Igår var jag på ett seminarium jag verkligen sett fram emot. Anita Goldman skulle tala om sin nya bok Om jag så måste resa till Los Alamos. Det är en dokumentärroman om männen som skapade atombomben.

Jag hade kunnnat säga de där männen ett och annat.  Jag föddes och växte upp under kalla kriget. När jag var tonåring balanserade mänskligheten på slak lina över avgrunden. Vi kunde när som helst bli utplånade.

Anita Goldman har jag länge tyckt om. Jag har hört henne på radio många gånger – tyvärr inte så mycket de senaste åren. Påläst och sakligt har hon framför synpunkter och argument jag instämt i.

Anita Goldman och männen som skapade atombomben. En oslagbar kombination, tänkte jag när jag kryssade för seminariet. Det var det.

Det jag framför allt reagerade på var Goldmans beskrivning av dessa män. Inte alls de stockkonservativa, andefattiga typer jag inbillat mig. Naturligtvis var de mycket begåvade  – det brukar man vara om man pysslar med kärnfysik. Men politiskt lutade de åt vänster och kulturellt var de betydligt mer pålästa än vad jag någonsin kommer bli. Deras världssyn var internationalistisk.

Ändå skapade de atombomben. De kunde ha slutat sitt arbete när det blev uppenbart att Hitler-Tyskland inte skulle åstadkomma en atombomb. Ändå fortsatte de. Varför?

Den frågan ville Goldman att vi skulle ta med oss från seminariet. För i ett avseende är vi som männen i Los Alamos. Vi fortsätter, trots att vi vet att vår livsstil är ohållbar, om världen så som vi känner den ska överleva.