Jag fick boken av mamma antingen till min födelsedag eller till jul, vilket av de två kan jag inte minnas. Hon hade med största sannolikhet valt ut boken lite p.g.a. mitt mellannamn, Veronika. Om hon bara vetat hur mycket mera av mig som finns i den här boken. Alla de miljöer som Linda Olsson beskriver i Astrid & Veronika/Let me sing you gentle songs har jag någon form av anknytning; författarens hemland Nya Zeeland, vårat egna idylliska Dalarna, till och med det hektiska London som flimrar förbi på några sidor. Men det är mer än så, det är även det sätt hon beskriver naturens växlingar, den kärlek för sitt modersland som flyter ut mellan raderna, som hon själv skriver om det i efterorden: ”My native country has filled my mind with unprecedented intensity. But this book could not have been written anywhere but, here in New Zealand. The distance was essential”.

Astrid & Veronika är berättelsen om två kvinnor som finner en oväntad vänskap i varandra, trots att de utifrån sett inte skulle tänkas ha mycket gemensamt. Veronika är en ung kvinna som skriver på sin andra bok, nyligen hemkommen till Sverige från Nya Zeeland, Astrid är den gamla, ensamma damen som bor i huset bredvid i den lilla idylliska byn i norra Sverige. Vi får följa hur vänskapen sakta växer fram medan de delar med sig av minnen från sina båda liv. De två kvinnorna märker snart att de båda bär på tragiska minnen, som tryckts undan, men nu äntligen har hittat någon som kan lyssna och lyfta sorgen upp till ytan.

Linda Olsson beskriver med kärlek omgivningen med sådan närvaro att man riktigt kan känna doften av sommar och se årstiderna skifta, samtidigt som man även känner hennes kärlek till de två karaktärerna, som visas upp med alla sin fel och brister, med en ärlighet som gör att man grips av deras berättelser och inte kan släppa boken tills sista sidan är läst.

Betyg: