Inger Frimanssons bok Handdockan  fick jag från ABF på Bodens Miljö- och Skördedagar, de delade ut gratisböcker från En bok för alla. Den har blivit liggande i min bokhylla länge men inför en resa till fjällen kändes den lagom tunn att ha med i ryggsäcken.

Baksidetexten lyder:

En flicka försvinner från ett radhusområde utanför Stockholm. Har journalisten Mauritz som bor granne någon del i detta? Handdockan är en roman som närmar sig den psykologiska thrillern, en genre som blivit Inger Frimanssons kännetecken.

Och det lät ju lovande om än lite jobbigt, tycker inte om när barn är inblandade. Och nog blev det jobbigt alltid, inte barnets försvinnande i sig utan det som berättas kring personerna i boken.

Handlingen kretsar kring Mauritz och hans liv, boken hoppar fram och tillbaka i tiden för att ge oss hans liv. Mauritz är inte den trogna typen och har en rätt så kass kvinnosyn, han nedvärderar dem hela tiden men vill ändå sätta på dem. Bokens handling kretsar mycket lite kring den försvunna flickan, den delen av berättelsen liksom försvinner i Frimanssons behov av att gestalta det vardagliga, berätta varför en person är som han/hon är. Och Mautitz person får mig att må rätt illa men även flickans mamma är en otrevlig person, vad de utsätter flickan för när hon är lite får mig att vilja slå ihop boken och hiva ut den genom bussdörren när vi stannade i Sorsele.

Det är en jobbig bok att läsa, inte speciellt bra heller och tidshoppen och växlingen av perspektiv är mest jobbiga, dessutom kläms det in avsnitt som påminner om poesi, de skummar jag bara, de ger mig inget. Om berättelsen på något sätt hängt ihop med flickans försvinnande hade boken varit mer sammanhängande och kunnat få ett högre betyg. Men det var rätt uppfriskande med en bok som skrev så rätt fram om sex.

Jag lämnade boken i Tärnasjöstugan på Kungsleden, att jag lämnar ifrån mig en bok är inget gott betyg.

Betyg:

Förlag: En bok för alla
Antal sidor: 224
Utgivningsår: 2003
ISBN: 9172212942