Lyssnade på Helena von Zweigbergk där hon pratade om sina realationsdramor Tusen skärvor tillit, Ur vulkanens mun och nu den senaste boken Sånt man bara säger (som vi pocketälskare tyvärr måste vänta ett bra tag på). Hennes relationsdramer är väldigt jobbiga att läsa tycker jag men intressanta.

Helena pratade om hur Tusen skärvor tillit handlar om ett par i 30-års åldern, Ur vulkanens mun om ett par i 40-års åldern och i den nya är huvudrollsinnehavaren en kvinna i 50-års åldern som bara sticker ifrån allt. Just det här med att bara lämna allt är ett ämne Helena säger sig vara intresserad av att utforska vad händer om vi bara bryter upp och drar? Hon nämner också att ett drag alla tre böckerna har gemensamt är att en förälder plötsligt lämnar familjen. Men det var inte medvetet utan något hon upptäckte själv efteråt.

Helena berättade att hon som ung läste Brøgger och Thorvald och i deras berättelser var det alltid stora dramatiska uppdrag och Helena tänkte: ”Bara jag får bli stor och få göra uppbrottet”. Men som vuxen upptäckte hon givetvis att det inte var uppbrotten kärlek handlade om

I Sånt man säger så så köper Susanne ett gammalt torp på landet. Hon presenterar det för sin man som ett ställe hon vill renovera upp och sälja med vinst men allt eftersom inser man att hon vill ha ett ställe att fly till.

Susanne erbjuds ett avgångsvederlag från sitt chefsjobb och kan därmed vara ledig utan att bekymra sig om pengar. Hon beslutar sig för att dra ut till torpet och överger sin man och hans tre barn, hon vill komma bort från den ensamhet hon känt i familjen, som om hon levt i en egen bubbla bland dem. Nu skall Susanne bara vara, nu gäller hennes egna villkor. Men så ringer Susannes syster, hon som är slarvern medan Susanne alltid varit den ordentliga. Louise ber Susanne ta hand om sonen Jonas ett kort tag, han behöver någonstans att bo för de håller på att bli vräkta. Louise behöver få lite tid på sig att reda ut deras trassliga situation. Jonas är en ”osynlig” tonåring och nu får Susanne helt plötsligt ansvar både ekonomiskt och emotionellt för honom. Deras relation är inte den bästa och de ifrågasätter varandra en hel del. Jonas vistelse drar ut på tiden och nu sitter de där, två människor, en ung och en äldre som båda vänt ryggen åt livet, vad skall de göra?

Helena beskriver att hon försökt lyfta fram den konflikt som kan bli mellan två syskon, hur man lätt går tillbaka till 5-års åldern när man träffar sina syskon. Hur gör man för att bryta ett sådant beteende? Hon ville också undersöka vad som händer om man sätter ihop två ”minuspersoner” som Susanne och Jonas, kan minus och minus bli plus? Vad kan komma ut av det, kan de hitta något gemensamt.

Instinktivt tror jag att den här kan bli lika jobbig att läsa som de tidigare relationsböckerna men ändå vet jag att jag kommer läsa den för Helena von Zweigbergk är så bra på att fånga människorna.

Läs även andra bloggares åsikter om bokmässan