Jag kände till en del om Glada Hudik-teatern förut, hade sett inslag om den på TV och i tidningar under senare år, och min man hade sett Elvis-föreställningen på Cirkus i Stockholm med jobbet. Jag har själv tidigare arbetat i några år som pedagogisk assistent åt ”barn med behov av särskilt stöd” (barn som har något funktionshinder men bedöms klara att gå i vanlig skola med extra hjälp), jobbat med klassmusik och ansvarat för drama/teaterundervisning i Kulturskolan på min hemort med alldeles vanliga (”normalstörda”) barngrupper. Jag har också gjort informationsmaterial åt/om musikteater Freja i Jönköping, som jobbar med ungdomar med autism. Så visst var jag nyfiken på att höra hur man kan få till ett så här imponerande jätteprojekt, och få det att fungera!

Pär Johansson, grundare och verksamhetsledare på den numera rikskända Glada Hudik-teatern, berättade i seminariet om sitt sätt att leda människor och få dem att växa oavsett förutsättningar. Han berättade om teaterns väg från idé till verklighet och skrädde inte orden i beskrivningen av hur man fortfarande på vissa håll ser på och behandlar funktionshindrade människor i vårt land idag. Sakta, sakta ser han en förändring ske, och den stora utvecklingen är egentligen inte hos de funktionshindrade personligen utan i samhällets syn på dem.

Seminariepubliken fick också tillfälle att höra två av de skådespelare som gjort stor succé på scenen i föreställningen ”Elvis” – något som säkert inte ens Pär själv kunnat föreställa sig den dag han gick upp på kommunkontoret och sökte jobb inom omsorgen, och blev satt som ”personal” på en vedbacke där det mest avancerade momentet var att klyva och stapla ved.

Pär berättade öppet och rakt om sina egna fördomar han hade innan han träffade de människor han skulle jobba med. De välkomnade honom däremot med öppna famnen, och medan han lärde känna dem, insåg han att de utvecklingsstörda helt enkelt lever i det som är vackert formulerade ”värdegrunder” och ”etiska dokument” i stora organisationer och företag. De behandlar omedvetet alla lika. De är öppna och ärliga. De vill inte göra annat än sitt bästa, samarbeta och utvecklas i sin takt och efter sin förmåga, så långt den räcker.

Kommunens kränkande ”kurser” som de utvecklingsstörda skulle genomgå för att ”lära sig” att bli som andra var en av de faktorer som Pär reagerade emot. Några hade gått om samma kurs i att knyta skorna i 8 år, och klarade inte av det ändå! Till slut skaffade Pär kardborreband och såg lättnaden lysa om dem som fått detta självklara hjälpmedel. Pär tog detta som ett exempel på att samhället i regel fokuserar för mycket på det som den utvecklingsstörde inte kan, i stället för att börja jobba med och utveckla det som han eller hon faktiskt kan. Då följer andra färdigheter med på köpet. Med passion, entusiasm och glöd kan man utveckla alla människor till att ta fram och göra sitt allra bästa, oavsett om man är utvecklingsstörd eller ”normalstörd”, som man väljer att dela in det på Glada Hudik-teatern. (Det är inte alltid så lätt att avgöra var gränsen går, menade Pär!)

Pär Johansson beskriver engagerat men osentimentalt sitt envisa och tålmodiga arbete med detta teaterprojekt genom att berätta ett otal små episoder och händelser, som i efterhand låter lustiga men man anar en otrolig kämpaglöd bakom orden. Kampen mot kollegorna i personalen på dagcentret, som hade alla möjliga invändningar mot att ”handikappade skulle spela teater och skrattas ut”. Kampen mot de utvecklingsstördas föräldrar, som sedan barnen föddes fått höra att det aldrig skulle bli något av dem och levde med denna sorg över barn som aldrig skulle bli vuxna. Kampen mot en oförstående omgivning med samma fördomar som Pär själv hade haft en gång i tiden. Kampen mot de ibland oberäkneliga funktionshindren, som när som helst kunde slå undan benen på individen som så gärna ville övervinna dem.

(Vid det här laget känner jag hur mina tårar rinner. Jag gråter och skrattar om vartannat åt Pärs skickliga berättarkonst. Den skymt av okuvlig kärlek och tro på individen som lyser igenom orden lämnar ingen oberörd – jag hör flera som snorar diskret runt omkring mig.)

Med hjälp av en enda av kollegorna, Olle Hillström, som också trodde på idén, satte gruppen upp sin första pjäs ”Tomtar på rymmen”. Man övade under ett par månader och hade premiär på Luciadagen 1996 inför 400 personer varav 376 hade fått fribiljetter. Tveksamma föräldrar och anhöriga hade för säkerhets skull satt sig långt bak, så de skulle kunna smita ut fort vid en eventuell katastrof, men deras förväntningar kom på skam.

Den enkla pjäsen blev en milstolpe i svensk handikappomsorg. Skådespelarna gjorde succé och föräldrarna fick för första gången en möjlighet att räta på ryggen och vara stolta över sina barn – som vi med ”normalstörda” barn har kunnat göra som en självklarhet sedan de gick i förskolan.

I boken ”Shaken! [Not störd]” berättar journalisten Petter Karlsson om den fantastiska utvecklingen av Glada Hudik-teatern från ett knappt trettiotal utvecklingsstörda med personal och en obefintlig budget, till en ensemble på närmare hundra personer, blandad med ”normalstörda” skådespelare, dansare och musiker. Han berättar också flera av skådespelarnas personliga livshistoria, och belyser den chans till utveckling de fått genom att vara med i teatern.

De många bilderna i boken förstärker berättelsen om ”tolerans, upprättelse, humanism, kärlek och människovärde” som är projektets yttersta innehåll. En positiv och livsbejakande bok, som kan få vem som helst att tro att man klarar vad som helst!

Seminariet avslutas med att Toralf Nilsson, ”Elvis” själv i föreställningen, kliver fram och sjunger låten ”In the ghetto” tillsammans med Teresia Widarsson och några av Sveriges främsta proffskörsångare och musiker som nu är knutna till teatern. De som tillhörde de mobbade och utstötta sjunger sången om ett annat av samhällets bottenskikt, koncentrerat och rent om än inte alldeles perfekt, och ”Elvis” söker ögonkontakt med publiken medan han sjunger. Han ÄR ”the King”. Då rinner mina tårar ännu mer, och jag får stanna kvar i mörkret, snyta mig och hämta andan ett par minuter innan vi går ut och köper boken…