En 2:a chans beskrevs som:

”Den kvinnliga mordklubben är tillbaka i en gastkramande thriller som är svår att lägga ifrån sig!”

men jag hade inga problem att lägga den ifrån mig, så jäkla gastkramande är den inte.

Jag började faktiskt med denna bok som ljudbok först men uppläsaren Julia Dufvenius hade helt fel röst, alldeles för vän och oskuldsfull, det gick bara inte så jag fick plocka fram den som pocket istället. Kanske var det Julias väna stämma som fastnat i mitt huvud och gjorde denna bok totalt engagerande vad vet jag. Jag gick inte direkt någon sympati för någon av karaktärerna, det var aldrig spännande och jag kände ingen direkt avsky för ”the bad guy” heller.

En 11-årig flicka skjuts ihjäl på en kyrkotrappa av en okänd mördare, Lindsay Boxer som precis repat sig efter ett jobbigt fall där hennes älskade har dött får hand om mordet. Hennes första sen befordran till kriminalkommisarie. Helt plötsligt får hennes väninna journalisten för sig att fallet har en koppling till en kvinna som hittades hängd i en källare långt från platsen. Hur hon gör denna koppling när kvinnan dessutom tros ha begått självmord förklaras aldrig. Och så fortsätter det hela tiden, de drar slutsatser från nada, gärna över öl eller margharitas, väninnorna som är distriktsåklagare, kriminalreporter och rättsläkare får hänga med lite överallt och har full insyn i fallet för Lindsay kan ju inte hålla något hemligt för tjejerna. Sen alla dessa upprepningar först får vi oftast veta hur en av karaktärerna reagerar, sen berättar hon gärna om det för de andra och sen förklaras det inte helt sällan en tredje gång. Jag idiotförklaras gång på gång. I en mordgåta vill jag gärna få tänka lite själv. Samtidigt ges nada ledtrådar till vem mördaren är, jag kan inte lista ut det på egen hand utifrån givet material även om min gissning visade sig stämma ändå.

Ytterligare mord sker och allmänheten och tidningarna skriver om att det är någon hatgrupp som utfört morden med tanke på att en symbol efterlämnats på platsen i 2 fall och alla offer har varit svarta. Men Lindsay nej hon tror att det är en ensam galning utifrån inget underlag alls egentligen men hon envisas och drar utredningen åt det hållet. När hon närmar sig sanningen utsätts både hon och hennes älskade väninnor för omedelbar fara.

James Patterson försöker ger dessa kvinnor lite eget liv, de beskrivs som någon form av ”superkvinnor” och slänger in lite relationer, ytterst lite för att försöka göra dem till mer än yrkesrollerna men det blir mest för att vi skall försöka sympatisera mer med dem när saker händer. Men på mig funkar det inte.

En sista grej som jag förundras över är hur mycket tid dessa kvinnor verkar ha att träffas, på lunch, ta en öl osv. I alla andra kriminalserier verkar kriminalarna jobba dygnet runt och aldrig hinna hem och byta om till pyjamas och mysa med hunden. Men till och med det hinner dessa superkvinnor.

Nä det blir inga fler böcker om kvinnliga mordklubben för mig. Intrigen hade kunnat fängsla mig men tyvärr var det hel fel runt om. Hur James Patterson kan anses vara en av världens bäst säljande thrillerförfattare är för mig oförståligt. Men å andra sidan har jag bara läst en bok. Kanske är denna hans sämsta?

Betyg:
Förlag: Norstedts
Utgiven: 200701
ISBN: 9789172637979
Antal sidor: 288