Joyce Carol Oates: De fördömda

de-fordomdaI romanen De fördömda släpper Joyce Carol Oates lös en förbannelse, en riktig förbannelse med övernaturligheter och ond bråd död. Det är tidigt 1900-tal och de drabbade tillhör de mest framstående medborgarna i universitetsstaden Princeton.

Men JCO hade inte varit JCO om hon skrivit en vanlig fantasyberättelse. Förbannelsen är bokens röd tråd men annars gör JCO det hon gör bäst: att dissekera människors psyken. Annorlunda uttryckt: hon hudflänger mänskligheten, med fantasyinslag. Och jag tycker att det är grymt underhållande.

Men också sjukt spretigt. Och den största spretigheten utgörs av rektorn för Princetons universitet, Woodrow Wilson (japp, det är den blivande presidenten). Han får omotiverat stort utrymme i De fördömda. Han är som en stor BLOB som väller ut över sidorna och kladdar ner annat. Trots att han är i sammanhanget irrelevant.

JCO borde ha gett honom en egen bok. För det är inte så att han är tråkig. Men han hör inte hemma i berättelsen om Princeton-förbannelsen.

Betyg: ★★★½☆

Orginaltitel: The Accursed.
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: maj 2014
ISBN: 9789174293982
Antal sidor: 690

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Agaat får vänta

Jag fick lite dåligt samvete för att jag avverkat så få författare i min boktolva och plockade fram Agaat av Marlene Van Niekirk. Den kändes som ett hyfsat säkert kort. Visserligen en tegelsten (vilket är anledningen till att jag dragit mig för att läsa) men Sydafrika under Apartheid är intressant. Och boken har ju blivit tokhyllad av alla möjliga människor.

Jag kom till sidan 32. Vid det laget var jag superirriterad på Van Niekirks pratsamma och svårtillgängliga stil. Jag tycker inte om böcker som måste läsas långsamt. 650 sidor till i samma stil? Nej, det är inte vad jag längtar efter just nu.

Kanske i december nån gång. Då kan jag ge Agaat en ny chans. Eller så läser jag Nadime Gordimer i stället.

Tematrio – Franska romaner

temafranceI dag är det Frankrikes nationaldag och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om tre bra franska romaner. Inte en lätt uppgift för mig eftersom jag läst så få sådana. Men här kommer tre böcker som jag, med vissa reservationer, tyckte var bra.

Grå själar av Philippe Claudel utspelas under första världskriget. Boken tar avstamp i en liten flickas mystiska död men är inte en vanlig deckarhistoria. Den är något otäckare och sorgligare och avskräckte mig från mer Claudel p.g.a. deprimerande.

Också Resan till nattens ände av Louis Ferdinand Céline (1894-1961) utspelas delvis under första världskriget. Boken är en orgie i hemska människor, vidriga miljöer och allmän svartsynthet. Jag älskade den när jag var 20-årsåldern men då var jag inne på deppiga böcker. Författaren Céline var för övrigt en antisemitisk skitstövel, något jag inte visste när jag läste.

Deckarförfattaren Fred Vargas har gjort sig känd för egensinniga deckare om Parispolisen Adamsberg. I Okänd kontinent piggar hon upp de ruggiga morden med gotiska kyrkogårdar och vampyrer och annat skoj. Själva deckargåtan är skräp och beskrivningen av polisarbetet ännu mer skräp. Jag föll för vampyrerna och skräckstämningen.

Claude Izner: Mördaren i Marais

mordaren-i-maraisEn tripp till det historiska Paris är ju inte fel, särskilt inte när trippen innefattar några hiskeliga mord. Men så här i efterhand har jag svårt att minnas vad mördandet i Mördaren i Marais gick ut på. Det här är ett mysterium som inte kommer gå till litteraturhistorien.

Men den innebär ett väldans flängande hit och dit i Paris år 1894 och det är där romanens styrka ligger. De bägge Parissystrarna bakom pseudonymen Claude Izner ger intrycket av att vara ruskigt pålästa och deras skildring av Paris anno 1894 är yum-yum.

Men jag inser att jag inte alls är engagerad i de olika huvudpersonerna, trots att jag följt dem i fyra böcker nu. Jag tycker inte de är intressanta. Och jag är fortsatt less på Victor Legris eviga svartsjuka gentemot älskarinnan Tasja. Det är som ett tröttsamt bakgrundsbrus vars enda effekt är en allt större längtan att klippa till karlen. Jag hoppas hon dumpar honom. Hon förtjänar bättre.

Betyg: ★★★½☆

Orginaltitel: Le secret des Enfants-Rouges
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Kabusa Böcker
Utgiven: juni 2014
ISBN: 9789173553506
Antal sidor: 298

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Sånt jag äntligen läser

tematrioLyran läser hyllvärmare och i veckans tematrio uppmanar hon oss därför att berätta om tre böcker vi äntligen sett till att läsa alternativt tre böcker vi borde läsa. Jag satsar på det förstnämnda.

I våras tog jag mig an Häxringarna av Kerstin Ekman, som stått i min bokhylla i åratal. Det är första boken i en historiska kvartett om staden Katrineholm och människorna som bodde där. Jag gillade den inte. Jag avskyr böcker skrivna på dialekt, särskilt på dialekter jag inte förstår. Uppföljaren Springkällan är mycket, mycket bättre.

En annan hyllvärmare som jag nyligen läst är Den fjärde sanningen av Iain Pears. Fyra män berättar var sin story om ett mord i 1600-talets Oxford. Grymt bra tycker jag, men jag är något av en historienörd och det här är en bok som vibrerar historia och ide- och lärdomshistoria. Iain Pears ingår i min boktolva.

Avklarad hyllvärmare nummer tre är Till den skrivande kvinnans försvar av Jenny Diski. På 1580-talet blir en ung kvinna hysteriskt betagen i Michel de Montaignes Essayer och det kommer prägla resten av hennes liv. Helt suverän skriven men det är lite obehagligt med karaktärsmord på människor som faktiskt levt, även om de levde för väldigt länge sen.

Tematrio – USA

temausaDen fjärde juli närmar sig och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre läsvärda amerikanska böcker. Här kommer tre titlar jag tror att jag inte nämnt tidigare. Åtminstone inte i tematrioinlägg.

Glädjens hus av Edith Wharton handlar om en ung kvinna som bryter mot konvenansen och går under. Har filmatiserats Gillian *The X-Files* Anderson i huvudrollen. Wharton skrev många böcker från slutet av 1890-talet och framåt. Jag borde läsa fler av dem. Jag borde se fler av Gillian Andersons kostymroller också och jag börjar gärna med den här.

Jayne Anne Phillips roman Maskindrömmar handlar om en familj i en amerikansk småstad under förra seklet. Berättelsen sträcker sig från den stora depressionen till Vietnamkriget. Drömskt, vemodigt och vackert. Jag har en betydligt senare Jayne Anne Phillips som väntar på mig i bokhyllan. Dags att läsa tror jag.

New Yorks gudar av Lyndsay Faye är en deckare som utspelas i 1840-talets New York. Staden har fått sin första poliskår och de poliser som hamnar i ökända Five Points får ett särskilt tufft jobb. I samma anda som tv-serien Cops. Riktigt bra alltså.

Sharon Bolton: Livrädd

livraddMed tanke på hur otåligt jag väntade på Sharon Boltons deckare Livrädd var det skönt att jag faktiskt gillade den. För helt hundra var jag inte när jag började läsa. Föregångaren Nu ser du mig var en tudelad läsupplevelse. Till en början rätt trist och en lång undran över hur nervknippet Lacey Flint lyckats bli polis. Men sen vände det och resten var bra åh så bra.

Och åh så bra är vad jag känner inför Livrädd också. En självmordsvåg drar över universitetet i Cambridge och Lacey Flint skickas dit undercover. Och visst, att Flint ska jobba undercover bara så där känns inte så trovärdigt. Men det spelar ingen roll.

För jag inser att jag gillar Lacey Flint allt mer. Hon är vass. Och Bolton fattar det här med rädslor och skräckstämning.

Visst, det finns sånt som är mindre trovärdigt (som att Flint skickas till Cambridge, till att börja med). Och Bolton snöar gärna ut om hur fantastiskt bra folk ser ut. Tredje gången känns det utseendefixerat.

Men det är detaljer. Allt som allt är Livrädd ruskigt bra.

Betyg: ★★★★½

Orginaltitel: Dead Scared
Översättning: Lilian Fredriksson & Karl G. Fredriksson
Förlag: Modernista
Utgiven: juni 2014
ISBN: 9789174994179
Antal sidor: 411

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Sommarläsningsplaner

tematrioSommaren är ju här med råge och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker vi planerar att läsa i sommar. Jag har en rejäl hög att ta mig igenom de närmaste två månaderna. Här är tre godbitar.

Sommartid är ju deckartid. Jag läser deckare året runt men på somrarna brukar jag ta mig an en äldre författare. I sommar blir det nog Ngaio Marsh. Hon var från Nya Zeeland, samtida med Agatha Christie och skrev pusseldeckare. Jag har dålig koll på vilka av hennes böcker som finns i familjens ägo, men det är några stycken. Jag planerar att börja med den äldsta och arbeta mig framåt.

Skräck passar också bra på sommaren och jag tänker läsa En hjärtformad ask av Joe Hill. Jag blev ju väldigt förtjust i hans roman Horn. Den handlar om en kille som förvandlas till demon och är en berättelse om om kärlek och vänskap och svek och död och så lite skräck på det. Hill är son till författarna Tabitha och Stephen King.

Joyce Carol Oates roman De fördömda ska innehålla en del skräckromantik och dessutom utspelas den runt förra sekelskiftet. Låter underbart somrigt så den vill jag också läsa.

Shani Boianjiu: Det eviga folket är inte rädda

det-eviga-folket-ar-inte-raddaShani Boianjius debutroman Det eviga folket är inte rädda är en märklig roman. I centrum står tre unga israeliska kvinnor i värnpliktsåldern. Det är en berättelse om hur ändlöst trist och instängd tillvaron kan vara när en är ung . var en än är ung någonstans. Men det är också en berättelse om ett samhälle i ett konstant stresstillstånd.

Skildringen är fragmentarisk, närmast overklig, stilen knapphändig och ryckig. Oftast fungerar det fantastiskt. Boianjiu berättar om allt med samma lakoniska tonfall och det gör ont. Men ibland känns allt för overkligt och avlägset och något som inte rör mig -  som svarta bokstäver på vitt papper och inget mer.

Det händer också att jag undrar över Boianjius världsbild. Jag undrar vad som är hennes känslomässigt bortdomnade hjältinnors åsikter och vad som är hennes egna. Budskapet är oklart.

Men allt som allt, Det eviga folket är inte rädda är en fascinerande bok. Den ger mycket att fundera på.

Betyg: ★★★★☆

Orginaltitel: The people of forever are not afraid
Översättning: Erik MacQueen
Förlag: Natur och Kultur
Utgiven: januari 2014
ISBN: 9789127138032
Antal sidor: 365

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Recycling

tematrioLyran har märkt att det blivit vanligare att författare lånar varandras idéer eller karaktärer. I veckans tematrio uppmanar hon oss att berätta om tre böcker där författaren recyclat någon annans material.

När jag var mycket ung (15 eller så) läste jag Erica Jongs roman Fanny Hackabout-Jones öden och äventyr, som kom ut 1981. Jong snodde idén om den prostituerade Fanny från John Cleland. Hans roman Fanny Hill kom ut 1748 och åstadkom en förfärlig skandal – erotiska romaner var inte så vanliga på 1700-talet. Clelands bok fortsatte vara skandalös ett par hundra år. Sen kom den sexuella frigörelsen.

Jag är inte helsåld på Jane Austens böcker, men filmatiseringarna tycker jag om. Och den engelska deckardrottningen P. D. James har ju haft sina ljusa stunder. Så det var med vissa förväntningar jag läste När döden kom till Pemberley av P. D. James. Den är en fortsättning på Stolthet och fördom och innehåller – givetvis – ett mordmysterium. Urtrist, visade det sig.

Avgjort bättre tyckte jag om Stolthet och fördom och zombier. Seth Grahame-Smith har tagit Jane Austens klassiska roman och gjort en del ändringar. Som att den engelska landsbygden är översvämmad av zombier och att systrarna Benton dödar zombier. Vansinnigt roligt, tyckte jag när jag läste. Jag har lite udda humor.