Linda Olsson: Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Nu vill jag sjunga dig milda sånger var en bok som överraskade mig, jag trodde verkligen inte att det skulle vara en bok för mig. Så fel man kan ha. Jag blev trollbunden av den och var tvungen att rekommendera den för bland annat min mormor som i sin tur ringde och var helt lyrisk.
Jag imponerades över språket i boken och blev väldigt förvånad när jag läste att Linda skrivit boken på engelska och att någon annan översatt den. Jag blir nyfiken på hur den skulle vara att läsa på engelska. Lite spännande är att en bok som utspelar sig till största delen i Dalarna, Sverige kan bli en bästsäljare i engelskspråkiga länder, Dalarna måste te sig väldigt pittoreskt och annorlunda i deras ögon.
Veronika och Astrid har ingen direkt kontakt med varandra, men en dag när Veronika är sjuk står Astrid i hennes kök och och steker pannkakor. Veronika äter under tystnad inte heller Astrid säger något men efteråt händer något. De närmar sig varandra sakta, trevande och fåordigt, en del av kommunikationen sker via lappar i brevlådan. Det är rörande och så kärleksfullt beskrivet.
En vänskap växer fram och så småningom delar de med sig av sina liv, glädjeämnen och sorger. De kommer in i någon form av samförstånd där de likagärna hade kunnat avsluta varandras meningar. De låter den andra berätta klart, ta plats. Deras historier är smärtsamma så mycket sorg och smärta men då och då dyker glada minnen upp och de skrattar tillsammans. Astrid tinar upp och hennes avstängda känslor slås sakta på, har hon levt ett liv isolerad helt i onödan? Veronika förlöses från sin sorg och sakta växer boken fram, boken man precis har läst.
Boken växlar mellan olika miljöer, dels Dalarna och Nya Zeeland, London, Tokyo och ett Stockholm på 20-talet. Allt vävs ihop mycket snyggt och berättelsen nystas upp i ett lagom tempo. Jag gillar de små detaljerna som hur gräset i gläntan känns, hur hallonlikören smakar och hur maten som avnjuts ser ut och Astrids finporslin som försiktigt tas ur skåpet efter att ha stått där många år. Jag ömsom gråter och ömsomt skrattar och boken lämnar en värme, ett hopp om att vänskap alltid går att finna. Det handlar om att våga släppa in livet.
Betyg: 




Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2007
ISBN: 9789100114084
Antal sidor: 287
Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)
Läs även Karins recension av den, hon läste den på engelska.
Julklappstips: jag gav den här boken till min mormor som förlorat sin make för några år sedan, hon kunde mycket väl identifiera sig med både Veronika och Astrid och känna att boken lättade sorgen. Men jag tror den här passar nästan vem som helst, kanske dock inte personen som bara läser action.
Vilket betyg skulle Du ge Linda Olsson: Nu vill jag sjunga dig milda sånger?
8 Comments
Trackbacks
- Linda Olsson: Sonat till Miriam | PocketBlogg.se
- Nu vill jag sjunga dig milda sånger – Linda Olsson « Den lilla boklådan
- PocketBlogg recenserar bokreaböcker | PocketBlogg.se


Jag håller verkligen inte med. Både jag och min mamma läste den här förra året (innan mamma gick bort i somras) och vi tyckte både att vänskapen kändes konstlad och tonen i boken klistrig. Att man kan tycka så olika.
Jo man kan uppfatta en text väldigt olika. Se bara på min och Jimmys recensioner av Hjärtdjur.
Samma tanke hade jag, men började också läsa och älskade det. Tror att man måste vara inne i en speciell period / ett speciellt humör när man läser den. Mottaglig för poesi och romantik. Jag föll pladask, trots att jag brukar avsky naturbeskrivningar och dylikt!
Hallå, det var Karin som recenserade den, inte jag… jag recenserade en annan bok av samma författare, nämligen Sonat till Miriam (http://www.pocketblogg.se/2009/05/linda-olsson-sonat-till-miriam/)
Jag har också läst den här boken, liksom min dotter – jag tyckte om den, hon tyckte inte om den! Tror inte det handlar om generationer heller, det är nog som Mara skriver ovan, att man behöver vara ”in the mood”!
@Eva, oj jag hade visst klippt texten från min recension av Sonat till Miriam som kommer om några dagar. Har ändrat nu.