Insekt har redan blivit recenserad av Jimmy här på Pocketblogg och som vanligt har han verkligen fångat känslan i boken. Och en sak jag särskilt vill peka på i hans text är

Castillon närmar sig ämnet med en språklig kyla och ett psykologiskt avstånd[...]

för så är det. Boken påminner i språket ganska mycket om roliga historier, det är liksom avskalat, inget lullull inga miljöbeskrivningar och det är en twist som i en rolig historia skulle få en att skratta här får det en att rysa till, må illa, förfäras och undra om man verkligen vill läsa nästa novell. Novellerna påminner också om John Aivide Lindqvists noveller där saker och ting ställs på sin spets och vrids ett extra varv och lämnar en känsla snarare än frågor och svar. Men samtligt påminner de om klassiska sagor som även de ofta behandlar relationer mellan mödrar och döttrar. Det är ett komplicerat ämne eftersom den relationen ”ska” vara rosenröd och skimrande men ibland händer det som vi knappt ens får tänka på och om tanken föresvävar oss stänger vi snabbt den dörren för vi måste vara goda mödrar och goda döttrar.

Ibland kommer novellerna lite väl nära min egen värld. Redan första novellen Bara en känns kuslig. Den dag jag läste den hade jag bråkat med mina barn, jag var sur och grinig och funderade på hur mitt ”jag skall inte ha några barn” kunde bli två (för det mesta) underbara ungar. Jag kan förstå mammans känsla, hon som blev övertalad att skaffa barn, hon som plötslig står där med två barn och inte vet hur man gör.

Insekten är däremot så långt från min egen värld som det bara kan, de incestuösa undertonerna gör det svårt att läsa, måste tvinga mig fram genom texten och den lämnar en känsla av avsky för tänk om, tänk  om hon har rätt.

Anorak och pälsfodrade stövlar får mig att vilja lappa till dottern i berättelsen, hon som ber sin svårt sjuka mamma att rycka upp sig, att hon skäms över mammans skallighet pga cancerbehandling. Jag blir ilsk när jag läser men det andas också kärlek.

Min bästa vän har samma inverkan men där är det mamman jag vill banka lite sans och vett i. Även här hamnar det lite nära min egen verklighet, minns hur min mor började gå ut på krogen, försöka vara kompis med mina kompisar när jag var i tonåren och hur jag skämdes. Men givetvis gick det inte lika långt som i denna berättelse och tur var väl det.

De drack champagne på restaurang andas paranoia, svartsjuka och ett behov av en mamma som finns där för trygghet och stöd. Ett förtroende som alltid skall finnas där och aldrig svikas.

Postutdelningen, läste denna fyra gånger och fattar inte, förstår inte twisten i den och vet inte heller om min känsla förutom det stora frågetecknet är den som är den som Claire Castillon hade avsett. Men känslan av övergivenhet samtidigt som den man övergivits av upprätthåller en pliktskyldig kommunikation som man egentligen inte vill ha. Dvs vara både övergiven och övergivare. Jag flyttade 120 mil från min mor, vi har idag knappt någon kontakt kanske är det den erfarenheten som spökar hos mig. Men novellen i sig förstår jag inte.

Det går att bota får mig att tänka på hur bräckligt det mänskliga psyket är, hur lätt rätt och fel kan blandas ihop och hur kärlek kan manifesteras i absurda handlingar och hur underkastelse kan ske till en viss punkt innan någon bryter ihop.

Du skall bli kvinna lilla vän handlar om förnekande, om att inte låta någon vara sitt rätta jag, att leva ut sin egen önskan utöver någon annan och sen ännu mer förnekelse. Själva berättelsen är absurd och förnedringen är stor. Jag får vara glad att min egen mor accepterade att jag var en ”pojkflicka”.

Lögnare läste jag två gånger, tänkte att jag måste missa något men nä den säger mig inte speciellt mycket mer än att sanningen är subjektiv och att frågan om samhörighet säkerligen kommer upp hos alla barn någon gång.

En rosa bebis börjar med en mammas grubblerier, vad skall bebisen heta men det är inte bara svårt att välja namn det är ett livsval som görs.

Brytning är ytterligare en novell som jag får läsa två gånger, sakta men nej, jag förstår inte, eller är det helt enkelt så att det är kärlek, det omöjliga i att bryta med en förälder?

Tillgivna kramar, är en stilla betraktelse över att bli gammal, att se sin dotter välja ”fel” men inte kunna göra något åt det utan bara försöka lindra och släta över det dåliga samvetet. Tänk att man måste dö för att släppa någon fri.

Münchhausen by proxy, bara titeln får mig att rysa och det slutar inte förrän långt efter punkt på fjärde och sista sida. Men idiotiska läkare ser ni inte, förstår ni inte? Nä givetvis kan inte en mamma göra sitt barn något.

Min pinsamma mamma om att som mor inte riktigt vilja släppa taget, om att vilja vara med. Mamman som skall vara med överallt och ställa sig in. Mamman som är så pinsam men som av andra uppfattas som ”drömmamman”. Om att ändå vara lite stolt över att det är ”min mamma”.

Pappa är inte elak, mamma är till skillnad från de andra berättelserna mycket rappare, jag märker att jag läser snabbare, forserar, det är som tankar som snubblar fram över varandra. Tankar om ångest, och tvångsmässighet. Tanken på att offra sig själv för någon annans lycka.

Att slåss känns absurd en tonåring(?) som slår sin mor, gör henne temporärt handikappad men varför? Den här novellen lämnar mig helt utan känslor och bara som ett frågetecken. Inte ens mammans slutliga resande av sig själv lämnar några spår. Dessutom retar det mig när citat i texten kommer som ny mening med versal mitt i en annan mening. Det störde läsrytmen.

Miffo åter igen en historia som skruvs till. En förståndshandikappad kvinna bor med sin mor som är sjukt elak mot henne. Jag har dock svårt att få ihop hennes förståndshandikapp med språket som berättarjaget har i novellen. Det krockar, kanske är hon inte så dum ändå?

Mamma dör aldrig, titeln säger egentligen allt, mödrar får inte dö, mödrar skall alltid finnas där, att inte finnas längre är ett tecken på lathet.

Tio operationer på tio år en moder och ett barn i symbios, en ond cirkel som inte kan brytas men kanske kan den byta håll?

Novellerna har jag läst några få om dagen, sakta, jag har tvingat mig själv att läsa saka. Men ibland har det varit obehagligt, jag har velat läsa snabbt, med ett öga, som när man kisar på en otäck film mellan fingrarna. Jag tycker novellerna har varierat upp och ner i hur de har berört mig, somliga mycket somliga inget alls. De som berörde mig gjorde det ibland med värme för kärleken fanns där mellan orden medan andra fick mig rent ut sagt att må illa.

Insekt är en underlig liten bok, vet inte om man skall se det som bra eller dåligt om man hade fått den i morsdagspresent. Men oavsett hur du kommer över denna bok så ta dig tid med den, tjockleken lockar till snabbläsning men inte innehållet, se det som att du får 300 sidor till vikten av 138 för det är nog ungefär lika lång läsetid.

Betyg:

Förlag: Sekwa
Utgiven: 2008
ISBN: 9789197600385
Sidor: 138

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)