Melina Marchetta: Francesca

francescaOm jag hade varit 16 år hade jag älskat Melina Marchettas roman Francesca. Men jag är inte 16 år och plötsligt blir den här recensionen väldigt svår att skriva.

Alltihop är egentligen hur lovande som helst. Bokens berättarjag Francesca är 16 år och hennes tillvaro är komplicerad. Hon har börjat på en katolsk skola som nyligen börjat släppa in kvinnliga elever. Och på hemmafronten är det inte heller så kul. Francescas mamma är deprimerad och vägrar gå upp ur sängen.

Och jomenvisst. Marchetta har skapat en välformulerad och smart och medryckande och rolig bok. Framför allt är den välformulerad. Språket är en gudinnas. Jag menar det. Marchetta fattar det här med ord.

Men jag saknar svärtan, herregud vad jag saknar svärtan. Och spänningen. Här finns inget som får mig att oroa mig för om allt ska ordna upp sig. Kalla mig bitchig men jag tycker att Francesca har ett riktigt trivsamt och harmoniskt liv, trots pantade killar och deprimerade morsor. Det här är inte en bok jag bär med mig.

Men med det sagt: Letar du efter en bok åt en tonåring eller ung vuxen? Det här kan vara boken du söker. Jag hade som sagt älskat den när jag var 16 år.

Betyg: ★★★½☆

Orginaltitel: Francesca
Översättning: Malin Strååth
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: maj 2014
ISBN: 9789186634551
Antal sidor: 273

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Långbetitlad

tematrioI veckans tematrio uppmanar lyran oss att berätta om tre böcker med lång titel, bra eller dåliga eller sådana vi vill läsa. Var gränsen går för lång är ganska flytande och upp till oss själva att avgöra. Inte så svårt som jag trodde. Här är mind trio.

Världskrig Z – en muntlig historik över zombiekriget av Max Brooks var en upplevelse. Handlingen framgår av titeln. Har filmatiserats, enligt uppgift med mindre lyckat resultat.

Jag såg henne i dag i receptionen är en skräckroman av Anders Fager. Den handlar om en flicka/kvinna med övernaturliga krafter. Jag både gillade och ogillade. Nyligen utkomna En man med stil och smak är en fristående uppföljare.

Jag skulle vara en hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl är en roman om Ellen Key. Eller snarare om Ellen Keys kärleksliv. Jag hade föredragit en bok om Ellen Keys liv som författare och föreläsare men det här kan nog funka också. Jag vill läsa den. Den omöjliga titeln är ett citat ur ett brev.

Tematrio – Snyftböcker

tematrioveckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre snyftböcker. Jag brukar inte gråta när jag läser, men några gånger har det väl hänt. Det har åtminstone varit nära. Här är min trio:

Sorgligaste boken alla kategorier ever är Never let me go av Kazuo Ishiguro. Den handlar om tre barn på en internatskola någonstans på den engelska landsbygden. Barnens ursprung är oklart, deras framtid förutbestämt. Och jag grät.

En annan sorgesam bok är Gömstället av Trezza Azzopardi. Det är berättelsen om en trasig familj i England för några decennier sedan. Briljant skrivet. Att jag inte läst mer av Azzopardi beror enbart på deppighetsfaktorn. Det här är läsning som gör förfärligt ont.

Också Nattvakten av Sarah Waters får mina ögon att tåras. Läsaren får följa några människor i London strax efter och under andra världskriget. Sorgesamt och vemodigt och en av författarens bästa.

Tematrio: Karin

tematrioDet har varit en lång varm härlig sommar men nu börjar det bli dags att återvända till vardagen. En bokbloggsutmaning är en bra mjukstart. I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra böcker/texter som är skrivna av eller om någon Karin. Här är min trio.

Den mörka kontinenten av Karin Johannisson beskriver förra sekelskiftets syn på kvinnans fysiologi och psykologi. Facklitteratur när den är som bäst, fascinerande och förskräckande. Johannisson är professor i idé- och lärdomshistoria.

Karin Fossum började som lyriker men övergick till romaner och det tycker jag är bra. Hennes deckardebut Evas öga är en spännande och annorlunda bok om en kvinna som väljer vansinnigt fel. Första boken om kriminalkommissarie Konrad Sejer. Uppföljaren Se dig inte om! har införskaffats och ska läsas pronto.

Karin Wahlberg är också deckarförfattare men hon har provat andra genrer. I Sigrids hemlighet får läsaren lära känna en flicka som växer upp till kvinna under 1000-talet. Språket är fantastiskt och ett tag trodde jag att det här skulle visa sig vara den bästa svenska historiska romanen ever. Tyvärr drar långsam handling och obefintlig intrig ner betyget. Och Svea rikes vagga låg i Götaland och inte i Svealand, tack så mycket. Andra boken i Historiska Medias serie Släkten.

Joyce Carol Oates: De fördömda

de-fordomdaI romanen De fördömda släpper Joyce Carol Oates lös en förbannelse, en riktig förbannelse med övernaturligheter och ond bråd död. Det är tidigt 1900-tal och de drabbade tillhör de mest framstående medborgarna i universitetsstaden Princeton.

Men JCO hade inte varit JCO om hon skrivit en vanlig fantasyberättelse. Förbannelsen är bokens röd tråd men annars gör JCO det hon gör bäst: att dissekera människors psyken. Annorlunda uttryckt: hon hudflänger mänskligheten, med fantasyinslag. Och jag tycker att det är grymt underhållande.

Men också sjukt spretigt. Och den största spretigheten utgörs av rektorn för Princetons universitet, Woodrow Wilson (japp, det är den blivande presidenten). Han får omotiverat stort utrymme i De fördömda. Han är som en stor BLOB som väller ut över sidorna och kladdar ner annat. Trots att han är i sammanhanget irrelevant.

JCO borde ha gett honom en egen bok. För det är inte så att han är tråkig. Men han hör inte hemma i berättelsen om Princeton-förbannelsen.

Betyg: ★★★½☆

Orginaltitel: The Accursed.
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: maj 2014
ISBN: 9789174293982
Antal sidor: 690

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Agaat får vänta

Jag fick lite dåligt samvete för att jag avverkat så få författare i min boktolva och plockade fram Agaat av Marlene Van Niekirk. Den kändes som ett hyfsat säkert kort. Visserligen en tegelsten (vilket är anledningen till att jag dragit mig för att läsa) men Sydafrika under Apartheid är intressant. Och boken har ju blivit tokhyllad av alla möjliga människor.

Jag kom till sidan 32. Vid det laget var jag superirriterad på Van Niekirks pratsamma och svårtillgängliga stil. Jag tycker inte om böcker som måste läsas långsamt. 650 sidor till i samma stil? Nej, det är inte vad jag längtar efter just nu.

Kanske i december nån gång. Då kan jag ge Agaat en ny chans. Eller så läser jag Nadime Gordimer i stället.

Tematrio – Franska romaner

temafranceI dag är det Frankrikes nationaldag och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om tre bra franska romaner. Inte en lätt uppgift för mig eftersom jag läst så få sådana. Men här kommer tre böcker som jag, med vissa reservationer, tyckte var bra.

Grå själar av Philippe Claudel utspelas under första världskriget. Boken tar avstamp i en liten flickas mystiska död men är inte en vanlig deckarhistoria. Den är något otäckare och sorgligare och avskräckte mig från mer Claudel p.g.a. deprimerande.

Också Resan till nattens ände av Louis Ferdinand Céline (1894-1961) utspelas delvis under första världskriget. Boken är en orgie i hemska människor, vidriga miljöer och allmän svartsynthet. Jag älskade den när jag var 20-årsåldern men då var jag inne på deppiga böcker. Författaren Céline var för övrigt en antisemitisk skitstövel, något jag inte visste när jag läste.

Deckarförfattaren Fred Vargas har gjort sig känd för egensinniga deckare om Parispolisen Adamsberg. I Okänd kontinent piggar hon upp de ruggiga morden med gotiska kyrkogårdar och vampyrer och annat skoj. Själva deckargåtan är skräp och beskrivningen av polisarbetet ännu mer skräp. Jag föll för vampyrerna och skräckstämningen.

Claude Izner: Mördaren i Marais

mordaren-i-maraisEn tripp till det historiska Paris är ju inte fel, särskilt inte när trippen innefattar några hiskeliga mord. Men så här i efterhand har jag svårt att minnas vad mördandet i Mördaren i Marais gick ut på. Det här är ett mysterium som inte kommer gå till litteraturhistorien.

Men den innebär ett väldans flängande hit och dit i Paris år 1894 och det är där romanens styrka ligger. De bägge Parissystrarna bakom pseudonymen Claude Izner ger intrycket av att vara ruskigt pålästa och deras skildring av Paris anno 1894 är yum-yum.

Men jag inser att jag inte alls är engagerad i de olika huvudpersonerna, trots att jag följt dem i fyra böcker nu. Jag tycker inte de är intressanta. Och jag är fortsatt less på Victor Legris eviga svartsjuka gentemot älskarinnan Tasja. Det är som ett tröttsamt bakgrundsbrus vars enda effekt är en allt större längtan att klippa till karlen. Jag hoppas hon dumpar honom. Hon förtjänar bättre.

Betyg: ★★★½☆

Orginaltitel: Le secret des Enfants-Rouges
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Kabusa Böcker
Utgiven: juni 2014
ISBN: 9789173553506
Antal sidor: 298

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Sånt jag äntligen läser

tematrioLyran läser hyllvärmare och i veckans tematrio uppmanar hon oss därför att berätta om tre böcker vi äntligen sett till att läsa alternativt tre böcker vi borde läsa. Jag satsar på det förstnämnda.

I våras tog jag mig an Häxringarna av Kerstin Ekman, som stått i min bokhylla i åratal. Det är första boken i en historiska kvartett om staden Katrineholm och människorna som bodde där. Jag gillade den inte. Jag avskyr böcker skrivna på dialekt, särskilt på dialekter jag inte förstår. Uppföljaren Springkällan är mycket, mycket bättre.

En annan hyllvärmare som jag nyligen läst är Den fjärde sanningen av Iain Pears. Fyra män berättar var sin story om ett mord i 1600-talets Oxford. Grymt bra tycker jag, men jag är något av en historienörd och det här är en bok som vibrerar historia och ide- och lärdomshistoria. Iain Pears ingår i min boktolva.

Avklarad hyllvärmare nummer tre är Till den skrivande kvinnans försvar av Jenny Diski. På 1580-talet blir en ung kvinna hysteriskt betagen i Michel de Montaignes Essayer och det kommer prägla resten av hennes liv. Helt suverän skriven men det är lite obehagligt med karaktärsmord på människor som faktiskt levt, även om de levde för väldigt länge sen.

Tematrio – USA

temausaDen fjärde juli närmar sig och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre läsvärda amerikanska böcker. Här kommer tre titlar jag tror att jag inte nämnt tidigare. Åtminstone inte i tematrioinlägg.

Glädjens hus av Edith Wharton handlar om en ung kvinna som bryter mot konvenansen och går under. Har filmatiserats Gillian *The X-Files* Anderson i huvudrollen. Wharton skrev många böcker från slutet av 1890-talet och framåt. Jag borde läsa fler av dem. Jag borde se fler av Gillian Andersons kostymroller också och jag börjar gärna med den här.

Jayne Anne Phillips roman Maskindrömmar handlar om en familj i en amerikansk småstad under förra seklet. Berättelsen sträcker sig från den stora depressionen till Vietnamkriget. Drömskt, vemodigt och vackert. Jag har en betydligt senare Jayne Anne Phillips som väntar på mig i bokhyllan. Dags att läsa tror jag.

New Yorks gudar av Lyndsay Faye är en deckare som utspelas i 1840-talets New York. Staden har fått sin första poliskår och de poliser som hamnar i ökända Five Points får ett särskilt tufft jobb. I samma anda som tv-serien Cops. Riktigt bra alltså.