Ett recensionsexemplar från
Pocketförlaget mottaget på
Bok- och Biblioteksmässan 2015.
Detta är en deckare av typ bladvändare. Tack vare den rappa berättartekniken och de korta kapitlen vill man bara läsa en sida till… och ett par sidor till…
Handlingen utspelar sig i ”Stockholms undre värld”, Stockholm Noir som det kallas ibland. En ung kvinnlig journalist, inte helt olik författaren själv att döma av fotot på bakre pärmens insida, upptäcker och blir indragen i en ruskig härva av affärer, bedrägerier och ond, bråd död.
Bitvis påminner boken lite om såväl Jens Lapidus böcker som Millenniumsviten av Stieg Larsson. Det märks att Lindberg är både väl påläst och väl insatt i journalistyrket och hon har även vänt sig till en rad personer, som avtackas på sista sidan, för research.
Det är svårt att tro att detta är Hanna E Lindbergs debut. Såväl handlingen som stil och språk är skickligt bemästrade. Spänningen hålls kvar ända till de sista sidorna, där man äntligen får veta vem som är mördaren, varför och vad som händer med denne. Antalet rena action- och sexscener hålls nere och stoppar inte upp flytet i läsningen, vilket jag tycker är bra. Tempot är högt och jämnt.
Uppföljaren STHLM Grotesque är på gång. Den har en del att leva upp till, men jag är på inget vis orolig!
Betyg: 
Förlag:
Pocketförlaget
Utgiven: 2015-09
ISBN: 9789175791173
Antal sidor: 346 s.
Om jag räknat rätt är
Alla kan se dig Anna Janssons sextonde roman om Maria Wern. Jag tycker definitivt att det är en av de bästa. En äldre man mördas, en sextonårig pojke försvinner. Det är upptakten till en mörk och ruggig historia om barn och ungas utsatthet. Intrigen är riktigt snyggt upplagd och handlingen håller god fart mest hela tiden. Huvudpersonernas mer eller mindre komplicerade privatliv vävs in i handlingen utan att ta över storyn. Och Gotland är som alltid en utmärkt deckarmiljö.
Jag tittade på miniserien
Krig och fred tidigare i år och bestämde mig för att jag måste läsa åtminstone en bok av Leo Tolstoj. Men så såg jag att Carola Hanssons roman
Masja, som handlar om Tolstojs älsklingsdotter, kommit i pocket och så läste jag den i stället.
Den anglosachsiska dominansen i min deckarhylla är överväldigande och Nele Neuhaus kommer inte bidra till någon förändring. Jag har läst hennes roman
Snövit ska dö, som enligt omslaget blev hennes internationella genombrott. Storyn är rätt okej – en man återvänder till hembyn efter att ha avtjänat tioårigt straff för mord samtidigt som skelettet efter en ung flicka hittas.
I
Ida Bäckman är mest känd för att ha blivit besatt av Gustaf Fröding, umgåtts med Fröding, blivit bortdriven från Fröding, skrivit en skandalös bok om Fröding. Hon var ett tag värsta Fröding-snackisen. Men som Sigrid Combüchen visar i biografin
Den umbärliga handlade Bäckmans liv inte bara om relationen till nationalskalden som söp sig galen. Bäckman var lärarinna och skolföreståndare, gjorde spännande resor och umgicks med kultureliten. Hon skrev och hon publicerades.
Ola Larsmos spionroman
Förrädare utspelas i Sverige under andra världskriget. I centrum för berättelsen står en ung man som börjar arbeta hos den svenska underrättelsetjänsten och långsamt inser att någon läcker uppgifter till tyskarna.
Jag sätter i mig Joyce Carol Oates skräcknovell
Nattsidan i ett nafs och efteråt lämnar den en behagligt ryslig eftersmak. Skräckromantik i 1800-talsmiljö kan bli hur bra som helst med rätt författare. Det här är så mycket bättre än Oates gotiska roman
De fördömda som jag skriver om
Så där principiellt föredrar jag böcker där jag fattar vad som händer. Och Jerker Virdborgs roman
Skyddsrummet Luxgatan är knapphändig svårttolkad. I en rad kapitel – fragment – skildrar Virdborg en nära framtid där Sverige är och har nyligen varit i krig. Ramberättelsen, där en människa i ett skyddsrum långt under ytan berättar, den är tydlig nog – och helt fantastisk. Men några av de övriga kapitlen (en kan kalla dem noveller) är svårbegripliga. Väldigt mycket lämnas åt läsarens fantasi och emellanåt famlar jag i mörker.