar på garderobsavgift. Svenssonparet hittar man antingen vid boktravarna med pocketböcker, och de har också en bokkasse i handen, gärna med den senaste Mankelldeckaren om Wallander i.

Nära dödendamen
Så har vi de mest imponerande mässbesökarna. Damerna som ser ut att vara granne med döden, upp emot 80-90 år gamla som rör sig med stil och värdighet. Här är det inga gudrun sjödén-toppar i linne inte, istället stiliga skräddarsydda kavajer, låga pumps och ett par byxor som matchar kavajen.  När Nära dödendamen tar sig fram går det inte fort, men det är med värdighet. Hon har dessutom en yngre väninna som bär hennes bokkassar och andra nödvändigheter.

Låtskrivaren Peter LeMarc är en av Sveriges mest underskattade artister om man frågar mig. Jag är helt såld, inte bara på hans musik utan även på hans underbara texter. Nu har han kommit med en bok om hans 100 sånger & sanningen bakom dem. Han berättade även att han kommer turnera nästa höst vilket jag ser fram mot.

Lovade Katerina att ge länken till recensionen när den är klar.

Hon tyckte det var lite kul att hennes debutbok knappt sålde något när den kom ut men nu långt senare när den ges ut i pocket säljs den jättebra. Är det för att hon blivit känd eller för att folk tror att det är en ny bok?

Alla har väl hört talas om Kleopatra, den vackra egyptiska drottningen som förförde två av antikens största personligheter: Julius Ceasar och Marcus Antonius. Många avbilder har gjorts både i konst, texter, filmer och böcker. Många har sin vinkling på hur hon var och hur hon såg ut. Som utbildad arkeolog med inriktning på antiken såg jag verkligen fram mot dagens seminarie med Allan Klynne.

Fil. dr Allan Klynne berättar kort om sin bok Kleopatra. Om hur lite det egentligen har skrivits om henne bland forskare, att hon kan ses som lite suddig personlighet. Det verkar som antingen glorifierar man henne eller så svartmålar man henne, den omtalade gråzonen verkar inte existera. Det kan ju var just detta som också gör att hon blir en sådan intressant person att skriva om. En person som alla vill veta mer om. En person som på något sätt finns närvarande men ändå inte.

En besvikelse är dock att författaren inte riktigt vågade måla upp en bild om varför Kleoptra blivit en sådan omtalad person. Att hon var en stark kvinna under denna period är ju intressant, det fanns ju bara ett fåtal kvinnor som vi har läst om de gamla antika texterna. Eftersom det är så få kvinnor jämfört med män så måste det ju tyda på att de kvinnor som avbildades betydde något speciellt. De fick en plats i historien av en anledning. De är alltid lika kul att få redan på som läsare.

Tänker inte gå in mer på detta nu, men jag fann det ändå konstigt, då jag räknar med att en fil. dr är mer källkritisk även om han skriver populärhistoria än vad kanske en ”vanlig” författare hade gjort. Nu har jag ju inte läst boken än så jag kanske ändrar mig när jag har läst den. Idag finns den utgiven av Nordstedts Förlag i inbundet men kommer även snart i pocket så då skall jag minsann läsa den och recensera den.

Ett seminarie som för mig var ett av de bästa under bokmässan var det med den brittiske crimeförfattaren Simon Kernick. Seminariet var ett avslappnat och trevligt samtal om Kernicks skrivande och författarskap, som definitivt gav mig mersmak. Kernick inleder med att berömma Bokmässan, han var mycket imponerad av mängden läsare och att man i Sverige lyckats kombinera en mässa för vanliga läsare och branschfolk.

Bland annat berättade Kernick att han alltid viljat skriva. Redan som liten pojke svarade han på frågan om vad han skulle bli när han blir stor att han minsann ville bli författare – något som sällan möttes av någon entusiasm. Hans mamma trodde aldrig att han skulle lyckas, men så har Kernick också fått slita hårt för att bli en bra författare. Simon berättar på seminariet att han skrivit ett flertal böcker som blev refuserade innan han äntligen fick sin debut utgiven år 2002.

Hans böcker om polisen Dennis Milne är inte någon vanlig snutkliché, utan Milne är istället en polis med tveksam moral. Han extraknäcker nämligen som mördare. Kernick berättar på seminariet att han tycker om ”paced books” – det vill säga böcker med högt tempo – och detta är också något han blivit känd för.

Frågan om research kommer också upp på seminariet, vilket är något som Kernick lägger stor energi på. Han berättar att han har ett flertal kontakter både med poliser och inom den undre världen, och tillägger med ett leende att de kriminella han träffat märkligt nog varit riktigt trevliga människor. Han känner inte heller någon lust att skriva våldsamma scener för sakens skull, utan använder våldet i böckerna för att visa vilken typ av människor hans karaktärer är. Han vill skriva trovärdiga böcker, men vill inte att de ska bli för realistiska – eftersom de då skulle tappa i tempo.

Sammantaget var Simon Kernicks seminarium riktigt trevligt, och gjorde mig definitivt sugen på att läsa mer av honom.

Som tur är finns det hjälp! På mässans övervåning, strax utanför seminarierummen G3 och G4 hittade jag två underbara tjejer som erbjöd Energimassage till priset 180:-. Jag kunde inte motstå, utan tog plats på en av stolarna och lät min trötta rygg och nacke pysslas om en stund.

Så hur var det då? Ptja, helt enkelt var det inte att slappna av inledningsvis eftersom man visste att människor gick förbi i en strid ström och troligtvis tittade lite. Dessutom gör det kraftiga sorlet sitt till. Å andra sidan var det så otroligt skönt att få sina trötta muskler masserade att man inte kunde göra annat än att koppla av efter en stund. Massagen inleddes med lätta strykningar, gick sen över rygg och nacke (och jag insåg rätt raskt att min rygg tagit stryk av axelremsväskan… vissa punkter var rejält ömma!) och även ut över armar och händer. De tjugo minuterna försvann bra mycket snabbare än jag önskade, och det var nästan så jag bad om en omgång till när massören var klar.

Och även om väskan med böcker var lika tung efteråt, så inbillade jag mig att jag fick lite mer energi att traska runt på mässan och titta på alla roliga och intressanta böcker och författare. Energimassagen var helt klart värd sitt pris, och jag rekommenderar den definitivt till andra trötta mässbesökare!

Louise Sjöbeck, som är släkt med Åkerberg, har bl.a. följt rannsaknings- och förhörsprotokoll samt tidningsartiklar för att reda ut både Åkerbergs liv och om han var skyldig.

När jag hörde talas om Åkerberg sedd på mordtrakten blev jag nyfiken. Historia är älsklingsämnet och dessutom släktforskar jag. Och missförstå mig inte – att ha en släkting som dömts för mord är inte det festligaste. Men för en släktforskare är personer som haft kontakt med rättsväsendet högintressanta, eftersom det då finns mer information om dem.

Alltså letade jag mig fram till Region Gävleborgs monter för att ta en titt på boken. Och jag förälskade mig. Igen.  Jag hade hittat bokmässans andra måste-bok, en bok som tilltalar mig både som djupt historieintresserad och som släktforskare.

Något monterseminarium blir det däremot inte. Men den som är nyfiken kan se till att vara vid Region Gävleborgs monter kl. 13.30 idag.

Helena pratade om hur Tusen skärvor tillit handlar om ett par i 30-års åldern, Ur vulkanens mun om ett par i 40-års åldern och i den nya är huvudrollsinnehavaren en kvinna i 50-års åldern som bara sticker ifrån allt. Just det här med att bara lämna allt är ett ämne Helena säger sig vara intresserad av att utforska vad händer om vi bara bryter upp och drar? Hon nämner också att ett drag alla tre böckerna har gemensamt är att en förälder plötsligt lämnar familjen. Men det var inte medvetet utan något hon upptäckte själv efteråt.

Helena berättade att hon som ung läste Brøgger och Thorvald och i deras berättelser var det alltid stora dramatiska uppdrag och Helena tänkte: ”Bara jag får bli stor och få göra uppbrottet”. Men som vuxen upptäckte hon givetvis att det inte var uppbrotten kärlek handlade om

I Sånt man säger så så köper Susanne ett gammalt torp på landet. Hon presenterar det för sin man som ett ställe hon vill renovera upp och sälja med vinst men allt eftersom inser man att hon vill ha ett ställe att fly till.

Susanne erbjuds ett avgångsvederlag från sitt chefsjobb och kan därmed vara ledig utan att bekymra sig om pengar. Hon beslutar sig för att dra ut till torpet och överger sin man och hans tre barn, hon vill komma bort från den ensamhet hon känt i familjen, som om hon levt i en egen bubbla bland dem. Nu skall Susanne bara vara, nu gäller hennes egna villkor. Men så ringer Susannes syster, hon som är slarvern medan Susanne alltid varit den ordentliga. Louise ber Susanne ta hand om sonen Jonas ett kort tag, han behöver någonstans att bo för de håller på att bli vräkta. Louise behöver få lite tid på sig att reda ut deras trassliga situation. Jonas är en ”osynlig” tonåring och nu får Susanne helt plötsligt ansvar både ekonomiskt och emotionellt för honom. Deras relation är inte den bästa och de ifrågasätter varandra en hel del. Jonas vistelse drar ut på tiden och nu sitter de där, två människor, en ung och en äldre som båda vänt ryggen åt livet, vad skall de göra?

Helena beskriver att hon försökt lyfta fram den konflikt som kan bli mellan två syskon, hur man lätt går tillbaka till 5-års åldern när man träffar sina syskon. Hur gör man för att bryta ett sådant beteende? Hon ville också undersöka vad som händer om man sätter ihop två ”minuspersoner” som Susanne och Jonas, kan minus och minus bli plus? Vad kan komma ut av det, kan de hitta något gemensamt.

Instinktivt tror jag att den här kan bli lika jobbig att läsa som de tidigare relationsböckerna men ändå vet jag att jag kommer läsa den för Helena von Zweigbergk är så bra på att fånga människorna.

Läs även andra bloggares åsikter om bokmässan

Jag hade kunnnat säga de där männen ett och annat.  Jag föddes och växte upp under kalla kriget. När jag var tonåring balanserade mänskligheten på slak lina över avgrunden. Vi kunde när som helst bli utplånade.

Anita Goldman har jag länge tyckt om. Jag har hört henne på radio många gånger – tyvärr inte så mycket de senaste åren. Påläst och sakligt har hon framför synpunkter och argument jag instämt i.

Anita Goldman och männen som skapade atombomben. En oslagbar kombination, tänkte jag när jag kryssade för seminariet. Det var det.

Det jag framför allt reagerade på var Goldmans beskrivning av dessa män. Inte alls de stockkonservativa, andefattiga typer jag inbillat mig. Naturligtvis var de mycket begåvade  – det brukar man vara om man pysslar med kärnfysik. Men politiskt lutade de åt vänster och kulturellt var de betydligt mer pålästa än vad jag någonsin kommer bli. Deras världssyn var internationalistisk.

Ändå skapade de atombomben. De kunde ha slutat sitt arbete när det blev uppenbart att Hitler-Tyskland inte skulle åstadkomma en atombomb. Ändå fortsatte de. Varför?

Den frågan ville Goldman att vi skulle ta med oss från seminariet. För i ett avseende är vi som männen i Los Alamos. Vi fortsätter, trots att vi vet att vår livsstil är ohållbar, om världen så som vi känner den ska överleva.

Och det är döden som står i centrum under seminariet. Beckett berättar mer ingående om hans besök på The Body Farm i Tennessee, hur han som journalist både fick gå med och observera de polisstudenter som utbildades när Beckett var där, men även under den sista dagen själv fick ta på sig den vita heltäckande overallen och hjälpa till. Han berättar om känslan av att vara omgiven av 30 lik, alla i olika stadier av förruttnelse, och hur en annan person som hade erfarenhet från Vietnam nämnt att han fick flashbacks från den tiden. Beckett poängterar dock att stämningen på The Body Farm är mycket professionell, och att man hela tiden har en respektfull inställning till kropparna.

Simon berättar att han tycker det är mycket viktigt att fånga läsaren vid de första raderna. Han tycker det är viktigt att få de vetenskapliga och forensiska detaljerna korrekt beskrivna, utan att de för den skull ska bli tråkiga.

Becketts bakgrund är journalistens, vilket han givetvis haft nytta av även som författare. Han berättar också att han spelat percussion i ett band, men att han alltid hade en anteckningsbok i bakfickan som han antecknade idéer till nästa bok i mellan låtarna. Hans vänner blev sedemera framgångsrika musiker, även om deras framgångar ”märkligt” nog verkade komma efter att Simon gått vidare till skrivandet. Simon är mycket fäst vid sin hemstad Sheffield, och att han inte vill skriva någon bok om just Sheffield eftersom det känns som om det skulle bli för nära, för personligt. Han föredrar att förlägga sina romaner till fiktiva platser, eftersom det ger honom större konstnärlig frihet. Han vill även att böckerna ska ha en stämning där vem som helst kan dö, och där många snabba vändningar sker – vilket vi som läst hans böcker vet att han definitivt lyckas med.

Glädjande nog berättar Simon Beckett att han skriver på en fjärde bok om David Hunter, som kommer publiceras antingen nästa år eller mer troligt 2011. Tills dess får vi svenska läsare njuta av hans Dödens Viskningar, som precis släppts på pocket.

Jonas fortsätter på sitt typiska karismatiska vis att diskutera huruvida Jesus kunde läsa… Säger Trosbekännelsen egentligen något om Jesus budskap och vad vill evangelisterna få oss att tro på?

Jag är inte troende kristen någonstans tror jag, jag bara älskar Jonas Gardell och hans sätt att ta sig an en scen och en publik. Det är så härligt att få skratta med honom!

Han avslutar sina alldeles för korta 45 minuter med att försöka frälsa oss lite grann

”-Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Amen.”

Natur och kulturs monter är riktigt trevlig, med sin blogghörna, men personligen behöver jag lugn och ro omkring mig för att kunna skriva, och letar mig därför upp till presscentret. Men David och gänget på NoK imponerar verkligen med sin öppenhjärtiga inställning till oss, och andra som vill sitta ner och ta en kopp kaffe.

Många frågar sig, speciellt jag hur man orkar med en karriär, hektiskt familjeliv samt att även lyckas producera och skriva bra böcker på sin fritid. Eller är det fritiden som ger energi som gör att man orkar med allt det andra? Affärsjuristen/Mamman/Författarinnan Viveca Sten förklarade lite enkelt om hur det är att göra allt och gör det väldigt ytligt. Jag hade velat få se exempelvis ett utdrag ur hennes kalender hur hon får ihop allt, med möten som chefsjurist på Posten, med skolmöten, med skrivandet med ja allt som finns i en vardag. Jag är ju nyfiken på att vet hur hon verkligen lyckas hinna med allt.

Jag är imponerad av människor som verkar klara precis allt. Speciellt när jag själv försöker få ihop allt men märker att tiden inte riktigt räcker till. Viveca delar dock med sig om det hela började 2005. Då kom tankarna om att skriva skönlitterärt. Hon berättar även om att hon är uppvuxen på Sandhamn på somrarna då hennes sommarhus har varit i släkten i många år och flera generationer. Det är på Sandhamn som hon känner sig hemma och där hennes böcker utspelar sig. Hon berättar om när hon fick tanken ” Tänk om man hittade ett lik här? ” och började skriva utefter det. Den första boken ”I de lugnaste vatten” har börjat filmas med bl.a Alexandra Rappaport och Harriet Andersson i huvudrollerna.

Viveca har skrivit följande böcker som är publicerade av Forum

I de lugnaste vatten
I den innersta kretsen

Till våren kommer nästa bok:
I grunden utan skuld

Sekwa presenterar sitt nya koncept, [klik], som är en prenumerationstjänst på deras utgivning (förstautgåvorna, ej pocket), och lockar bl.a. med Boomerang av Tatiana de Rosnay vilken kommer ges ut under 2010 tillsammans med mellan ytterligare fem och sju andra verk. För dig som är på plats är deras monter, som delas med Elisabeth Grate förlag, väl värd ett besök. Går du med i [klik] får du dessutom med dig en gratis bok direkt.

Jag frågade Niclas om publikmottagandet av Den röda soffan av Michèle Lesbre, och vi kom därför in på den minst sagt speciella recensionen skriven av Nikanor Teratologen för Tidningen Kulturen, med överskriften ”En apéritifpassionerad proggmumies passionerade navelskådande.”

Dessutom står pocketutgåvan av No och jag av Delphine de Vigan på plats i montern, rykande färsk, håll ögonen öppna efter framtida recension av den.

Constantin Karadja – bara ett liv till en bok utgiven av Sivart Förlag skriven av Joakim Langer och Pelle Berglund.

Detta är en otrolig historia, det finns alltså en man, halvsvensk som räddade 51 000 stycken liv under andra världskriget. En man som man inte har hört namnet på. En man som vi svenskar inte vet vem det är. Denne man som var uppvuxen i Stockholm, med en moder som var dotter till den kända Absolut Vodka-kungen L.O Smith och avlägsen släkting till Raoul Wallenberg. Mannen heter Constantin Karadja. Han arbetade under andra världskriget i självaste Berlin och han titulera sig som en sann humanist.  En person som tror och jobbar för mänskligheten. En person som inte är rädd för att göra en instats för andra. Att utan andras vetskap lyckas rädda undan en så stor skara människor från tragiska och brutala öden krävs inte bara mod, det krävs även en hel del intelligens. Jag är mäkta imponerad av att denna man.

Jag kunde inte släppa tankarna kring denna man som har dött, urfattig och jagad av hemliga polisen.  Jag köpte boken direkt så jag kan få lära mig mer. Dock är det inte någon pocketbok än, men jag kommer göra ett undantag och skiva ett inlägg om denna historia mer när jag har läst klart boken för detta är verkligen en historia som är värd att berättas. Detta är en historia som är värd att få ut till allmänheten.

]]> http://www.pocketblogg.se/2009/09/seminarie-joakim-langer-mannen-som-raddade-51-000-liv/feed/ 0 http://www.pocketblogg.se/2009/09/seminarie-danny-wattin-ursakta-men-din-sjal-dog-nyss/ http://www.pocketblogg.se/2009/09/seminarie-danny-wattin-ursakta-men-din-sjal-dog-nyss/#comments Sat, 26 Sep 2009 09:04:23 +0000 Karinmedk http://www.pocketblogg.se/?p=1593 Gick och satte mig för att lyssna på den här föreläsningen mest för att jag tyckte att den hade ett intressant namn. Hade egentligen ingen aning om vad det skulle handla om. Men det visade sig att Danny Wattin har skrivit en bok som verkade väldigt rolig, skrämmande och intressant. Det handlar om framtidens barnproduktion. Och med produktion menar han att det faktiskt har blivit en ren labbprocess. Sex har man mest för att det är lite kul.
Man kan ju inte gå runt o va gravid, hur skulle det se ut? Och hur ser kroppen ut sedan? Går ju inte för sig. Företaget Promotheus vänder sig till dig som vill anpassa ditt barn efter din livsstil. Kanske matcha hudfärgen med fondväggen i köket? Eller få en unge som sover mellan 9 och 12 så att du i lugn och ro kan ta en latte på förmiddagen.

Låter väl inte så dumt, eller hur?
Själv funderar jag på att beställa en unge som har en hjärna som Steve Jobs, en röst som Beyoncés och som är vacker som en dag. Kanske skulle ta två när jag ändå är igång… hm… min son kan få lite Zlatan-gener så att han kan försörja mig när jag blir gammal.

Hade ingen möjlighet att fråha Danny eller hans förläggare om det finns planer för en pocket-version av boken, men det håller vi tummarna för. Verkar vara en underhållande historia. Ett boktips alltså: Ursäkta, men din själv dog nyss

När jag var 10-11 år  läste jag Olssons debutroman, Ulrike och kriget. Olsson var 17 år när den publicerades. Bokens huvudperson är Ulrike, en flicka som växer upp under och helt formas av Tredje riket, en övertygad nazist. Jag tyckte det var en mycket bra bok.

Däremot tyckte jag inte den var otäck. Andra världskriget och Tredje riket var välbekanta för mig. Äldre släktingar hade berättat om kriget. Hemma fanns det gott om böcker i ämnet.

Under 1980-talet skrev Olsson en rad böcker om romarriket. Jag slukade dem. Och älskade dem. Olsson hade en speciell berättarstil som tilltalade mig enormt. Och så tyckte jag romarriket var spännande.

Av någon anledning tappade jag bort Vibeke Olsson under de följande åren. Varför vet jag inte. Närmast av nostalgi gick jag på fredagens seminarium. Men jag fångades snabbt av Olssons berättarkonst. Sågverksungen hamnar nog i min bokhylla när den ges ut i pocket.

I Piratförlagets monter (som alltid var knökfull av folk!) intervjuades flera författare om sina böcker. Några jag passade på att lyssna på var Roslund & Hellström, som släppt en serie deckare om polisen Ewert Grens där flera finns på pocket. Boken man pratade om idag var deras nya Tre Sekunder som tyvärr inte finns på pocket än, men jag vill passa på att rekommendera alla crimeintresserade pocketläsare att hugga in på Odjuret, Box 21, Flickan under Gatan och Edward Finnigans upprättelse om ni inte läst dem.

Roslund & Hellström berättade engagerat om researchprocessen innan böckerna, om hur de med säkerhet vet att de metoder för insmuggling av knark som beskrivs i Tre Sekunder faktiskt fungerar. Duon försäkrade att de kommer fortsätta ett bra tag till eftersom de tycker de har historier att berätta och dessutom möjlighet att få göra det. Kul tycker jag, som förutom Tre Sekunder i pocketformat redan ser fram emot nästa bok av dem!

Men ju mer jag lyssnar på Ann-Charlotte Alverfors och berättelsen kring Dolores Johnsson, som är huvudpersonen i boken, desto mer nyfiken blir jag på att läsa den. Det är något med kvinnans livsöde som visar på en styrka som fascinerar mig. Samtidigt som hon verkar ha satt andra före sig själv hela livet, och hållit en distans även till de som levt nära henne. Igelkottsklubben kommer hamna på listan över böcker att läsa och hamna i skolväskan så fort den dyker upp i pocket.