Lyssnade på Karin Slaughter intervjuad av Maria Neij, de pratade om Karins nya bok Triptyk som mer eller mindre kom till bokmässan direkt ur pressarna samt hennes gamla böcker. Har inte läst något av Karin men blev helt klart nyfiken på hennes författarskap. Ämnet för seminariet var Kvinnor, deckare och våld och just våld är något som Karin brukar ifrågasättas för. ”Hur kan du som kvinna skriva så våldsamma böcker?”. En fråga man aldrig hör någon ställa till en manlig författare. Men Karin menar att världen är våldsam och hon väljer bara att beskriva hur verkligheten kan se ut. Hon beskriver ofta brutalt våld mot kvinnor, som faktiskt är de som ofta drabbas av våldet. Ett våld som många väljer att inte prata högt om, något som smusslas undan och skambeläggs.

Karin berättade om hur hon fick uppslaget till sin första bok i Grant Countyserien, Blindbock, om coronern och barnläkaren Sarah, polischefen Jeffrey och detektiven Lena. Hon fick höra talas om ett fruktansvärt brott i Atlanta (där hon bor), någon våldtog kvinnor på damtoaletten. Toalettentrén var låst, bara kvinnorna hade nyckel och kvinnorna låste om sig på toan men ändå kom någon in i det lilla båset och kunde våldta dem, hur? Det visade sig vara vaktmästaren på arbetsplatsen, han hade klättrat över en vägg som inte var fullhöjd från herrarnas toarum och hamnat i ett av båsen.

Karin hade svårt att kunna tänka sig något mer fasansfullt, en plats där man bord kunna sig helt trygg, en plats man måste besöka någon gång under dagen. Men istället för att gå och oroa sig valde Karin att möta det hon var rädd för i form av att skriva om det. Så gör hon ofta, skriver om fasorna så att de får en röst. Hon tycker brott är mer intressant än att försäka bli den som skriver nästa Borta med vinden som alla sydstatare försöker med någon gång i sitt liv.

Karin vill också att hennes brott handlar om helt vardagliga saker, en miljö folk känner igen, och på de första 20 sidorna skall någon dö. En helt vardaglig scen och *bam* något hemskt händer och förstör vardagen. För så ser brott ut, de flesta är helt slumpmässiga och man kan inte förutse dem.

Karin har skrivit sex böcker i Grant Countyserien som utspelar sig ute på landet i södern, nu tyckte Karin det var dags att titta på hur det var att skriva om staden hon bor i och älskar, Atlanta. Så i den nya Will Trent/Atlantaserien utspelar sig händelserna just där. Triptyk är den första boken i den serien (den andra har inte kommit på svenska ännu men heter Fractured på engelska). Titeln anspelar på att man får följa tre olika personers perspektiv på samma sak genom boken men också för att Karin anser att Atlanta är mångfacetterat och kan ses på tre olika sätt, så boken är även en hyllning till staden.

Baksidetexten på boken lyder:

I Atlanta dör kvinnor för en kallhamrad mördares hand, och han signerar sina dåd med en grotesk stympning. Bevisen han lämnar efter sig är tillräckliga för att ge bränsle åt en frenetisk polisjakt, och poliskommissarie Michael Ormewood kallas till en mordplats i de illa beryktade Grady Homes i Atlanta och står inför ett av de mest brutala morden i sin karriär.

Aleesha Monroe har hittats i en trappa, badande i sitt eget blod. När det uppdagas att mordet bara är ett i en serie liknande attacker kallas Georgia Bureau of Investigation in, och Ormewood tvingas arbeta tillsammans med specialagent Will Trent en man han instinktivt ogillar. Men bara ett dygn senare exploderar det våld Ormewood ser omkring sig dagligen på hans egen bakgård. Och det verkar som om mysteriet bakom Monroes död är ofrånkomligt sammanflätat med ett förflutet som vägrar att bli bortglömt.

Det som gör boken extra intressant är att Karin låter Will vara dyslektiker hon menar på att vi måste visa att det finns de med handikapp som ändå lyckas ta sig långt upp i samhället och dyslexi är ytterligare ett område som ofta skambeläggs. Will har fått kämpa sig upp med support från sin närmsta chef. Hon ger Will andra bra förmågor, han läser exempelvis av kroppsspråk väldigt bra och lyssnar verkligen på vad vittnen och misstänkta säger. Har har också en viss nästan mekanisk förmåga att se detaljer.

Karin pratar en del om att vi ”vanliga människor” delas upp i onda och goda, vi gör gott eller vi gör ont medan för poliser finns en hel gråzon att verka i. Det är en fin linje mellan när man är god och när man är ond och som polis är det lätt att kliva över men ändå ha uppbackning från kollegorna. Även detta är ett ämne Karin berör i sin bok.

Karin och Maria återvänder till våldsbeskrivningarna och att många tror att kvinnor inte är intresserade av våld men kvinnor är de som läser mest, kriminalnoveller verkar vara det som säljer bäst så om inte de få män som läser endast köper kriminalare så är nog kvinnor rätt intresserade av våld de också. Och varför skulle de inte vara det?

Som hon redan hade nämnt så är det ju kvinnor som drabbas av våldet och att läsa om det kan vara ett sätt att fjärma sig från det lite. Karin visar också på kvinnlig styrka i sina böcker, ingen kvinna blir någonsin räddad av en man i hennes böcker, oftast räddar de sig själva. Många av offren överlever och vi behöver få höras deras historia. 1/4-miljon kvinnor våldtas i USA varje år, tänk om så många skulle få svininfluensa, jag lovar att det inte hade varit lika tyst om det säger Karin och suckar lite uppgivet.

Karin är noga med att inte beskriva det (sexuella) våldet när det händer utan vi kommer alltid in efteråt och får bitar att pussla ihop händelsen ifrån. Karin berättar apropå pussla ihop och lägga till bitar att hon fick ett mail från en läsare som tyckte ”I den här boken gick du för långt, det var alldeles för detaljerat beskrivet” Karin svarade då med att hon hemskt gärna skulle vilja veta vilket avsnitt i boken för att kunna svara på det. Hon som skrev återkom då med ”oj då det stod faktiskt inte där, det var jag som hade broderat ut”. Och då anser Karin att man har lyckats som författare när man skriver så att läsarna fyller på i det egna huvudet, det ger alla en egen upplevelse av boken.

Karin avslutar med att berätta att hon även börjat på en tredje serie, Georgiaserien där Sara från Grant Countyserien möter Will från Will Trent/Atlantaserien. Första boken heter Genesis.

När jag frågade VD:n på Telegram Förlag när den kommer i pocket tyckte inte han att jag behövde vänta tills dess och gav mig ett signerat exemplar som jag skall ta och läsa, den finns ju i pocket på engelska. Pratade lite med Karin också och precis som alla andra författare jag småpratat med under mässan var hon hur trevlig som helst. Hon kommenterade själv sitt efternamn med ”Nä det hade nog inte passat så bra att skriva kärleksromaner med det namnet” så någon ny Borta med vinden kommer vi nog aldrig få se från henne i alla fall. Skall bli spännande att läsa boken och jag skall definitivt kika på hennes tidigare böcker.

Läs även andra bloggares åsikter om Karin Slaughter, Triptyk, kvionnor, våld, deckare, Bokmässan