Herta Müllers Hjärtdjur är nog en av de märkligaste böcker jag någonsin läst. Språket liknar inget annat, kvalar det ens in som roman, hur mycket poesi får det vara? Det är bara för mig att inse att min litterära kunskap och tålamod inte räcker till för att läsa dylika böcker. Jag förstod själva handlingen men inte mycket om varför den var skriven på det sätt den var. Berättelsen hoppar hit och dit i tiden utan några som helst förvarningar eller på andra sätt visa att den växlar tid och plats. Kapitel finns inte och jag upplever själva berättelsen som rätt så tunn, men så är det en väldigt tunn bok också. Trots sitt märkliga språkbruk finns det ett flyt i texten, dock är det väldigt trögflytande, jag är van vid att läsa fort, men det går inte här, då förstår jag ingenting. Nu måste jag läsa, läsa om ibland och fundera, vad sades egentligen, var i tiden är vi, vad har hänt redan och vad har inte hänt.

Berättelsen kretsar kring en kvinna vars namn vi aldrig får veta, hon har tre vänner Kurt, Edgar och George. Den lilla gruppen har ofta någon från Securitate efter sig, Ceauşescus Rumänien var ingen trygg plats för dem, att leva under ett totaliärt förtryck kan förgöra en människa. Dessa fyra kämpar tillsammans för att inte bara överleva utan också försöka leva lite. De skaffar sig bundsförvanter, som sömmerskan och Terezia, eller är de verkligen vänner? Allt som oftast så förhörs de av kaptenen Pjele, en man som verkar njuta av att låtsas vara snäll, ”Du har haft tur med mig” fast han egentligen är ett riktigt svin vilket vår berättare tydliggör på detta sätt:

Jag önskade att kapten Pjele skulle vara tvungen att bära på en säck med alla sina döda. Att hans nyklipta hår skulle lukta nyklippt kyrkogård, när han satt hos frisören. Att hans brott skulle stinka, när han på kvällen satte sig vid bordet bredvid sitt barnbarn. Att detta barnbarn skulle äcklas av fingrarna som gav det kakorna.

Berättaren låter oss få ta del av barndomen, små minnesfragment återkommer genom hela boken och knyts ihop med skeenden. Där finns den sjungande mormodern, morfadern som snidat schackfigurer och mamman som binder fast barnet.  Barnet som får höra att det skall dö om man sväljer mjuka plommonkärnor men sväljer dem i smyg. Döden har en central roll, den är ständigt närvarande man vet aldrig när det är en naturlig död, någon som bara inte orkat längre eller när Securitates män gett en hjälpande hand, man vet aldrig vem som står på tur och hjälper det ens att ta sig ur landet? Är längtan förgäves?

När jag läste första 1,5 sidorna var jag på väg att lägga ifrån mig boken, jag var helt bortkollrad, men så började en berättelse ta form och det tog sig lite men sen blev allt bara konstigt igen. Så höll det på hela boken ut. Jag fick kämpa mig igenom denna text, jag hade utlovat en recension till ett visst klockslag en viss dag. Men nu när boken är slut och jag åter igen läser första 1,5 sidorna så förstår jag i alla fall vad de handlar om och cirkeln är sluten. Kanske är det en bok man måste läsa två gånger, det kanske är som med viss musik där man måste lyssna flera gånger för att inse att man faktiskt gillar det.

Något jag gillar med boken är de små korta tydliga fragmenten om hur det är att leva i en totalitär stat, att inte vågar låtar applåderna tystna på ett möte, hur man på samma möte håller upp handen spikrakt tills mjölksyran sätter in och man sträcker lite till för att inte ta ner handen först. Att behöva lägga hårstrån i kuverten och på sin väska för att upptäcka om någon snokat, att aldrig veta vem som är statens extra öron och aldrig ha något privatliv. Att behöva både tala och skriva i kod.

En mening med ordet ‘nagelsax’  i för förhör, sade Kurt, en mening med ‘skor’  för husundersökning och för skuggning en med ‘förkyld’. Efter tilltalet alltid ett utropstecken, vid dödshot ett komma.

Om att alltid leva med önskan att fly men ändå inte vilja lämna sitt hem. Boken rymmer egentligen ingen direkt kärlek förutom den anade hemliga kärleken berättaren hyser för Tereza och den vänskap som finns mellan de fyra huvudkaraktärerna, sex finns det däremot en del av. Sex används i utbyte för saker, för att utplåna sig själv aldrig som bevis på kärlek.

På baksidan av boken står det:

Hennes poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns.

Nog är det poetiskt alltid, och jag funderar på om det inte även är kodat precis som breven mellan vännerna; hästar i högklackade skor, trämeloner, plåtfår, hundar på hjul och hjärtdjur.

För mig blir det inget mer av Herta Hüller, jag håller mig till mer lättsmält text där jag inte känner mig korkad när jag läser. Kanske möjligtvis skulle jag kunna läsa sådant här i en bokcirkel där någon kan peka mig i rätt riktning, där en diskussion kan öppna mina sinnen för nyss inmundigad text.

Men konstigt nog kunde jag uppskatta det poetiska i vissa textstycken, läsa dem om och om igen, fast jag inte förstod. Som att lyssna på musik med text på ett språk man inte kan men ändå känns njutningen i kroppen.

Månen var en giffel. I morgon är det ljusare sa Terza, den växer, puckeln är till höger.

[...]

Penseln kastar vi i floden från bron. Vattnet var svart och lika stilla som väntandet i våra huvuden. Vi höll andan och hörde den falla ned. Jag var säker på att penseln inte hade kommit ner i vattnet. Jag hämtade luft och måste hosta, för att penselhåren kittlade mig i halsen. Jag såg giffelmånen och var säker på att penseln hängde i luften över denna stad och målade den svarträfflade kulan − natten.

Men det bästa med boken är omslaget, det är otroligt vackert.

Betyg:

Originaltitel: Herztier
Översättning: Karin Löfdahl
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: oktober 2009
ISBN: 9789174290929
Antal sidor: 212

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Läs gärna Jimmys recension av boken, han gillade den betydligt mer än vad jag gjorde.